Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘perspektiv’

Youtube har börjat smyga sig in i min utbildning, tack och lov! Där finns så mycket kul och användbart att hitta. Bäst är det när vi måste använda Youtube som källa och bibliotek för då tvingas alla att använda sig av det.

Jag väntar ivrigt på den dag då vi ska hitta en TED-föreläsning kring det aktuella ämnet och använda det på något sätt. Eller söka artiklar och blogginlägg kring ämnet. Varför inte slänga ut en fråga på twitter och undersöka de olika svar vi får?

Fast det skulle kanske blir obehagligt. Då skulle ju väldigt många olika perspektiv kunna bli synliga. (Måste högskolan predika om det som är i ropet just nu, just här, bara? Har det alltid varit så? Kommer det alltid vara så?)

Annonser

Read Full Post »

För ett tag sen hade Pedagogiska magasinet en hel massa artiklar om lek (länk). Jag läste med stigande upphetsning. Det finns så mycket av det som gäller leken som också stämmer för drama eller får mig att förstå aspekter av drama. Jag hade tänkt skriva flera inlägg men det blev bara ett: Drama och lek 1: att bli lekt.

Idag när det är söndag har jag tagit ledigt och började då rensa i högarna. Där finner jag tidningen och upphetsningen igen. Idag ska jag därför skriva om artikeln Lek på gott och ont av Ivy Schousboe, professor emerita i psykologi.

Hon skriver om några barn som leker. ”Vi leker att vi skulle mörda Andreas!”, skriker någon och det blir en dramatisk jakt.

Han blir jagad, till en början på det vanliga sättet i den här dramatiska leken. När Andreas blir ordentligt förskräckt blir jakten mer och mer upphetsad. Anfallsropen blir fler och gällare. Barnflocken verkar ha tappat huvudet, nu är det ”the wolf pack” som jagar. De driver in Andreas på gården och han fångas i ett hörn. Här blir han fasthållen, hårt stucken i magen med spjut och hotad med ”kniv” mot halsen. När en vuxen ingriper är han helt vit i ansiktet och skakar i hela kroppen.

I lek är det lätt att dras med. Dras in och tappa perspektiv. Detsamma gäller i teater och drama. Det är fantastisk ibland och skräckinjagande andra gånger. När jag är sur är det underbart att luras in i en fantastisk glädje med hjälp av en enkel övning. Men ibland kan jag hamna i låtsasvärldar som är alltifrån trevliga. I drama tränar jag på att vara i leken men samtidigt ha perspektiv. Att vara i mest men då och då ta superkorta pauser och gå ur rollen och titta på det utifrån för att kontrollera om allt är okej. För att kolla om jag kan fortsätta. Gå in i mitt vanliga förnuftiga jag som analyserar och känner empati. Sen kan jag gå in i leken igen. Det är det som jag anser att Andreas kompisar misslyckades med. De lät sig upptas av leken alltför mycket. De måste lära sig att kliva in och ut hela tiden för att inte råka göra något som de kommer att ångra. Och det är inte bara barn som behöver öva på det.

Så gott som alla dramaövningar har denna komponent av att gå in och ur roll eftersom de är styrda av en ledare. Ofta ska deltagarna göra en uppgift, exempelvis att leka att de är något djur och då är de i roll. Samtidigt ska de kunna sluta med det direkt när jag säger till. Det är en träningssak det där med att byta perspektiv. Att kontrollera sina impulser och kunna välja medvetet när jag ska följa och när det inte passar. Det är inte helt lätt. Jag tror att vi behöver prata med barnen om detta och hjälpa dem att förstå och fortsätta träna.

Jag tränar fortfarande. Gärna med mina dramakompisar. Där är det tryggt och hanterbart. Det är värre i resten av livet.

ps. Schousboe har en lite annan slutsats om barnens lek med Andreas än jag har.

Read Full Post »

Jag funderar på vad jag får ut av att blogga.

