Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘respons’

Förrförra gången handlade #skolchatt om samarbetet mellan lärarutbildningarna och skolorna. För att läsa debatten klicka här. Jag började fundera på detta med handledare. Någon tyckte att handledare skulle vara särskilt skickliga lärare utifrån vissa kriterier. Jag minns ämnesdidaktisk skicklighet som en av dessa. Jag håller inte med. (Kanske det har att göra om man är ämneslärare i de högre åldrarna eller klasslärare i de lägre?)

IMAG0170

När jag började på lärarutbildningen skulle jag hållit med. Då vara jag förvirrad och vilsen. På högskolan fick vi teori och kritik av den nuvarande skolan. Jag kom ut på praktik och ville se någon som kunde förverkliga och exemplifiera allt det som vi hade fått höra på högskolan. Så blev det inte. Min första handledare var skicklig på många sätt. Hon var en demokratisk och tydlig ledare och hade stora kunskaper inom sina ämnen. Men hon undervisade inte alls på det sätt som högskolan propagerade. Och inte alls så som jag ville göra. Men hon lät mig ta över undervisningen. Jag slängde ut mängder av idéer som jag tänkte att hon skulle rata. Men hon sa ”Pröva!” och jag provade. En av de saker jag provade var drama. Jag kunde inget om det men hittade en hemsida med några övningar som jag gjorde med eleverna. Vi läste en bok och eleverna fick spela upp en scen ur den.

Min handledare och jag klickade inte. Vi lyckades aldrig småprata. Jag var lite rädd för henne. Hon gav mig mycket konstruktiv kritik. Hon lät mig jobba hårt. På kvällarna och helgerna planerade jag för det hanns inte med på skolan för alla dessa mållösa möten. Hon gjorde två viktiga saker för mig: 1. Hon lät mig hålla i många lektioner som jag skräckslaget genomförde. 2. Hon såg att det hände något med mig när jag höll i drama, att jag blommade ut. Hon sa att drama var något jag skulle satsa på. Tack för det! Utan den kommentaren hade jag kanske inte valt att läsa mitt hjärteämne drama!

Sedan dess har jag haft tre handledare och alla har lärt mig olika saker. Ingen har varit den där som undervisar så som jag vill göra. Ingen har exemplifierat forskningen från högskolan. Men det finns så många dimensioner av läraryrket och alla har gett mig något. Någon visade att man kan vara avslappnat och sätta tydliga gränser för sitt yrke. Någon var fantastiskt bra på att lösa konflikterna på rasten. Någon mötte föräldrar på ett sätt som jag tog med mig. Någon hade ett tydligt sätt att prata med sina chefer. Någon kunde möta eleverna i alla deras känslor på ett underbart sätt. Men ingen hade allt. Ingen var perfekt. Och jag har äntligen slutat leta efter min drömlärare hos någon annan. Nu letar jag hos mig själv.

Jag har börjat förstå vad jag vill ha av en handledare. Jag vill ha just det som min första handledare gav mig: plats att pröva. I det ingår också att handledaren alltid finns där för att rädda mig om något händer som jag inte kan hantera eller om jag plötsligt inte orkar vara lärare en liten stund. Jag vill också ha respons. Jag brukar ofta kunna se vad som inte gick så bra och lite grann av det som gick bra. Men det är mycket som jag inte alls märker och där kan handledaren göra en stor insats. Hon kan berätta om det självklara, de där små detaljerna som jag inte tänker på. Pauserna i genomgången, hur jag ställer frågor, hur jag väljer vem som ska få svara, hur jag bemöter elevernas svar, hur jag reagerar när någon kommer försent eller glömt pennan eller är ledsen för något från rasten. Undervisningen har jag oftast tänkt igenom noga. Men mitt förhållningssätt  till eleverna och allt som händer i klassrummet, eller kanske det förhållningssätt jag vill ha till detta, kan jag behöva hjälp med att sätta ord på. Och det är ju det som grunden till allt. Tänker jag.

Det är fint om vi tycker om varandra och har lätt att prata med varandra, som det är med min nuvarande handledare, men det är inget jag kan begära av en handledare. Men det är viktigt att kunna diskutera tillsammans. Och då när vi diskuterar underlättar det om handledaren inte ser sig som färdiglärd. För då blir det svårt att diskutera. Men om vi båda pratar med inställningen att vi vill lära oss, gärna både av och med varandra, kan det bli riktigt spännande.

Tack till alla handledare i skolsverige som öppnar sina klassrum för lärarstudenter med darriga ben!

Annonser

Read Full Post »

Jag har nu avklarat två slutseminarium i mitt liv och båda lämnade efter sig en besviken fadd känsla. Var det bara detta?

