Det ljuva 1800-talets kulturyttringar

Jag läser om när den stora kulturklyftan mellan hög och låg kultur, faktiskt så sent som på 1800-talet, skapades (Populärkulturen och skolan, Magnus Persson (red.) 24:2000):

Under 1800-talets första hälft fanns det till exempel i Amerika en gemensam offentlig kultur med mindre skarpa hierarkier och gränsdragningar (Levine 1990). En mängd estetiska former åtnjöt både hög kulturell status och stor popularitet. Shakespeare och opera, idag nästan stereotypa symboler för högkultur, var under en lång tid både elitkultur och populärkultur. Ofta framfördes teaterföreställningarna i en stark eklektisk anda. Efter en Skakespeare-tragedi följde en fars, mellan akterna underhölls publiken av folksängare, akrobater och gycklare. Man drog sig inte för att göra ändringar i eller parodiera pjäserna. Det var exempelvis mycket vanligt att vissa av Hamlets repliker kombinerades med texten från en populärmelodi. Operor och konsertmusik behandlades på samma respektlösa sätt.

Men mot slutet av 1800-talet hårdnar klimatet på samma sätt som det tidigare gjort i Europa. Högkulturen genomgår vad Levine kallar en sakralisering – den ”renas” från populära element och ägnas en närmast religiös kult av disciplinerade och särskilt invigda kännare. Den tidigare så naturliga blandningen av olika genrer av seriös och folklig konst, av allvar och lättsinne, uppfattades av det kulturella etablissemanget nu som uttryck för vulgaritet och obildning. Konstens klassiker skulle bemötas med tillbörlig respekt och inte befläckas av populärkultur. Man skulle närma sig konst med seriösa syften och med en känsla av vördnad och absolut inte bli underhållen. Publiken disciplinerades och förvandlades från deltagare till åskådare. Att under en opera eller en teaterföreställning ge spontana utlopp för sina känslor med tillrop, skrik, gråt, äggkastning, busvisslingar, handklapp eller stampande fötter, som tidigare varit brukligt, motarbetades aktivt och framgångsrikt.

Det var bättre förr!

Read Full Post »

Julkonserten

Idag drog vi av den första konserten med publik bestående av tre mellanstadieklasser. Imorgon är publiken de andra på skolan, bybor och några föräldrar. Det ska bli spännande.

Det gick bra. Jag var inte så hemskt nervös med det kom ändå några idiottankar smygande. Hej, sa jag till dem. Då tappade de lite av sin glöd. Jag kunde njuta lite grann. Det kändes tryggt att veta hur jag fungerar och nästan som en lättnad när de där tankarna kom. För då kändes det som vanligt och jag blev redo.

Svensk folkmusik kan vara så mycket. På denna konsert var det mycket stjärnor, födslar, mornar, kvällar, mörker, kyla, sol och gudar. Det fick mig att tänka på andra ämnen som är välbekanta inom den svenska folkmusiken.

Read Full Post »

Bota scenskräck 4: the show must go on

Under hösten har jag följt mina klasskamraters utveckling och fått höra många många små konserter med dem. Då har jag fått träna på att vara en positiv och uppskattande publik. Jag skrev om saken här. Först nu förstår jag att den inställning jag då fick till mina klasskamraters sång är samma inställning jag måste ha till min egen sång när det är skarpt läge. Under övningspassen måste jag vara realistisk och öva på det som är svårt, fundera om jag kan låten tillräckligt bra och så vidare. Men på konsert är det för sent för sånt och då behöver jag vara en bra publik till mig själv.

När jag är publik vill jag att den som uppträder ska utstråla säkerhet. Det behöver inte betyda att personen inte är nervös. Men kroppsspråket måste säga: Jag klarar det här. Jag har koll. Annars blir jag som publik orolig och osäker. Som publik vill jag att den som uppträder ska ha en nonchalant inställning till sina egna misstag. Jag vill inte se en rynkad panna eller höra en liten svordom. Musiken är ett flöde som inte får avbrytas av att artisten blir besviken på sig själv. Om du glömmer ett ord fyller jag i det i mitt huvud. Om en ton blir fel ändrar jag den i mig eller upptäcker hur snygg melodin blev i denna variant. När jag lyssnar hör jag helheten. Detaljer hör jag visserligen också, men inte på samma sätt som en självkritisk sångare. Helheten vinner alltid över detaljerna!