  • På bloggen tränar jag på att formulera mig inom denna genre. Det är en lustfylld träning där det finns utrymme för att leka och pröva nya ord, hitta på nya ord och utforska sätt att kommunicera med ord. Jag upplever bloggen lite som frizon i kontrast mot de texter jag producerar inom min utbildning som har väldigt mycket mer strikta regler för hur de ska utformas. Här finns plats för utsvävningar, spontanitet och texter som jag ibland till och med senare bedömer som rätt så dåliga. Perfektionen får stå undan för viljan att kommunicera. Jag leker och blir glad av att leka.
  • Bloggen gör att jag får perspektiv på mitt liv. Den får mig att betrakta vad jag gör och vad jag möter i mitt liv på andra sätt än utan bloggen. Den får mig att se mig själv utifrån med en viss distans. Jag ser mer konstruktivt på de problem jag möter. Jag tänker mer i ett filosofiskt helhetsperspektiv kring situationer i mitt liv. Jag ser oftare mitt liv ur ett positivt perspektiv. Bloggen, som är den sida av mig som jag väljer att visa öppet på nätet, tvingar mig att se mer nyktert på mig själv. Med hjälp av bloggen ser jag tydligare när jag blir alltför gnällig, pinsamt naiv och inte tar ansvar för mitt liv. Den gör mig därför lite smartare, vuxnare och mognare.
  • På bloggen gör jag en del av arbetet att utveckla en yrkesidentitet och yrkesstolthet. Jag berättar för världen men främst för mig själv vad jag anser om läraryrket, skolan och lärande. Jag berättar om vad jag upplever och förstår då mer om just det. När jag skriver bearbetar jag det jag upplever genom  att betrakta, organisera och skärskåda mina tankar. Jag skapar mig själv som lärare.
  • Jag ser på min livsfär med fotografiska ögon och har utvecklat mitt fotande tack vare att jag använder mina egna bilder på bloggen. Jag tränar på att koppla bilder till ett specifikt innehåll och övar på det sättet mitt bildseende och min associationsförmåga. Det ger mig en alldeles speciell tillfredsställelse att hitta ”rätt” bild till ett visst inlägg. Det är en känsla av fulländelse som ger min själ energi.
  • Bloggen gör att jag känner att jag är en del av det utvidgade lärarkollegiet. Som lärarstudent kan jag ibland uppleva att jag är lite utanför och inte egentligen ”får” vara med i de pedagogiska debatterna eftersom jag inte jobbar heltid som lärare ännu, ungefär som att diskutera barnuppfostran utan att själv ha barn. Genom bloggen känner jag att jag är med på ett litet hörn och det ger mig mod att även våga tro att jag får vara med i andra pedagogiska diskussioner.
  • På bloggen berättar jag för mig själv att jag är en seriös lärarstudent som är engagerad och inte är intresserad av att glida igenom utbildningen. Det gör mig stolt och jag känner att jag gör något viktigt genom att berätta det. Jag får energi av att visa upp en motbild mot de ofta negativa bilderna av lärarstudenter och lärarutbildningen jag ser i media.

Tacka vet jag bloggande!

Read Full Post »

Jag läser Theodor Kalifatides Ett nytt land utanför mitt fönster (som kurslitteratur) och jag häpnar över alla storslagna filosofiska poetiska små stycken. De bara kommer fler och fler. Jag undrar om det är en sån bok som långsamt kommer att växa i mig utan att jag märker det, tills den dag då det plötsligt blir tydligt att det blivit en självklar referenspunkt. Eller så bara försvinner den bland alla andra ord.

Kalifatides skriver om hur det kan vara att lära sig ett nytt språk och jag minns och känner igen trots att jag inte bytt land på samma sätt som han gjort.

