Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘samtal’

Nu är mitt examensarbete godkänt och klart. Här är det:  ”Nej alltså han förvandlades till en blomma” Eleverna tar ordet i klassrummet i utforskande samtal om varandras berättelser

Syftet med denna studie är att undersöka samtal som sker vid elevinitierade berättarstunder där elever berättar historier för varandra och eleverna ställer frågor till berättaren om innehållet i berättelsen. Forskningsfrågan är: Hur ser rollfördelningen ut i samtalen under berättarstunderna och vad har det för konsekvenser för elevernas kommunikation och interaktion? Studien skedde i en andraklass jag under perioder vistades i under vårterminen 2012. Insamlandet av materialet, i form av ljudinspelningar och observationsanteckningar, skedde under en sexveckorsperiod och består av 10 berättarstunder med sammanlagt 30 berättelser och efterföljande frågestunder. Eleverna berättade, oftast en och en, berättelser som de själva hade valt och förberett. När de hade berättat klart uppmanade jag klassen att ställa frågor till berättaren om innehållet och det är dessa samtal som undersökts i studien. Resultatet visar att rollfördelningen är icke-hierarkisk, som i ett samtal mellan vänner, vilket leder till att kommunikationen och interaktionen är dynamisk och varierande. Berättelsen som material skapar förutsättningar för alla att bidra då det inte finns något rätt och fel. Klasskamraterna, som vill förstå sin klasskamrats berättelse, ställer frågor där både berättaren och klassen hittar svar och samtalen är därför utforskande. Berättaren utmanas språkligt utifrån sin nuvarande nivå genom klasskamraternas frågor vilka i sin tur får stöd av läraren. Den dynamiska interaktionen och den språkliga utmaningen utifrån elevens kunskapsnivå tyder på att samtalen är språkutvecklande.

Nyckelord: berättande, flerstämmighet, språkutveckling, roller, kommunikation, interaktion

Annonser

Read Full Post »

I sista avsnittet av Jamies drömskola (länk) nämnde eleverna en viktig del av allt som gjort att de i denna skola utvecklats och lärt sig saker: Att det går att snacka med lärarna här. En av eleverna berättar om när han i sin tidigare skola bad att få prata med sin mattelärare efter lektionen. Han hade inte tid. Han skulle till nästa lektion.  Men på drömskolan fanns det tid.

Prestationsprinsen skriver om detta med tid till samtal mellan vuxna och barn:

Våra unga vuxna saknar vuxna som lyssnar. Detta enligt BRIS-rapporten 2010, Barnombudsmannens och SCB:s statistik för barn och unga upp till 18, SIFO-undersökning för Mentor 2011 med flera rapporter. De säger att de inte har någon att tala med, de som är i kontakt med myndigheter känner sig inte lyssnade på, till och med illa behandlade av oss vuxna. Kan vi leva här och nu och se och vara mer med dem? Respektera dem? Lyssna på våra ungdomar?

Min handledare har oftast tid. I hennes schema finns luckor där en eller flera elever kan få plats. Och de tar den platsen. Men är inte det också typiskt för de lägre åldrarna? Det är så jag minns kontakten med lärarna från min skolgång. Ju längre upp jag steg i skolåren, ju längre bort var lärarna. Det kan förstås också ha att göra med att jag blev tonåring och att jag själv distanserade mig från lärare och andra vuxna. Men sen högstadiet har jag inte känt att lärare generellt sätt har tid att prata med mig utanför lektionstid. Det var nån gång där som alla lärare fick bråttom och direkt efter lektionen försvann in i personalrummet. Då de med hela sin kropp signalerade ”Jag är ledsen men jag hinner inte! Försök inte prata med mig kära du för jag måste…”

Nu på högskolan finns det verkligen inte tid. En del lärare har till och med lagt in lektionstimmar som de vet att de inte kommer att få betalt för. Då finns det inte tid att prata efter lektionstid. Tänk om man hade ett mentorssystem på högskolan där jag som student, om jag ville, kunde få stöd och samtalstimmar med någon lärare jag klickar med och som kan följa mig genom hela utbildningen!

Jag vill komma närmare.