När jag tränar på en låt som jag vet att jag kanske kommer sjunga fel på eller glömma text på brukar jag förbereda mig på det. Om jag sjunger fel ton där, spelar det då någon roll? Om nej, ja då är det bara att fortsätta. Om ja, så kanske jag kan lyssna på kompet eller klinka på pianot eller vinka upp min nödhjälpsperson som sjunger med mig en fras. Om jag känner att all text är borta trallar jag en stund tills texten kommer tillbaka. Eller tar en paus. Eller upprepar tidigare text. Eller hittar på egen. För det viktiga är helheten!  Musiken för mig måste vara i ett flöde, ett sammanhang, som en känslovåg och därför satsar jag hellre på att bygga vågen med improviserade delar än att försöka stanna den och börja om från början. Det kan man i och för sig också göra om det känns nödvändigt. Men då ska det verkligen gå illa. För att sen kunna göra om det bättre är det viktigt att vänta in hjärnan så att jag verkligen är i vågen när jag börjar om.

När jag har konsert försöker jag beskriva vad som händer utan att värdera. Om jag börjar tänka: ”Men åh vad fult jag sjöng”, är det så lätt att fastna i den tanken och alla de känslor som den för med sig att jag plötsligt står och utstrålar ångest till publiken. Nej jag kan tillåta mig att tänka: ”Det var inte riktigt de tonerna jag hade tänkt mig”, men inget mer. Den tanken får inte utvecklas utan fokuset måste genast tillbaka till flödet och musiken. Det är precis samma tänk som när jag spelar teater. Vad som än händer på scenen måste jag vara kvar i rollen. Jag kan inte gå ur min roll och förbanna att jag snubblade nu när det är premiär och jag ändå har övat på det här så många gånger! Om jag ska förbanna och uttrycka något måste det vara i rollen. Detsamma gäller när jag sjunger. Jag måste vara i musiken, vad som än händer. När jag sjunger brukar jag också tänka som att jag är i en roll av något slag. Innan konserten har jag tänkt ut en hel värld runt låten och vad den betyder för mig. Det är en scen som utspelar sig i mig och som jag berättar genom sången. Då kan jag ju inte plötsligt hoppa ur den och irritera mig på att jag uttalade en del av berättelsen på att oväntat sätt.

The show must go on.

Efter konserten kan jag tillåta mig att värdera mer men det första jag ska göra är att svara på frågan: Vad är jag mest nöjd med? Och det ska jag sen suga på ett tag. Om det sedan kommer andra känslor och tankar får de komma men det behandlar jag i nästa del i serien.

Läs även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Bota scenskräck 3: njut

Read Full Post »

Bota scenskräck 3: njut

För att hitta till en avspänd hållning, en fyllig klang och ett samspel mellan röst och känsla har jag hittat några knep att ta till.

Jag har lätt att tänka alldeles för mycket på att min sång ska låta fint. Från tiden då jag var med i en avancerad kör har jag lärt mig att det ska vara spikrent och perfekt på alla sätt. De tankarna hindrar mig från att använda hela min röst och att sjunga uttrycksfullt och intressant. Har du någonsin hört en konsert där allt var rent, där alla sjöng varje ton rätt och där inget oförutsägbart och nytt hände?, frågade min lärare mig.

I övningsrummet kan man slipa teknik och peta i små små saker för att förändra sitt sätt att sjunga. Men på konsert funkar det inte att tänka på teknik. Jo kanske en liten grej. Men det går liksom inte att lära något nytt på konserten. Jag har svårt att alls tänka på teknik när jag har konsert. Då blir det lätt stelt och tråkigt.

