Relationerna på högskolan då?

Min mamma utbildade sig till lärare på 1990-talet. För ett år sedan gick hon en kurs för lärare på högskolan och träffade en av sina gamla lärare. Hon berättade att han minns alla studenter från hennes generation av lärarstudenter. Han hade tid att utveckla relationer med alla studenter. Nu är det stora klasser och mycket mindre lektionstid och därför minns han nästan inga av sina studenter från de senaste kullarna. Lärarnas tidning skriver om lärarutbildningen (länk):

Lärarnas tidning har tagit del av en intern rapport från Högskoleutredningen 1992 som visar att en blivande mellanstadielärare i slutet av 1970-talet kunde få upp till 24 timmars undervisning per vecka. 1990 hade den genomsnittliga schemalagda undervisningstiden sjunkit till 14 timmar.

Och 20 år senare, 2010, fick enligt TCO:s mätningar en klar majoritet av lärarstudenterna mindre än 9 timmar lärarledd undervisning i veckan.

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet är temat Relationer (länk). Anne-Marie Körling skriver om hur relationerna är grunden för allt lärande (länk) och att lärare alltför sällan diskuterar kvaliteten i dessa relationer, hur vi är ansvariga för dem och hur vi kan utveckla dem. Jesper Juul säger (länk) att relationskompetensen är lärarens första och viktigaste kompetens.

Jesper Juul tycker att debatten om skolan handlar om fel saker. Vi fokuserar på struktur och om det ska vara fler undervisningstimmar i matematik eller språk. Men det vi egentligen borde lägga kraft på är att utveckla lärarnas relationella kompetens.

Jag har funderat mycket på detta. Jag har under min utbildning fått upp ögonen mer och mer för hur viktiga relationerna är för att det ska finnas möjligheter till lärande. Hur viktigt det är att bli sedd som elev. Inte bara som vilken elev som helst utan som den individ hen är. Och jag chockeras över hur lite av det som jag lär mig på lärarutbildningen genomsyrar den undervisning jag där utsätts för. Lärarna försöker så gott de kan med relationsskapande och gemensamma övningar där samtal, diskussioner och möten står i fokus. Men med så lite undervisningstimmar som vi har nuförtiden på lärarutbildningarna är det svårt att komma någon vart med relationerna och därmed även med lärandet. Värst tycker jag det är med mentorsuppdraget.

Mentorn är en lärare på högskolan som har ansvar för den verksamhetsförlagda tiden. Jag träffar henne, i grupp, två till tre gånger per termin i två timmar (under termin 1,2,3,6 och 7). Då hinner vi hetsa igenom det praktiska, snabbt diskutera målen och ytligt diskutera några dilemman som kan uppstå i klassrummet. Hon har besökt mig på min praktikskola två gånger, i termin 2 och 6. Hon ska också besöka mig en gång i termin 7. Under termin 3 hade jag en annan mentor eftersom jag då var på förskolan. Hon besökte mig en gång. Besöken har varit bra. Jag har fått givande återkoppling. Men samtidigt har det känts ganska meningslöst. Det är så futtigt med tre besök under 4,5 års utbildning. Det känns som ett hån. Som att min utveckling till att bli en bra lärare är så oviktig att jag inte förtjänar rimlig hjälp från högskolan med detta. Det blir istället något som ligger på mig tillsammans med handledare på skolorna som egentligen inte har varken tid eller utbildning i detta.

Jag läser i Skolverkets föreskrifter om introduktionsåret (länk):

4 § Introduktionsperioden ska syfta till att
1. ge stöd på ett yrkesmässigt, personligt och socialt plan,
2. stimulera till professionell utveckling,
3. bidra till att skapa en trygg och utvecklande arbetsmiljö för läraren eller
förskolläraren, och
4. utveckla lärarens eller förskollärarens förståelse för skolan eller förskolan
som arbetsplats samt för dess roll i samhället.