Visst är det bra att få kommentarer och förslag på hur uppsatsen kan bli bättre. Det är fantastiskt lyxigt att få arbetet korrekturläst av flera personer. Det är spännande att få kommentarer från en examinator som gör helt andra kopplingar än mina klasskamrater och ger tips på litteratur som jag inte alls är insatt i. Men det slutar alltid i känslan en känsla av otillfredställelse.

 

Jag har jobbat med detta så länge! Analysen håller och slutsatsen med. Jag har alltså typ forskat. Det är ju så sjukt häftigt! Och så får jag kommentaren ”intressant”. Det är ungefär det man brukar hinna på ett slutseminarium. Jag saknar en större diskussion om min uppsats. Kanske att vi efter att ha grävt i formuleringar, funderat på metodöverväganden och annat mer eller mindre spännande, ägnar sisådär en timme till att diskutera uppsatsens implikationer. På mina två slutseminarium har det blivit max fem minuter. Det är som att texten har dött. Det har inte skett något riktigt möte mellan läsaren och texten. Texten blev lämnad där vid det tredje onödiga kommatecknet och det sjunde dubbla mellanrummet.

Jag gråter för min stackars uppsats som har dött. Kanske har den tur och blir läst när den publicerats på MUEP. Men de möten som sker mellan text och läsare i cyberspace är inget jag brukar få höra något om.

Read Full Post »

Det här med att lämna ifrån sig texten innan den känns klar, det är jobbigt. Det känns liksom lite privat och pinsamt att skicka ett dokument till min handledare eller min kompis som JAG VET är fullt av både små och stora fel. För jag är ju inte klar. Ännu.

Men det är ett måste. Jag måste få kommentarer på texten under processen, så att jag får hjälp att inte tappa riktning och perspektiv. Det är så skönt när jag ser hur råden hjälper mig att få ordning på det där som aldrig riktigt hänger ihop. Det är så upplyftande och lärorikt att höra någon annan respektfullt tala om min text och liksom rama in den. Då ser jag den plötsligt utifrån och tänker ”Men oj, är det alltså det här jag håller på och skriver om?!”. Jag vet allt det här men ändå kändes det plågsamt att trycka på skicka-knappen för att lämna över min text till handledaren för några minuter sen.

Men det är viktigt att den som kritiserar min text är varsam så att jag inte blir ledsen och ger upp. Det ska vara rätt råd i rätt tid. Det är till exempel ingen idé att peta supernoga i texten i början av processen eftersom den texten antagligen ändå kommer vara omformulerad sjuttielva gånger och flyttad sju gånger eller kanske till och med är borttagen när texten är klar. Nej i början är det de stora penslarna som ska fram. Först senare kan man peta när bakgrundsfärgen och motivet är på plats.

Fast det värsta är ändå att skicka texten till examinatorn till slutseminariet. Hugaligen.

Read Full Post »

På bloggarna i högerkanten här har det förts diskussioner om relationspedagogik. För mig börjar det i en medvetenhet om att det mesta lärandet på något sätt sker tillsammans med andra människor, speciellt i skolan. Därför blir relationerna mellan de människorna viktiga. När det är ett utmanande,  j0bbigt och omvälvande  lärande är det än mer viktigt med de där relationerna.

Alla är vi lärande. Elever, studenter och lärare, barn, föräldrar, partner, vänner, chefer och arbetskamrater. Jag ser mer och mer hur viktigt det är för mig som blivande lärare att få uppleva lärande på det sätt som jag vill göra med mina elever. Lärande i grupp, i en trygg gemenskap med lärare jag känner.

En vän till mig blev färdig med sin lärarutbildning nyss i Stockholm och hon berättar att hon inte hade någon klass. Varje kurs var med en ny grupp. Det är hårresande! Jag blir så ledsen bara av tanken på att inte få möjlighet att lära känna ens studiekamrater. Hur mycket lär vi oss tillsammans då?

För några veckor sedan var min lärare ute och observerade mig ute på praktik. Jag har tidigare under min utbildning haft besök av två mentorer på min praktik (egentligen vill man att lärarstudenter på Malmö Högskola ska ha samma mentor under hela utbildningen) som observerat mig och gett mig feedback. Jag har dessutom haft tre klasslärare och förskollärare som handledare som gett mig feedback på min undervisning. Alla som hittills har gett mig respons i klassrummet har känt mig ganska dåligt och har även varit där för att bedöma mig. Nu har jag äntligen varit med om att få respons av en lärare som känner mig väl, som jag också känner väl och som inte är där för att bedöma mig. Aldrig ska jag glömma denna respons.

Det var alldeles idealt. Jag förstår hennes pauseringar, referenser, metaforer, blickar och kroppsspråk och hon förstår detsamma hos mig. Jag kände mig trygg. Hon betonade allt det goda och stakade ut en väg där jag ska pröva vidare.

