Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘prestationsprinsessan’

När jag har nu under hösten brottats med min scenskräck har jag många gånger undrat hur det kunde bli såhär. Varför ska just jag, som älskar att sjunga och som faktiskt är ganska bra på det, dras med den här skiten?

Jag har grävt och grunnat. Pratat med folk som kände mig som barn och andra som har liknande problem. Då har jag hittat henne. Hela skräcken och känslan kring sjungande har nämligen tagit form av min gamla körledare inuti mig.

Jag gick i musikklass årskurs 4-9 med inriktning mot körmusik. Vår lärare var den som startat musikklasserna och hon var något alldeles särskilt. Hennes fokus var att vi skulle sjunga bra som klass. Hon lyckades verkligen. Hon lärde oss att sjunga rent med en samlad klang och en precision som var fantastisk.

Men nu var det så att jag på den tiden var en fullfjädrad prestationsprinsessa. Jag oroade mig konstant för att inte vara bra nog och jag ansträngde mig såklart ännu lite extra på musiken eftersom det var kul. Och förstås oroade jag mig lite extra över hur jag skötte mig där. Varje liten minimal kommentar som min körledare sa till oss (inte till mig utan till kören) sög jag åt mig. Oj vad jag försökte. Det var jobbigt och skapade ångest. Ibland var det faktiskt inte alls roligt att sjunga eftersom jag var så extremt orolig hela tiden. Jag lyssnade för bra och var alldeles självupptagen. Jag trodde på fullt allvar att alla anmärkningar och ändringar min körledare bad oss om gällde mig, vilket de knappast kunde ha gjort. När man talar till en grupp så som man gör i en kör eller en klass gäller det att deltagarna är medvetna om sig själva och sitt beteende så att rätt personer lyssnar till rätt kommentarer. Mer om det här.

Under hösten har jag varit riktigt irriterad på den där körnörden som sitter i mitt huvud och är så enerverande petig. Jag har tyckt att hon bara saboterar och inte är ett dugg musikalisk. Bara insnöad och tråkig. Hon är så fokuserad på att min sång ska passa in i en kör. MEN jag sjunger inte i KÖR nu!, skriker jag till henne.

Långsamt har jag kunnat tillåta mig att leka med tonaliteter, sjunga kvarttoner, sjunka eller höjas, pröva att byta rytm och improvisera och röra mig på scenen och pratsjunga och allt möjligt. Och jag har gjort det mot henne. Som för att retas. Jag tänker inte göra som du vill!, fnyser jag. Jag tänker göra som jag vill!

Men nu på julkonserten, när vi faktiskt sjöng i kör hela klassen och jag sjöng i smågrupper, hände något med mig och min körledares relation. Jag märkte att allt det där som hon lärt mig var ganska användbart nu när jag skulle sjunga tillsammans med andra. Det satt långt inne att erkänna det men så var det. Och jag kunde äntligen förstå att det där lekandet jag hållit på med nu inte behöver vara en motsättning till det andra. Båda världarna är bra och viktiga och nu har jag tillgång till båda. Tillsammans blir det riktigt bra!

Nu har vi blivit vänner jag och min körledare. Hon gillar faktiskt när jag leker med musiken. Jag kunde inte förstå det innan bara. Och det är så skönt att inte behöva kämpa emot henne och bråka mer.

Se även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Bota scenskräck 3: njut

Bota scenskräck 4: the show must go on

Bota scenskräck 5: säg hej till känslan

 

Annonser

Read Full Post »

Den blå bollen

Lek är ett kraftigt vapen mot ångest och prestationsprinsessor lärde jag mig igår.

I vårt klassrum finns en stor blå boll. Den använder vi till att korrigera hållning och hitta bålmusklerna när vi sjunger. En klasskamrat satt på bollen under lektionen och plötsligt ramlade hon av den när vi pratade om något allvarligt. Hon skrattade hysteriskt.

Efter lektionstid var jag och övade med några klasskamrater i vår sal.

Då såg vi den blå bollen.

Allt annat försvann.

Read Full Post »

I torsdags gjorde jag ett framträdande som ledde till att jag mådde ganska dåligt (läs inlägget här). När jag senare analyserat mina reaktioner har jag förstått att jag på ett sätt färdades bakåt i tiden.

Mot en mycket sämre rustad människa med dålig självkänsla och orimligt höga krav på sig själv. En som är ohyggligt rädd för att misslyckas men på grund av de orealistiska kraven ständigt gör det. En som har fullt upp med att parera striderna inom sig och vill vara perfekt. Det är Prestationsprinsessan. Jag har tidigare skrivit om henne här.

Det är en riktig jävel som har smugit in i mig och det tar kraft och tid att bli av med henne. Jag hukar under hennes svador och förklaringar till allt som händer omkring mig och förundras över att jag har kunnat leva så mycket närmre henne tidigare. Jag förstår att jag aldrig helt kommer slippa denna självömkande, självcentrerade och samtidigt självutplånande och överkänsliga varelse men jag gör allt vad jag kan för att mota ut henne ur mitt hjärta.

Jag skriker åt henne att: Jag vill vara en människa! Jag vill ha plats att leva och pröva och leka! Och jag tänker kräva den platsen!

Visst, svarar hon överlägset. Jag väntar här så länge då.

Read Full Post »