[…]

7 § Rektorn eller förskolechefen ska ansvara för att introduktionsperioden
planeras på sådant sätt att läraren eller förskolläraren ges tillräckligt stöd utifrån
tidigare kunskaper, erfarenheter och förmåga att fungera självständigt
i sin yrkesroll. Rektorn eller förskolechefen ska även se till att mentorn har
tillräckligt stöd för att kunna fullgöra sin uppgift.
Planen ska ge läraren eller förskolläraren möjlighet att systematiskt planera,
följa upp och utvärdera undervisningen. Läraren eller förskolläraren ska
själv kunna påverka hur det egna utvecklingsbehovet under introduktionsperioden
bör tillgodoses.

Introduktionsperioden ska alltså anpassas till individen. Den kan se olika ut. Olika lärare ska få olika stöd. Det tycker jag är bra. Då ser man lärare som lärande individer på samma sätt som eleverna enligt läroplanerna ska ses som individer som behöver olika stöd och utmaningar. Det tycker jag saknas på min lärarutbildning. Och jag tycker inte att det är min högskolas fel, som gör vad den kan med de resurser som finns, utan regeringen som inte tycker att lärarutbildningen är värd att satsas på. En regering som pratar om mer undervisningstimmar i matematik men inte mer undervisningtimmar för lärarstudenter (och även mindre verksamhetsförlagd tid). Det gör mig ledsen.

Vuxnas lärande är precis som barns lärande beroende av relationer.

Read Full Post »

Att ha tid för samtal

I sista avsnittet av Jamies drömskola (länk) nämnde eleverna en viktig del av allt som gjort att de i denna skola utvecklats och lärt sig saker: Att det går att snacka med lärarna här. En av eleverna berättar om när han i sin tidigare skola bad att få prata med sin mattelärare efter lektionen. Han hade inte tid. Han skulle till nästa lektion.  Men på drömskolan fanns det tid.

Prestationsprinsen skriver om detta med tid till samtal mellan vuxna och barn:

Våra unga vuxna saknar vuxna som lyssnar. Detta enligt BRIS-rapporten 2010, Barnombudsmannens och SCB:s statistik för barn och unga upp till 18, SIFO-undersökning för Mentor 2011 med flera rapporter. De säger att de inte har någon att tala med, de som är i kontakt med myndigheter känner sig inte lyssnade på, till och med illa behandlade av oss vuxna. Kan vi leva här och nu och se och vara mer med dem? Respektera dem? Lyssna på våra ungdomar?

Min handledare har oftast tid. I hennes schema finns luckor där en eller flera elever kan få plats. Och de tar den platsen. Men är inte det också typiskt för de lägre åldrarna? Det är så jag minns kontakten med lärarna från min skolgång. Ju längre upp jag steg i skolåren, ju längre bort var lärarna. Det kan förstås också ha att göra med att jag blev tonåring och att jag själv distanserade mig från lärare och andra vuxna. Men sen högstadiet har jag inte känt att lärare generellt sätt har tid att prata med mig utanför lektionstid. Det var nån gång där som alla lärare fick bråttom och direkt efter lektionen försvann in i personalrummet. Då de med hela sin kropp signalerade ”Jag är ledsen men jag hinner inte! Försök inte prata med mig kära du för jag måste…”

Nu på högskolan finns det verkligen inte tid. En del lärare har till och med lagt in lektionstimmar som de vet att de inte kommer att få betalt för. Då finns det inte tid att prata efter lektionstid. Tänk om man hade ett mentorssystem på högskolan där jag som student, om jag ville, kunde få stöd och samtalstimmar med någon lärare jag klickar med och som kan följa mig genom hela utbildningen!

Jag vill komma närmare.