Det är lätt att glömma det där med relationer på högskolan när allt handlar om kursmål och kursinnehåll och examinationer. Men egentligen handlar utbildningen väl om min utveckling som student mot att bli en färdig lärare, inte om att bara klara kurserna. Och då krävs trygga relationer där jag kan ventilera tankar och få stöd med det jag behöver. Precis som på lågstadiet. Nej det blir klasskamraterna som blir de trygga personerna som finns kvar. En bekant till mig läste till lärare i Stockholm och blev klar för något år sedan. De hade ingen klass alls utan nya grupper i varje kurs. Så illa är det tack och lov inte på min skola. Men hur som helst vill jag ha mer tid med mina lärare och ibland en liten stund att prata efter en lektion. Men det är bara när jag skriver uppsats jag får prata själv med en lärare. Usch nu känns det alldeles ledsamt.

Mina lärare är så bra och jag vill ha ut så mycket som möjligt av dem! De har lite för mycket att göra tycker jag. Och så verkar det tyvärr vara på fler ställen också.

Read Full Post »

Nu har jag och twitter umgåtts några veckor och har börjat forma vår relation.

Twitter är kaotiskt och spännande och irriterande på samma gång. Det är alldeles för mycket ibland. Och samma sorts inlägg, som enligt mig är alltför privata och för mig ointressanta, som jag ser på Facebook irriterar mig. Långsamt utökar jag listan över människor och organisationer jag följer men samtidigt tar jag bort de som skriver saker jag inte vill läsa. Svårt kan då bli med de som både skriver kul grejer och väldigt ointressanta saker…

Det mest fascinerande är att få vara med i ett samtal och ett delande med människor jag aldrig träffat men som vill prata om samma saker som jag. Skolchatt, som är den största anledningen till att jag började twittra, lever verkligen upp till sitt rykte. Detta interaktiva torsdagsmöte får mig att tänka i nya banor, se saker från vinklar jag inte upptäckt innan och det får mig att ompröva mina ståndpunkter. Det är kaotiskt och ibland lite stressigt att följa med i alla trådar, men det är verkligen ett riktigt samtal på nätet. (Här kan man läsa samtalen i efterhand) Jag minns när jag var tonåring och chattade på Aftonbladets chatt och liknande. Det var otroligt spännande att faktiskt få prata med okända människor. (Jag var inte särskilt bekväm med att prata med okända människor, men skriva gick bra.) På twitter upplever jag samma kittlande glädje. Fast nu sker samtalet mellan många många människor som är kunniga inom ett av mina favoritämnen. Det är fantastiskt!

Jag tänkte att jag nog bara skulle läsa på chatten(för jag är ju bara en liten liten student som inte kan nånting?) men så blir det oftast inte. Jag undrar och frågar och får tankar och bilder och nu när jag varit med några gånger känns det inte så läskigt längre. Det är inte jag som kommer med de stora lösningarna och svaren och det var nog de jag tänkte på innan när jag inte trodde att jag skulle skriva något alls i chatten. Men i en diskussion behövs många röster. Röster som hummar och håller med, undrar, hurrar, ger exempel, missförstår, frågar och lyfter fram. Det finns plats för många i skolchatt. Många många fler än det är idag. Det finns plats för dig också!

Read Full Post »

Tack vare Morricas myckna uppmärksammande av serien The School som svt sänder med namnet Den övervakade skolan (hur blev det så knasigt?) har jag börjat följa serien.

Jag blir glad av att se lärare som skrattar och kar distans till sig själva. Som har det trevligt tillsammans. Det ger mig hopp.

Jag blir imponerad över deras systematiska arbete med elever som behöver hjälp på olika sätt. Det är inte bara en schyst lärare som lägger egen tid på att snacka med kidsen. Nej det finns en organisation som gör att de alltid vet vem som ska göra vad och eleverna verkar lita på att det finns vuxna som tar ansvar på skolan. Som reder ut, stöttar och säger ifrån.

Jag blir lycklig av att se alla samtal mellan ungdomarna och de vuxna. Djupa, svåra, allvarliga samtal som får ta tid och plats. Jag kan inte låta bli att jämföra med min ungdomstid. Det kändes inte som att någon hade tid. Utanför lektionerna var det bråttom bråttom och jag kände mig ensam. På lektionerna fanns det bara tid åt ämnet. Lärarna hade inte tid att vara vuxna samtalspartner och det fanns inga andra vuxna att prata med heller, förutom kuratorn som sällan var där. Och man vill ju inte gå till kuratorn…bara snacka lite med nån.

Och tänk om jag i förrgår hade haft en Mr Drew på skolan. Då skulle dagen sett väldigt annorlunda ut. Det kanske till och med skulle ha liknat undervisning.