Att lära sig de nya orden var en sak, att lära sig deras betydelser var en annan. Det låter kanske en smula paradoxalt, men det är enkelt. Man kan lära sig orden först som namn och det kräver endast ett gott minne. Men dessa namn är inte neutrala, de är täckta av århundradens lava av mänskliga erfarenheter, känslor, upplevelser och värderingar. Att lära sig ett nytt språk blir på det sättet en genomgripande resa in i ett annat medvetande om världen och livet. […]

En av de längsta resorna är den in i oss själva och den börjar alltid med att lära sig något nytt, något annat, något främmande. […]

Hur skall man lära sig ett språk, om man inte älskar det?

Språket är en del av livet och språket påverkar livet. Jag är bara på det här sättet som det känns här, när jag lever på svenska. Jag har prövat att leva på engelska lite grann och på spanska ganska mycket. Det är något helt annat. Jag är inte riktigt samma person på spanska. Det är både fantastiskt underbart och lite obehagligt. Engelska känns inte alls lika dramatiskt. Snarare funktionellt och samtidigt instängt. Det är för att jag älskar spanska men inte engelska.

Kalifatides, du får mig att minnas och förstå hur känsloladdat och betydelsefullt för identiteten det är med språk. Tack!

Read Full Post »

Det här med lek återkommer ofta i mina kursböcker. Framför allt inom drama. Nästan varje dramabok har ett kapitel om lek. Senaste numret av Pedagogiska Magasinet får mig att undra varför denna tidning aldrig har varit med på någon litteraturlista.

I dramaböckerna brukar det stå mycket om likheterna mellan lek och drama. Att det liksom rör sig i samma rum och har liknande beståndsdelar. Jag läser Kjetil Steinsholts artikel I lekens ingemansland och upplever att han med Gadamers ord fångar aspekter av leken som jag erfarit i drama.

Det är leken själv, den aktiviteten eller spelet de lekande är försjunkna i, som är lekens subjekt. Vi är aldrig oss själva nog. Leken är mer och större än de individer som leker eller deras mentala tillstånd. Vi blir lekta av något som är större än oss själva – nämligen leken själv. […] Det är genom att hänge oss åt leken som vi i verklig bemärkelse blir ”utspelade”. Och att bli utspelad, satt ur spel, är en förutsättning för all lek. […]

Den [leken] har sitt eget aktiva liv och drar den som leker in i sig. Lek är därför i mindre grad något vi gör. Den är snarare något som blir gjort med oss. Det handlar om en händelse som vi fångas in i. All lek är att bli lekt. Lekens ordning griper tag i den som leker och ger deltagarna en känsla av lätthet och frihet.

Det är inte alltid lätt att bli lekt. Det är riskfyllt eftersom jag överlåter mig själv åt leken. Ibland orkar jag inte öppna mig åt leken utan trivs bättre i en trygg bestämdhet om mig själv, mitt beteende och världen. Leken däremot är osäker och kan förändra snabbt. Men när jag orkar och vågar och är beredd kan det få mig att flyga långt bort utanför mina vanliga konturer. Jag kan gå utanför mig själv.

Den där känslan av gränsöverskridande och att vara i en annan dimension kan jag även känna i andra former av skapande men det är starkast i grupp. Som i drama.

I drama över vi mycket på att kunna gå in och ut ur denna sortens lekvarande. I övningarna måste du vara i det, annars fungerar det inte. Sedan behöver du kunna gå ur det sättet att fungera och distansera sig från det du upplevt. Just att kunna kontrollera och själv bestämma när jag vill vara lekande och inte lekande är något som visat sig vara användbart i många delar av livet. Även att förstå när jag är lekande, vad det gör med mig och hur jag kan hantera det har fått mig att  förstå mig själv mer.

För mig som vuxen har drama hjälpt mig att komma tillbaka till lekandet men för mina elever tror jag att drama kan handla om andra saker. För en del tror jag att det kan hjälpa dem att förstå hur man kan leka med andra. För andra kan det kanske vara en hjälp att lära sig att gå ur lekandet när de själva vill det.

Men de eviga frågorna består: Var går gränsen mellan drama och lek? Är all drama lek? Vad är drama?