Det är lätt att glömma det där med relationer på högskolan när allt handlar om kursmål och kursinnehåll och examinationer. Men egentligen handlar utbildningen väl om min utveckling som student mot att bli en färdig lärare, inte om att bara klara kurserna. Och då krävs trygga relationer där jag kan ventilera tankar och få stöd med det jag behöver. Precis som på lågstadiet. Nej det blir klasskamraterna som blir de trygga personerna som finns kvar. En bekant till mig läste till lärare i Stockholm och blev klar för något år sedan. De hade ingen klass alls utan nya grupper i varje kurs. Så illa är det tack och lov inte på min skola. Men hur som helst vill jag ha mer tid med mina lärare och ibland en liten stund att prata efter en lektion. Men det är bara när jag skriver uppsats jag får prata själv med en lärare. Usch nu känns det alldeles ledsamt.

Mina lärare är så bra och jag vill ha ut så mycket som möjligt av dem! De har lite för mycket att göra tycker jag. Och så verkar det tyvärr vara på fler ställen också.

Read Full Post »

Den uppskattade och kloka läraren

Jag måste vara svältfödd på positiva bilder av lärare.

Jag ser på tv-serien Battlestar Galactica (den nya). Det handlar i kort om att människorna har skapat smarta robotar som gör uppror mot människorna och lämnar dem. Efter ett tiotal år kommer de tillbaka och attackerar människorna. De flesta dör men några få skepp lyckas fly från attacken och försöker få människorasen att överleva och hitta en ny planet att bo på.  Presidenten dör och den otippade ersättaren blir skolministern, en tidigare grundskollärare. Hon blir först misstrodd ”inte kan väl en lärare vara president”, men hon arbetar långsamt upp en bred väljarbas som tror på henne.

Det viktiga för mig är att hon klarar jobbet som president bra. Att hennes kunskaper som lärare visar sig värdefulla. Hon har genom sitt tidigare yrke stora kunskaper om relationer, gruppdynamik, ledarskap och människors utveckling och långsamma förändring. Hon framstår som väldigt klok.

I was a teacher long before I was Secretary of Education, and causes are only lost when we give up.

Det gör mig så glad att se dessa kunskaper, som jag menar är en viktig del av läraryrket, som viktiga och faktiskt värdefulla även utanför skolan. Jag lägger till några trevliga associationer till ordet lärare: klok, kunnig, eftertraktad och bra ledare.

Read Full Post »

Lärares beslutskapital

Intervjun med Hargreaves i Lärarnas tidning (länk) lämnar mig inte ifred. (Kanske jag måste läsa hans bok? Någon som redan gjort det?)

Han skriver om lärarens professionella kapital. Det mänskliga kapitalet kallar han lärarens förmåga att undervisa (jag tolkar det som ett ämneskunskaper kombinerat med stora kunskaper om hur lärande kan göras effektivt i klassrummet). Det sociala handlar förstås om relationer, både till eleverna och kollegor (här tycker jag också att relationer till föräldrar samt annan personal på skolan och andra personer i samhället som skolan samarbetar med borde finnas med). Det tredje kapitalet berättar han om här:

— Det handlar om att kunna göra professionella bedömningar i många gånger svåra situationer där en mängd faktorer spelar med, som det ofta är i skolan. Det är en förmåga som lärare skaffar sig genom långvarig erfarenhet och genom att tillsammans med andra lärare lära sig om och reflektera över sitt arbete.

— Men det tar många år att bygga upp denna förmåga. Minst åtta år eller 10 000 timmars arbete, vill vi påstå.

De två första formerna av kapital är något jag tänkt mycket på och som det också pratas mycket om på lärarhögskolan. I kurserna syns dessa två former ofta. Med den tredje formen av kapital är det annorlunda. Visst har det nämnts, det där svåra med snabba komplexa beslut. Men inte mycket mer än så. Kanske är det för att man bara kan lära sig det på plats, i jobbet som lärare? Eller är det för att det är outforskat? Finns det inte tillräckligt med begrepp för att prata om det? Är det en av de där grejerna som vi ännu inte har börjat försöka greppa med orden? Eller är det någon som vet om det redan finns forskning om detta spännande område?

