Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘poesi’

Jag läste en bok. En skönlitterär bok om en flicka och sedan kvinna som överlevde tack vare böckerna.

Jag hade ingen som kunde hjälpa mig, men T. S. Eliot hjälpte mig.

Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är.

Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.

IMAG1246

Jag håller inte riktigt med Jeanette Winterson i Varför vara lycklig när du kan vara normal? om vem som läser poesi och litteraturmen det där med att det är ett hittställe förstår jag precis. Så har det alltid varit för mig och det hoppas jag kunna få mina elever att se också.

Jag började inse att jag inte var ensam. Författare lever ofta i exil, som flyktingar eller olika slags outsiders. Dessa författare var mina vänner. Varje bok var en flaskpost. Öppna den.

Senare i boken berättar hon om när hon läste engelska vid universitetet.

Ju mer jag läste desto mer kämpade jag mot antagandet att litteratur är till för ett fåtal – med en speciell utbildning eller från en speciell klass. Böcker tillhörde också min medfödda rätt. Jag kommer aldrig att glömma min glädje när jag upptäckte att den först upptecknade dikten på det engelska språket var skriven av en herde i Whitby ungefär 680 f.Kr. (Caedmon’s Hymn) då St. Hilda var abbedissa i Whitby Alley.

Tänk er detta … en kvinna som styr och en illitterat boskapsskötare som skapar en dikt av en så stor skönhet att bildade munkar nedtecknade den och förde den vidare till besökare och pilgrimer.

Jag känner igen mig i hur hon beskriver läsandet och vad det betydde för henne. Ett hittställe, en flaskpost, en värmeplats, en sköld, ett skydd, en trygghet, ett hopp. Det gör mig glad. För då händer det igen, det där som hänt så många gånger: boken blir min vän och jag känner att vi pratar med varandra. Jag minns hur jag i ungdomen hade så många tankar som jag inte visste hur och med vem jag skulle kunna utveckla och hur böckerna ofta blev min lösning. De var på min sida och sa att jag var okej och att jag inte var ensam om mina tankar.

Heja böckerna!

Annonser

Read Full Post »

När Anders Sundelin intervjuar Folke Isaksson i boken Konsten att berätta en historia pratar de om poesi.

– Poesin är inte om något, den är ur något. Ur en personlig upplevelse. […] Det är inga raka vägar i poesin. God poesi är sammansatt, även om den på ytan kan vara enkel. Man kan säga att i prosan finns en rörelseriktning, en roman är som ‘en spegel som förs längs en väg’ med Stendhals ord. Poesin är en spegel som samlar alla strålar och färger. […] Poesin står nära musiken, inte dramatiken; dikten uppstår i de där koncentrerade ögonblicken.

En lärare sa en gång till mig att en dikt är som en sås eller buljong som stått länge och kokat. På botten samlas till slut ett tjockt koncentrat av smaker. Alla extraord och förklaringar har förångats och kvar finns essensen av alla ingredienser.

Isaksson beskriver en av sina dåliga dikter som en tom pastej.

Vad krävs det då förutom inlevelse, och rent formell skicklighet?

– Att man bottnar. Det behövs en markkontakt. Man måste förena de stora frågorna med det egna livet. Poesin är ju ett väldigt personligt medium.

Isaksson berättar om hur lätt det är att överarbeta en dikt.

Att det är så svårt att veta när man ska sluta beror nog på att poesin är så personlig angelägenhet. Man måste först få en distans till dikten, och det är svårt därför att den hänger kvar i hjärtetrådarna.

Jag gillar liknelsen med trådar. Så känns det ofta för mig med något jag skapar. Det är som att mitt blodomlopp är kopplad till kreationen. Det ger den kraft och innehåll men det gör mig också beroende av den på ett ibland obehagligt sätt. Det gäller att veta när det är dags att ta fram skalpellen. Men även om jag skär av ådrorna finns det några verk som aldrig lämnar mig helt. Det finns osynliga nät som jag inte kommer åt. De får jag vårda och ge en bra plats i mig själv så att de inte gör ont.

Read Full Post »

Jag har dansat hela dagen!

Vi fick  bland annat titta på varandra när vi dansade och märkte då att musiken låter olika beroende på vilket par du tittar på. Det ena paret får musiken att låta långsam och tung medan ett annat par får den att låta lätt och snabb. Men det allra roligaste var att se hur dansarnas personligheter syns i deras dans.

Kommunikationen är subtil och svårgreppbar med ord. Med symboler, bildspråk och poesi kan jag snudda vid helheten. De svårfångade kräver kreativitet och nytänkande för att låta sig fångas och jag njuter av utmaningen.

Jag tycker om att se att det är samma subtila kommunikation  jag arbetar med inom dansen som inom drama, sång och ledarskap. Och egentligen all kommunikation. Det är som att min själ gläds åt att det där komplexa synliggörs och analyseras.

Det är något kittlande. Kanske det är min kropp och själ som säger till mig att detta, DETTA! är det viktigaste, roligaste och mest spännande som finns. Detta skall du leka med. Hela ditt liv. Annars kommer jag sura så fruktansvärt mycket. Så egentligen har du inget val. Du måste helt enkelt göra det du vill. I alla fall nu när du fattat att du vill det.

Hur du än gör, vad du än gör, så kommer detta finnas med.

Bara så du vet. Sa jag till mig själv.

Read Full Post »