Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘reception’

Potatisbröllop

I lördags var det inte bara prinsessan som gifte sig. Scenkonstnätverket PotatoPotato anordnade ett massbröllop i Moriskan i Folkets Park i Malmö och jag var där. Tanken var att ge ett alternativ till prinsessbröllopet och att undersöka hela grejen med äktenskap genom att låta frivilliga gifta sig med en främling för att samma dag skiljas från densamme.  Här kan du se de väldigt fina vigslarna med utmärkte ceremonimästare Kåge Klang på Bambuser (dock dålig kvalitet). Här kan du se ett kort inslag i sydnytt där en av arrangörerna berättar om att projektet har lett till nya tankar. Och ett till inslag från tidigare på lördagen om projektet.

Här kan du se massor av jättefina bilder från bröllopet på datumet 21 juni.

Jag var från början skeptisk till det hela och tackade genast nej till erbjudandet om att gifta mig. Det kändes som en plojgrej, oseriöst och fånigt. Men efter att ha varit glad bröllopsgäst under hela lördagen har jag ändrat åsikt.

Katrin Byréus skriver i boken Du har huvudrollen i ditt liv om hur forumspel ger möjlighet till deltagarna att genrepa livet. Jag fick i lördags chans att genrepa ett bröllop, nej tio bröllop! Många intressanta tankar väcktes, mycket tack var Kåge Klangs utmärkta val av ord vid vigslarna. Han belyste flera viktiga sidor av nära relationer och blandningen av asgarv och dödligt allvar kändes igen från dramalektionerna.

Vad innebär det att leva ihop ett helt liv? Hur får man en sådan nära relation att hålla i 5, 10, 30, 50 år? Måste det finnas en sexuell attraktion i ett äktenskap? Kan man få leva som i en familj med en god vän? Och ha sex med andra/annan? Vad skiljer en vän från en partner? Vad är de viktigaste beståndsdelarna i ett äktenskap? Vad tycker jag är viktigast hos en partner? Vad har jag emot bröllop? (Jag har svårt för bröllop och allt det fantastiskt gulliga fina romantiska, antagligen på grund av alla filmer jag sett med människor och situationer jag inte kan se mig själv i. Jag kan inte se mig själv i en bröllopsklänning. Lola menar att det är för att jag har lillasysterkomplex, alltid har varit liten och söt och därför kopplar ihop detta med att vara underlägsen.)

Till artiklarna jag länkat till har folk kommenterat och visat missnöje över att detta kallas konst och att skattepengar används till projekt som detta. Vad jag vet har nätverket fått lite bidrag från staten för sin verksamhet men finansierats till största delen av bröllopsgästerna (det var inte gratis att vara med) och brudparen (det var ännu mindre gratis att gifta sig) och eftersom jag känner en del arrangörer vet jag att det knappt gick runt. Men visst, klaga ni på att staten har bidragit med en liten del.

Vad som är konst är en knivig diskussion. För mig blev detta konst. Jag tycker att konsumenten, deltagaren, musiebesökaren precis som läsaren och betraktaren är med och skapar verket. Jag blev tagen, berörd, intresserad, fascinerad och fick många nya tankar av detta evenemang. Vi genrepade, prövade och undersökte, njöt, skrattade, funderade, tvekade, undrade och gick hem fulla med nya intryck. Det kallar jag konst.

Annonser

Read Full Post »

Rutten känsla

Jag vill gärna hoppa av den deprimerande karusellen om Lars Pålsson Sylls artiklar. Debatten har rasat hos Mats här och här. Jag gick på den debatt som studentkåren organiserade på Malmö högskola. Morrica har här och här kommenterat debatten.