Read Full Post »

Den oförberedda pjäsen

Det här med att vikariera det är ett riktigt konststycke. Speciellt när jag är på en ny skola, i en ny klass och bara EN dag.

Jag slängs in i en pågående pjäs. Det är skarpt läge, med publik och strålkastare. Jag undrar om jag egentligen har huvudrollen eller om det är någon annan? Eller är jag i själva verket regissör? Manuset har jag förstås inte fått läsa och jag tvekar inför hur mina repliker ska vara. Det är också osäkert vilken del av pjäsen jag kommer in i, är det början med presentation och lite långsamt tempo, den upptrappande mittendelen eller det dramatiska slutet med en eventuell lugn period?

Men det värsta är ändå att jag aldrig träffat mina medskådespelare förut och inte heller alla de som jobbar i kulisserna. (Ibland händer det att det finns en sufflör som ger mig ledtrådar om mina repliker.) Det är hemskt svårt att improvisera med folk jag inte känner. Men döm om min förvåning då jag märker att skådespelarna BÅDE är på scen OCH sitter i publiken. Det tog ett tag att upptäcka eftersom jag hela tiden har tre gigantiska strålkastare riktade mot mig. Men till slut vänjer jag mig vid ljuset, då samspelet med de andra trevande började finna någon slags form och jag hinner vända mig om.

Jag gissar vilt kring vad min roll innebär och försöker att styra upp handlingen och allas uppgifter. Möter både motstånd och hjälp från olika håll. Ibland blir det är bra spontan pjäs med glada miner. Ibland blir det liksom två olika pjäser, en som jag och några elever driver samt en annan som några andra elever driver. Innehållet varierar kraftigt och det blir sällan som någon har tänkt sig.

Det är en kraftansträngning för alla att få det att fungera och efteråt är jag bara så trött trött trött. Precis som en skådespelare behöver jag då ställtid. Tid att titta i taket. Andas. Tid att låta tankar och känslor ta så mycket plats de behöver. Tid att älta. Tid att lämna bakom.

Lönen jag får motsvarar inte den tid detta tar. Men jag vet att jag inte gör det för lönen. Jag vikarierar av samma anledning som skådespelare tar vilket skitjobb som helst. Bara en får synas. Så att det där riktiga jobbet kommer lite närmre. Lite fler ser att Hon var inte så dum. Även i skolan är kontakter guld värt.

Det kostar att stå på scen.

Read Full Post »

Dom ser inte där

– Vi har det bra i klassen, säger eleverna. Inget bråk.

– Men på fritids bråkar vi och är elaka. Där är det inte alls bra i klassen.

– Varför är det så?, frågar läraren.

– Dom ser inte där [på fritids]. Här gör vi inte sånt för du tittar ju.

Read Full Post »

Skolgården

Skolgården. Den ofta inhägnade plats där eleverna ska tillbringa sina raster. Rasterna som ska vara något annat än lektionerna. Som ska vara pauser för eleverna.

Den miljön har stor betydelse. Det är där eleverna får välja mer fritt vem de vill umgås med och det sker mycket inneslutande och uteslutande.

Miljön kan inbjuda till att upptäcka, utforska, pröva, använda kroppen, samarbeta. Ett ställe där man kan springa, hoppa, balansera och ramla och slå sig (men inte slå ihjäl sig). Den kan också ge väldigt lite impulser och mer utstråla kalhet, utsatthet och tristess. Miljön påverkar vad som händer på rasten.

Read Full Post »

Avskedet

Vi har inte setts på hela hösten eftersom jag gått på folkhögskola. De ringde när hon lades in för den stora operationen. Sa att det var en Väldigt Stor operation. Jag skickade julkort. Jag skrev: ” Jag saknar dig!”.

Idag träffades vi äntligen.