Read Full Post »

Den låtsade demokratin

Den låtsade demokratin och det låtsade öppna samtalet är det mest enerverande. När du blir lurad att tro att du är välkommen in i samtalet men egentligen bara agerar passiv publik åt de som Ska prata.

Jag intresserar mig mycket för olika organiserade och oorganiserade samtalsstrukturer och hur de kan användas i undervisning. Då är det toppen att skifta mellan att vara elev och lärare för att se det ur båda perspektiven. Strukturen för samtalet ger olika möjligheter och svårigheter för olika individer och Blir olika i varje grupp. Idag skulle jag velat ha en annan struktur.

Read Full Post »

Uppsatsen är inlämnad för sista gången (förhoppningsvis!) och det känns vemodigt. Å ena sidan är jag så trött på att korrekturläsa och rädd för hur de kritiska korrekturglasögonen får mig att såga det mesta att jag gärna slänger ifrån mig textmassan, å andra sidan vill jag hålla kvar den i min famn. Min uppsats. Inte ska väl någon annan titta på henne. Jag vill inte. Hon är min. Det är mitt barn som jag följt och utvecklat under hela hennes uppväxt. Det kan inte vara sant att hon ska flytta ut och börja umgås med andra.

Plötsligt upptäcker jag allt det där andra som finns i mitt liv som jag försummat under två månader och alla de starka moderskänslorna försvinner i ett kick. Den lilla stoltheten sträcker på sig och jag ler. Det är över nu.

Jag skriver utvärdering på kursen och kritiserar min handledare och hyllar min klasskamrat som jag jobbat nära under hela kursen. Tack vare henne har texten fått liv. Den har fått möta en läsare och blivit utmanad. Vi har läst och suckat och frågat varandra, vad menar du här? I samtalen har tankarna fått flyga längre än texten och dess vetenskaplighet accepterar och vi har kunnat skrika och skratta och dansa och allt det där som en text inte kan göra. Texter behöver möta läsare, annars skrumpnar de ihop och blir ilskna missförstådda små kryp. Orden och alla mellanrum behöver fyllas med en läsares tankar, associationer och minnen för att bli till något bortom bokstäverna. ”När jag läser detta, börjar jag tänka på…. Jag blir så glad av den här meningen!….Varför skriver du inte så som du sa till mig, här vågar du ju inte!… Tänk vad bra att du förklarar det här, för det visste jag inget om!… Detta ska jag använda i mitt jobb!…. Jag förstår vad du menar, men det låter lite konstigt med det här ordet… ” Så sa vi till varandra. Och texten log. ”Jag finns! Jag spelar roll!”, sa den.

Jag läste om någon grek, jag antar att han var retoriker, som menade att man inte lär sig med hjälp av böcker. Det är genom samtalet som kunskap utvecklas och skapas. Det skulle nog blivit en uppsats även utan min underbara klasskamrat men jag hade nog inte lärt mig lika mycket. Och jag hade nog inte förstått min text lika bra.

Read Full Post »

Jag tar en paus i rapportskrivandet. Diskar kvälls- och frukostdisken medan jag lyssnar på P1. Det råkar vara radiopsykologen Malin Edlund (länk) som samtalar med den pressade mamman Rose-Marie som aldrig blir klar med att hjälpa alla andra och därför aldrig riktigt får tid med sig själv.

Jag hör ett Lärande samtal. Ett samtal där Rose-Marie, med vägledning av Malin, själv hittar orsaker och lösningar. Det är ett program fullt av hummande och långa pauser. Tystnader som sprakar av tankeverksamhet. Jag känner igen mycket från terapeutiska samtal jag haft med både professionella och vänner. De samtal som verkligen har hjälpt mig är de där Jag hittar svar och själv formulerar dem. De samtalen lämnar mig också med en känsla av att jag Kan förändra och jag Kan hitta lösningar. Språkets förenklingar av mina komplicerade tankar får mig att se mönster tydligare och utifrån det kan jag Förstå lite mer om mig själv.

Detta sätt att samtala vill jag ta med mig in skolan (utan att bli terapeut). Samtal där bollen lämnas över till barnen, eleverna, studenterna eller deltagarna. Jag ser kopplingar till att ställa öppna frågor, låta tanken ta tid, upprepa, ge nya perspektiv och infallsvinklar men överlåta tolkningen till den det handlar om. Jag ser samtal där huvudpersonen får ta Ansvar för sig själv och sitt liv och där samtalspartnern tar ansvar för att samtalet ger Möjligheter till henom att göra det.

Read Full Post »

Older Posts »