Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘prestation’

Jag har skapat  mig en ny utmaning.

Jag har hamnat i/ramlat in i/skapat/valt en alldeles fantastisk grupp att arbeta med i min dramaklass. Vi lägger ned mycket tid på vårt skolprojekt där vi är ute på en skola och gör drama med eleverna. Jag betonar, mycket tid. Så mycket tid att jag inte alls hinner läsa alla faktaspäckade svårgenomträngliga texter kursplanen säger att jag borde läsa för kvällskursen i idéhistoria jag är inskriven på. Kursledaren rekommenderade på kursstarten att vi läser texterna innan föreläsning. Jag lade detta på minnet och prestationsprinsessan bestämde genast att så ska det ALLTID bli. Inför varje föreläsning.

Det gick inte så bra. Inte ens inför första föreläsningen efter introduktionen hann jag läsa allt och inför den andra hann jag bara precis låna böckerna. Jag hade en liten kris och mitt ler-alterego Lola peppade mig att bryta upp min överdrivna förväntan på mig själv. Tillsammans kom vi fram till ett nytt koncept. Eftersom detta är en kurs jag läser utöver mina 30 poäng, det är inget som kommer göra mig extra attraktiv och jag egentligen bara läser för att det är intressant och allmänbildande (och som klasslärare behöver jag vara extremt allmänbildad), så måste jag inte pressa mig för att få poängen. Det känns lite jobbigt att skriva det och berätta det för världen men nu kommer det: Jag ska inte läsa någonting av kurslitteraturen. Ingenting. Bara om jag blir riktigt ordentligt sugen och jag gör det bara för mitt eget höga nöjes skull får jag läsa i böckerna. Det är en svår utmaning för mig men hittills har det gått förvånansvärt bra!

Kursen har blivit trevligt igen. Jag känner inga orimliga krav på mig själv. Föreläsningarna är intressanta och jag märker att jag hänger med. Deltagarna blir färre och närmar sig försiktigt varandra. Stämningen är engagerad, intresserad och de som faktiskt är pålästa får plats att diskutera olika källors uppfattning om sakfrågan. För att var traditionell katederundervisning där jag säger väldigt lite är det riktigt trevligt. Lärarna är sådär härligt lyckliga över att få prata om sitt specialintresse som bara engagerade lärare är. Det börjar likna något! Och jag är för första gången i mitt liv en sån där slappis som inte läser böckerna.

My way or the highway

 

Annonser

Read Full Post »

Vissa saker behöver jag påminna mig om återkommande. I vårt hetsiga samhälle premieras den som jobbar mycket, kanske för mycket. Gärna ska man också tjäna onödigt mycket pengar för att sedan köpa dyra fina saker att visa upp för världen. Gratisaktiviteter som att vara med nära kära, ta hand om varandra och att återhämta sig är inte lika fint. Relationerna i ditt liv ska helst vara perfekta utan att de får ta den tid de kräver. Återhämtningen ska se på ett chict och lätt sätt som du visar upp för alla. Det betyder att du helst inte ska ägna din helg till att spela World of Warcraft eller någon annan obskyr hobby, om du ska passa in i mallen.

Livet är fullt av saker som tar på din energi och då är det viktigt att hitta vägar för att fylla på med energi. Särskilt om man har ett energislukande jobb som lärarjobbet. Jag ber mig själv att aldrig helt låta mig uppslukas av något som mest tar av min energi, även om det är jätteroligt. Sök dina energikällor, ta vara på dem, ta tid till dem och acceptera inte när du eller någon annan får dig att prioritera bort dem om det inte är för att du hittat nya.

Read Full Post »

Jag läser långsamt vidare i Duktighetsfällan – En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor och en och annan prins och har äntligen kommit fram till den positiva lösningsdelen. Där läser jag om intressanta studier som den amerikanska psykologen Carol Dweck gjort.