Tre år har jag jobbat hos henne och hennes familj har känts lite som min extrafamilj i Malmö. Som oroar sig när min cykel blir stulen, intresserar sig för min utbildning och bjuder in mig i sitt hem. När jag kom hem efter att ha jobbat brukade jag alltid berätta något om hur det hade gått för min sambo. ”Idag höll hon min hand.” eller ”Idag var hon så arg på mig hela tiden. Men när jag sa hejdå log hon mot mig.”

När man jobbar som personlig assistent kommer man nära. Väldigt nära. Den relation jag och hon jag tar hand om byggt upp tillsammans är själva grundbulten för hela mitt jobb. Vi båda har gett mycket av varandra och det är därför det fungerar bra. Det är ett jobb och jag är den anställda men samtidigt känns det som att jag har blivit något mer. Som en nära anhörig. Som alltid finns där.

När jag kom sken hon. Hon blev så glad. Och jag blev så glad. Äntligen fick jag se hur hon mår och höra hur det har gått med allt. Hon blev glad men också väldigt trött och somnade en stund. När hon vaknade tittade hon på de små sakerna jag hade köpt till henne. Bara allt det där som jag vet att hon älskar. Och hon blev så glad. Hon tittade på mig länge.

Jag drog ut på det så länge jag kunde. Jag visste att jag inte skulle orka stanna länge efter att jag hade sagt det. Men till slut var jag tvungen. Jag berättade det och kände mig som en skurk.

Jag måste sluta.

Först fick familjen veta och de såg ledsna och besvikna ut. Sedan tog jag hennes hand och berättade att jag inte skulle komma tillbaka. Hon tittade med stora ögon på mig. Hon såg upp mot sin mamma och assistent för att få bekräftelse på det jag sagt. Hon såg ledsen ut. Orkade inte ens bli arg som hon brukade bli förut.

Jag gick hemåt med tunga steg. En svikare kände jag mig som. Så mycket som vi lagt i denna relation, både jag och hon. Och så sticker jag bara. Som att det bara är ett jobb.

Förlåt men jag jobba som lärare och då hinner jag inte vara hos dig också, sa jag till henne.

Jag saknar dig.

Read Full Post »

Den nya

När det kommer en ny person i gruppen rörs det om i grytan. Alla måste skaffa sig en relation till den nya och hantera sig själv i förhållande till den andre nya. Det som förut kändes tryggt och självklart blir lätt lite osäkert och obekvämt, nu när den nya har kommit.

Det relationsbygget ska få plats och uppmärksammas och tilliten ska få tid att byggas. Det är ett viktigt arbete. Ibland kan det kännas tungt och en annan gång spännande. Det kan vara en energikick med en ny i gruppen. Eller det som får alla att bli osäkra, rädda eller förvirrade. Även läraren kan bli lite ostadig ibland av förändringar i gruppen.

Read Full Post »

Nytt och åter nytt

Måndagarna är tunga. Då kommer nya barn tillbaka från ledigheten och då kommer pedagoger som varit på semestern tillbaka. Flera av de lärare jag lärt känna veckan tidigare har gått på semester. Jag letar i huvudet efter namnen på de barn jag träffat tidigare. Och vad var det nu jag skulle komma ihåg? Trött trött trött är jag. På min halvtimmesrast somnar jag genast i soffan. Och jag önskar en kort stund att allt skulle stanna ett tag och inte förändras hela hela tiden.

Samtidigt är jag så glad över att allt förändras. Det är utmanande att få träffa så många olika barn. Inspirerande att möta alla dessa lärare med sina olika personligheter, ledarskapsstilar och relationer till barnen. Spännande att prata med föräldrarna, vänner och släkt som lämnar och hämtar barnen. Jag är tacksam och märker hur informationen tyst samlas i hjärnan. Den suger åt sig så mycket den kan med en frenesi som berättar för mig att det är helt rätt att vara här nu. Tack!

Read Full Post »