Jag håller med om att Lars ordval överskuggat debatten. Och det är ju synd. Men jag kan inte riktigt släppa att han inte bad om ursäkt. Det är Lars oförmåga att be om ursäkt som överskuggat debatten. Om han bara hade lyssnat på sina läsare från början och inte varit så oresonlig och otrevlig i sina svar och förlöjligat sina läsare hade vi direkt kunnat gå vidare och diskutera det Lars (och vi andra) ville. Hur svårt är det? Tyvärr tror jag att det beror på att Lars inte alls förstår hur det kändes för många att läsa detta. Trots att jag är den perfekta studenten, vit medelklasskvinna med toppbetyg, känner jag mig väldigt illa berörd av Lars beskrivning av mina klasskamrater som inte passar lika bra in i mallen.

När började förruttnelsen?

Jag känner igen den känsla som jag nu har i kroppen: känslan av att inte bli respekterad, inte bli tagen på allvar, inte ansedd som värd att lyssna på. Känslan som jag hade genom nästan hela grundskolan och gymnasiet. Jag var klassrepresentant på mellan- och högstadiet och det var grymt deprimerande (att jag ens fortsatte!). Jag minns det som att lärarna och rektorn ibland frågade vad vi tyckte men så gott som aldrig verkade lyssna. Vi var ju bara elever. Inte ens myndiga. På samma sätt känns det nu. De är ju bara studenter, så de behöver nog ingen ursäkt. Jag blir ledsen och undrar hur jag ska stå ut med all okunnig och smutskastande media under mitt framtid yrkesliv.

Man behöver inte alltid vara PK och jag tror att Lars ordval ändå lyfte debatten (om den poäng han ville få fram)  för fler än om han skrivit på ett trevligare sätt. Men samtidigt anser jag att man som skribent ska vara intresserad av läsarnas tolkningar och då någon blir illa berörd kunna möta det och förklara vidare hur man menade. Jag tror inte att Lars är en elak dömande människa som vill att jag och andra studenter ska känna oss nedtryckta men han skulle enligt mig behövt lite mer inlevelseförmåga och empati när det gäller detta. Han ville få fram sin poäng och verkar inte bry sig om något annat. Jag förväntar mig mer av en professor på Malmö Högskola.

Read Full Post »

Jag såg just på ett avsnitt av Six feet under (har lite svårt att släppa visa formregler, som att kursivera titlar), den där HBO-serien som gick för några år sedan, som belöning för att ha klarat en jobbig dag. Vi läste en kurs om bland annat litteraturreception och i samband med det läste vi lite om media och forskning om hur media påverkar oss. Vad jag minns av det jag läste om detta var att det är otroligt svårt att forska om detta, det är så olika och så svårt att säga att det var den filmen som gjorde att jag blev som jag är. Finns det film/böcker/tidningar/spel som ÄR bra eller dåliga att läsa/se/använda? Principiellt skulle jag säga nej och att det beror av personen, situationen och det samhälle personen lever i. Men samtidigt finns det viss media som jag inte skulle vilja låta mina eventuella barn bruka…

Åter till Six feet under. När jag ser på denna serie reflekterar jag över relationer, förluster, konflikthantering, lycka och massor annat. Denna underhållning får mig att tänka och mängden avsnitt (fem säsonger) ger möjlighet att lära känna karaktärerna och utveckla tankarna om det som jag ser i serien. När jag säger tv-serie kan jag se min mammas och många andra lite äldres miner. Hon tänker Vänner, Big Brother och Skilda världar. Och jag tänker att det är ju faktiskt lite lägre kvalitet på de serierna, men varför skulle inte dessa kunna väcka utvecklande tankar i mig eller i någon annan? Dessutom är jag ganska medveten om de tankar som väcks av Six feet under men jag har inte koll på vad som händer omedvetet, det som jag inte förstår på samma sätt och kan formulera. Är de medvetna tankarna de mest utvecklande? Är det de som påverkar mig mest? Men det är ju klart, en tv-serie kan väl inte vara riktigt lika utvecklande som en bok, speciellt inte en klassiker…eller?

Read Full Post »