Carol Dweck genomförde olika försök i skolan med elever som skulle lösa matteproblem. En grupp fick beröm för att de jobbade bra och ansträngde sig riktigt hårt. Dessa elever kämpade sedan på med mycket svårare uppgifter och lyckades bättre än eleverna i en annan grupp som bara hade fått höra hur duktiga de var. Den gruppen försökte inte ens att ge sig på de svårare uppgifterna.

Jag har ofta fått höra just detta: att jag är duktig och ambitiös. Ofta har jag upplevt att mina lärare haft svårt att skilja på sak och person. När jag har gjort ett bra jobb har jag gjort ett bra jobb och det är det jag ska få cred för. Elever får ofta stämplar som håller i sig. Några gånger har jag tack vare min duktig-stämpel kommit undan med riktigt dåliga prestationer, vilket återigen handlar om att inte kunna skilja på sak och person.

Responsen ”duktig” talar inte om hur resultatet blev bra: genom  arbete, utan antyder något annat: begåvning, talang eller personlighet. Det kan därför lätt ge ångest att efter en prestation få höra att jag är duktig. Då ska jag på något magiskt sätt, utan någon direkt ansträngning nästa gång leva upp till den bilden av mig som elev. Det sorterar också in mig i ett fack som därmed skiljer ut mig från andra elever som inte passar in i samma fack.

Jag läser vidare om respons och kritik till elever.

Carol Dweck upptäckte vid ett tillfälle när hon gjorde observationer bland tredjeklassare att flickor och pojkar fick helt olika budskap när de misslyckades i skolan. Flickan fick höra från sin fröken att uppsatsskrivning nog inte var hennes grej – en del kan skriva andra inte. Pojken däremot fick höra att han inte lagt tillräckligt med möda på sitt arbete. Kritiken mot flickan är personlig, hennes slutsats är att hon inte är bra på att skriva, medan pojken fick höra att det inte är något fel på hans förmåga, det blir nog bra, bara han anstränger sig mer.

Jag hoppas innerligt att detta är ett extremt exempel men jag känner igen tendensen att skolarbetet för flickor ofta verkar vara en större och viktigare del av deras identitet och självbild än det är för killarna. Skolan är inte skild från samhället och genuskonstruktionerna påverkar. Vi ser på pojkar och flickor med olika glasögon överallt och det är svårt att komma ifrån. Men det där med att hålla på och bedöma personen när vi egentligen pratar om en prestation verkar inte bra för någon så det kan vi väl försöka sluta med?!

Jag minns Jesper Juuls Relationskompetens i pedagogernas värld och tror mig minnas att han pratar om detta med tanke på framför allt de mindre barnen. Istället för att ge barnet ord på vad som händer och vad jag som vuxen ser faller vi ofta tillbaka på den där bedömningen. ”Oh vad duktig du är!”, ”Vilken fin teckning!” och ”Vad bra du är!”. Det är svårt att sluta. På mig sitter det i ryggraden eftersom jag själv hört det så mycket. Men jag ska försöka. Jag övar genom att berätta för mig själv vad jag gör och vad mina prestationers kvalitet beror av.

Read Full Post »

Läser Samspel och ledarskap av Gunilla O Wahlström. Hon berättar om när hon på åttiotalet gick en kurs i Kalifornien, om vad får vi inte veta. De fick läsa mycket litteratur och varje vecka hade de i uppgift att lämna in ett ”paper” där studenten skulle förhålla sig till innehållet och koppla det till sina erfarenheter. De skulle även skriva vad de skulle gjort annorlunda i sitt förflutna om de hade haft den kunskap de skaffat sig denna vecka och vad de tror de kommer göra med kunskaperna i framtiden. Jag tycker det låter som an fantastiskt spännande uppgift. Svår men personlig vilket jag ibland saknar i min utbildning.

Läraren graderade sedan uppsatserna på en skala mellan 1 och 5. Målet var att få en 3:a. Om de fick en 5:a hade de arbetat för mycket och om de fick en 1:a hade de arbetat för litet. Oj vad jag skulle gilla att bli bedömd på det sättet! Jag behöver ständigt öva mig på att göra lagom mycket. Visserligen väcks frågor vad som är lagom, är inte det beroende på person och allt möjligt annat? Skulle vara intressant att utsättas för detta och se hur jag reagerar. Har någon varit med om något liknande och hur reagerade du då?

mer än 3 är för mycket!