Det skedde med värme, inte för att bedöma utan för att hjälpa. Det var ett möte mellan två människor. Det kändes ”på riktigt”, nära, äkta och ärligt. Så vill jag göra! Så vill jag vara som lärare och lärande!

Read Full Post »

Gulddag

Idag hade vi examination. Det brukar vara förknippat med en del oro och nervositet. Så också denna gång. Uppgiften bestod i att berätta en historia, saga eller anekdot och ta hjälp av röst och kropp samt rekvisita om så önskades. Istället för att bli en uppvisning för läraren om vad vi lärt oss blev det en inspirerande dag där vi lärde oss av varandra och byggde på självförtroendet. Vi kan faktiskt!

Senare i kursen ska arbeta med drama i barn- och ungdomsgrupper på olika skolor och i slutet av dagen sa läraren: ”Vad glad jag är att barnen ska få träffa er!”. Hon öste positiv energi över oss och visade att hon har tillit till vår förmåga.  Och jag tänkte att jag nog skulle behöva den peppen inför varje praktikperiod: att någon jag ser upp till ser mig och min förmåga och visar att hon/han tror på mig.

När vi lämnade salen och gick ner för trapporna pratade jag med några klasskamrater om dagen och en av dem sammanfattade dagens intryck med: ”Nu känner jag mer kärlek till livet!”. Kan en dag få bättre omdöme?

Gulddag

Read Full Post »

Jag läser långsamt vidare i Duktighetsfällan – En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor och en och annan prins och har äntligen kommit fram till den positiva lösningsdelen. Där läser jag om intressanta studier som den amerikanska psykologen Carol Dweck gjort.

Carol Dweck genomförde olika försök i skolan med elever som skulle lösa matteproblem. En grupp fick beröm för att de jobbade bra och ansträngde sig riktigt hårt. Dessa elever kämpade sedan på med mycket svårare uppgifter och lyckades bättre än eleverna i en annan grupp som bara hade fått höra hur duktiga de var. Den gruppen försökte inte ens att ge sig på de svårare uppgifterna.

Jag har ofta fått höra just detta: att jag är duktig och ambitiös. Ofta har jag upplevt att mina lärare haft svårt att skilja på sak och person. När jag har gjort ett bra jobb har jag gjort ett bra jobb och det är det jag ska få cred för. Elever får ofta stämplar som håller i sig. Några gånger har jag tack vare min duktig-stämpel kommit undan med riktigt dåliga prestationer, vilket återigen handlar om att inte kunna skilja på sak och person.

Responsen ”duktig” talar inte om hur resultatet blev bra: genom  arbete, utan antyder något annat: begåvning, talang eller personlighet. Det kan därför lätt ge ångest att efter en prestation få höra att jag är duktig. Då ska jag på något magiskt sätt, utan någon direkt ansträngning nästa gång leva upp till den bilden av mig som elev. Det sorterar också in mig i ett fack som därmed skiljer ut mig från andra elever som inte passar in i samma fack.

Jag läser vidare om respons och kritik till elever.

Carol Dweck upptäckte vid ett tillfälle när hon gjorde observationer bland tredjeklassare att flickor och pojkar fick helt olika budskap när de misslyckades i skolan. Flickan fick höra från sin fröken att uppsatsskrivning nog inte var hennes grej – en del kan skriva andra inte. Pojken däremot fick höra att han inte lagt tillräckligt med möda på sitt arbete. Kritiken mot flickan är personlig, hennes slutsats är att hon inte är bra på att skriva, medan pojken fick höra att det inte är något fel på hans förmåga, det blir nog bra, bara han anstränger sig mer.

Jag hoppas innerligt att detta är ett extremt exempel men jag känner igen tendensen att skolarbetet för flickor ofta verkar vara en större och viktigare del av deras identitet och självbild än det är för killarna. Skolan är inte skild från samhället och genuskonstruktionerna påverkar. Vi ser på pojkar och flickor med olika glasögon överallt och det är svårt att komma ifrån. Men det där med att hålla på och bedöma personen när vi egentligen pratar om en prestation verkar inte bra för någon så det kan vi väl försöka sluta med?!

Jag minns Jesper Juuls Relationskompetens i pedagogernas värld och tror mig minnas att han pratar om detta med tanke på framför allt de mindre barnen. Istället för att ge barnet ord på vad som händer och vad jag som vuxen ser faller vi ofta tillbaka på den där bedömningen. ”Oh vad duktig du är!”, ”Vilken fin teckning!” och ”Vad bra du är!”. Det är svårt att sluta. På mig sitter det i ryggraden eftersom jag själv hört det så mycket. Men jag ska försöka. Jag övar genom att berätta för mig själv vad jag gör och vad mina prestationers kvalitet beror av.

Read Full Post »