Det jag försöker tänka på är att njuta. Att låta mig fyllas av tonerna. Känna vibrationerna i kroppen. Låta rösten dansa igenom musiken och dras med av rytmen.

Rytmen har blivit mer och mer viktig i min sång. Den hjälper mig att vara i musiken. Som att musiken är en levande varelse med ett bultande hjärta: pulsen.

Jag försöker tänka att musiken är min leksak som jag leker med. Det råkar också vara några som tittar och lyssnar just nu när jag leker med musiken. De spelar också sina roller i leken och ger mig energi i leken med sin uppmärksamhet. På något sätt är publiken med i leken men ändå inte. Jag har en bubbla omkring mig som de inte kan komma in i. Det är en bra bubbla. En njutningsbubbla.

Se även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Read Full Post »

Klappa i extas

Det är något speciellt med applåder. Jag hamnar i någon slags sentimental extas och har lätt att gråta. Det är så vackert med så många som simultant skapar samma ljud. Eller ännu värre, långsamt börjar ställa sig och och samtidigt klappar starkare. Jag blir alldeles svag i benen bara jag tänker på det. Det är en kraftig spark i magen på Jante när vi med klapparna säger ”Fy fan vad bra det här var!”.

Det har inte alltid varit något speciellt för mig med applåder. Jag minns applåder från när jag var liten som något plågsamt utdraget som man bara Måste. Är det slut snart?, tänkte jag och suckade. Nu tycker jag om att klappa händer, i alla fall när det är ärliga klappar.

Jag undrar, kanske det känns såhär att vara med i en sekt eller att vara religiös och faktiskt gå till kyrkan eller att heja på ett lag i valfri sport? Att fullständigt gå upp i hyllandet och njuta av det. Att vara en liten del i en stor massa.

Kanske det var sedan jag började ha olika sorters soloframträdanden och fick ta emot applåder bara jag som jag fick denna känslosamma relation till klappandet. Det är rörande.

Det är något ceremoniellt och rituellt över applåderande. Det skapar en gemenskap. Det är ljud som inte är ord och som skapas av människor. Som folkets musik.

Read Full Post »

Bota scenskräck 1: upprepning

Någon sökte efter ”hur man blir av med scenskräck” och hamnade här. Med anledning av detta och att jag själv skulle behöva strukturera upp vad jag lärt om detta under de senaste veckorna, börjar jag nu en serie om vad jag använt mig av för att hantera min scenskräck.

När jag blir riktigt nervös reagerar kroppen som att jag utsätts för ett allvarligt hot. Den tror att jag är i livsfara och signalerar ”Fly!” eller ”Göm dig!”. Det är otroligt irriterande att jag inte bara kan säga till mig själv att jag ju faktiskt inte är i en livshotande situation. Men jag kan långsamt övertyga mig själv om att det är lugnt genom att stanna kvar i situationen och att vara där ofta. Jag har därför haft konsert (vilket innebär att jag sjunger för minst en människa) åtminstone en gång om dagen de senaste veckorna. Långsamt börjar det bli lite blasé och kroppen orkar inte hetsa upp sig varenda liten gång.

Det är dock viktigt att välja rätt publik. Jag började med den lättaste publiken, en positiv klasskamrat som ler och har ett smittande lugn. Långsamt utmanade jag mig att sjunga för andra, fler och längre. Låtarna var först de jag var allra mest säker på tills jag vågade ta något svårare och nyare.

Upprepningen har gjort att kroppen börjat lugna ner sig och inte stressar upp mig riktigt lika mycket. Den stora scenskräcken är borta men nervositeten finns ändå kvar. Den får jag vara beredd att leva med. Det har jag fått chans att vänja mig vid under alla de små och stora konserterna. Nervositeten kommer och det måste jag vara beredd på. Inte rädd. Beredd. Och under mina framträdanden har jag märkt att det faktiskt är möjligt att riva av en ganska bra låt fastän jag står och skakar. Men det är svårt att tro innan man har prövat. Och man får vara väldigt bestämd för att inte dras med av kroppens panik.

Det lönar sig att öva.

Read Full Post »