Read Full Post »

Jag funderar mycket på vad som gör att jag ibland fastnar i prestation och då det blir det enda viktiga och ofta gör det svårare att nå ett bra resultat och framför allt gör det svårt att njuta av, acceptera och lära mig av processen till produkten. Tack och lov arbetar jag nu med en grupp som kämpar med samma saker som jag och är väldigt intresserade av processen. Det var faktiskt så vi hittade varandra när vår lärare lät oss skapa arbetsgrupper. Det blev vår första uttalade norm: att fokusera på processen.Vi fick ett tips om en övning med lera som de flesta upplever som ganska prestationsbefriad och som jag gärna vill uppmärksamma.

Den går till enligt följande: 3-5 personer sitter runt ett bord och får varsin lerklump. Beroende på ämne/syfte ger läraren/ledaren instruktion om att forma leran till något eller avstår helt från det. I vårt fall skapade vi varelser utom den första gången som du ser på bilden.Varelsen ska formas UNDER bordet. När deltagarna har knådat några minuter (för oss var det lagom med 2-4 minuter) skickar de skapelserna, utan att visa dem, ett snäpp i klockans riktning dvs. till nästa person runt bordet. Deltagarna får då de bytt förändra kompisens skapelse, inte förstöra och göra om men de ska alltid göra något med den. Man gör sammanlagt ett byte mindre än det finns personer runt bordet alltså om fyra personer är med blir det tre byten. Efter tre byten får alla samtidigt sätta upp varelserna på bordet, återigen ett snäpp i klockans riktning så att man får tillbaka den man började skapa.

Här utan krav på att skapa levande väsen. Men det blev ändå människor då vi gjorde en staty: den vita är ny i klassen, den blå är nyfiken, den gula klampar på och den lila är åskådaren.

Vi använda sedan våra varelser för att undersöka status och normer men det finns oändliga möjligheter. Vi gjorde denna övning på en examination med klassen och en tjej som berättade att hon tyckte att det vanligtvis är jobbigt att arbeta med lera (hon tycker att hon inte kan) kände ingen prestation och obehag när hon gjorde detta. Alla verkade tycka att det var hemskt roligt, knöt an till sina gubbar och lekte som små barn. Jag rekommenderar övningen starkt!

Read Full Post »

Gestaltning

Är nu inne på min andra kurs i drama och har är inne i en intressant men något tröttande process där jag tillsammans med mina fyra gruppmedlemmar ska skriva om den nyss genomförda examinationen vi gjort. I instruktionerna stod det att vi skulle göra en gestaltning med utgångspunkt i litteraturen och vår grupprocess (ett ord som just nu överanvänds otroligt). Vi har i tidigare kursen fokuserat mycket på att utforska tillsammans genom övningar och diskussioner  och det kändes därför konstigt att vi skulle producera något att visa för de andra. Prestationsspöket svepte över oss och när vi experimenterade med olika uttryck mötte vi nervösa klasskamrater som sa ”Det är helt annorlunda att jobba med en gestaltning!”. Gestalta som egentligen bara betyder att ge form används på högskolan oftast för att beskriva något, nästan vad som helst, som ska visas upp på något sätt.

Idag när vi satt och diskuterade och skrev om vad vi upplevt upptäckte vi något som förvånade oss. Under den sista examinationen i förra kursen var det flera grupper, däribland min egen, som gjorde olika gestaltningar som en del av våra examinationspass. Men då fanns inte spöket! Min grupp gjorde ett rollspel som var betydligt mer krävande och ”skådespelaraktigt” än den gestaltning jag gjorde nu. Uppgiften var väldigt fri och vi valde att göra en gestaltning (utan att nämna ordet) för att det passade till vårt syfte. Som tillfrisknande prestationsprinsessa är det spännande att undersöka vad som skapar prestationsångest hos mig och mina klasskamrater och vad som tar bort det.

Read Full Post »