Read Full Post »

Gunilla Molloy skriver i sin bok När pojkar läser och skriver (2007:47):

Min erfarenhet är att alltför mycket i skolan går för fort i den betydelse att kanske både lärare och elever förväntar sig att lärande är ett snabbt skeende.

Ofta tänker jag på detta när jag undervisar. Jag vill så gärna ha resultat eller i alla fall någon slags tydlig information. Vill veta om det hände något, om de lärde sig något, om det var bra? Och jag vill lära mig nu nu nu hur man är en bra lärare! Kan inte riktigt, på ett känslomässigt plan, att det kräver mycket träning. Att det tar lång tid.

Snart är dagen slut, praktiken slut eller projektet slut. Och ska det redovisas vad jag lärt mig. Vad eleverna lärt sig. Alltid så korta perspektiv.

Det blir lite konstigt när man säger sådär. Vad man lärt sig. Det låter så definitivt och som att det är slut, färdigt, statiskt. Det är väl därför vi envisas med att prata om utveckling och läroprocesser på högskolan. Det är rätt krångligt, dynamiskt och mångfacetterat detta med att lära sig.

Men åh vad jag längtar efter de långa relationerna.

Att få träffa mina elever så många gånger att jag liksom tycker mig förstå alla mina elever. Då vi hinner pröva många många olika saker tillsammans. Då det vi kan se de där långsamma förändringarna. Då jag kan vara lugn i det att vissa saker tar lång tid.

Read Full Post »

Uppsatsliv

Tiden är satt ur spel. En dag med min uppsats känns som minst en vecka och samtidigt går transkribering så långsamt att hjärtat börjar slå snabbare av bara tanken på det. Hur ska jag hinna? Det är ett underligt liv det här, uppsatslivet.

Jag minns en gång för länge sedan, det var nog ungefär två veckor sedan, då jag var så ledsen. I tidningar, på bloggar och på tv rasade en skoldebatt som fick mig att nästan ge upp hoppet om att en dag arbeta som lärare. Det var så konstigt. Den bild som skapades i mitt huvud var riktigt eländig. Det var en skola som inte fungerade på något plan. Olyckliga, stressade, missförstådda och dåligt behandlade elever. Okunniga kommunpolitiker och förvirrade rektorer utan nödvändig kompetens och tid för att utföra sitt arbete. Lärare som behandlades som allt-i-allos och ständigt motarbetades och smutskastades.

Jag kunde inte se mig själv i den världen. Och inte heller någon annan av alla de entusiastiska lärare och studenter i min närhet. Det liksom försvann och kvar var bara elände. Tack och lov kom några nära och kära och räddade mig upp från hopplösheten med uppmuntrande ord och inspirerande färgglada bilder.

Och nu känns det väldigt länge sedan. Skoldebatten har flutit iväg ifrån mig. Det finns nu en tjock halvgenomskinlig uppsatshinna mellan mig och det mesta och där även skoldebatten. Ibland försvinner hinnan för en stund och jag upplever världen. Den är fantastiskt exotisk. Vilken underbar känsla det är att cykla i ett klorfyllgrönt Malmö. Och sova har aldrig varit så skönt. När jag väl kan somna. Maten smakar inte bara extra gott, den ger mig också en paus (halleluja!) från uppsatsen. Det är riktigt trevligt att gå på toa. Det är också en paus. Hemskt trevligt att leta upp en bok på biblioteket, det kan ju ta en stund. Ja det är så mycket som jag uppskattar på ett helt nytt sätt. Det som oroar mig är att jag har börjat uppskatta allt på tv. ALLT. Till och med reklamen.

Idag köpte jag ett nytt pennfack. Och TRE nya pennor. Jag kände mig alldeles upprymd och såg framför mig hur jag sitter på skolan och tar upp alla böcker, datorn, block, papper, vatten, och …..det nya pennskrinet. Ögonen tåras när jag tänker på det.

Jag minns när jag läste Brott och straff en sommar och hur jag blev lite tokig. Så är det nu med. Fast mycket längre tid.

Read Full Post »

Older Posts »