Årsskiftet

Snart är det ett nytt år.

Det senaste har varit mitt år. Jag har gjort saker som varit väldigt utvecklande för mig som person och som framför allt har varit roligt. Men också jobbigt.

I våras gick jag kurs fem i pedagogiskt drama som handlar om teater. Det var omvälvande. Fantastiskt och spännande. Otroligt ansträngande och påfrestande för kropp och själ men också väldigt givande. Avslutningen med en gemensam teater av och med hela klassen var en stor besvikelse och jag lärde mig mycket på det. Andra halvan av terminen gick jag kurs sex då jag skrev en c-uppsats i pedagogiskt drama. Det var väldigt jobbigt och svårt att försöka forska på någon slags icke-nivå samtidigt som det var väldigt utmanande för tankarna att försöka strukturera dem med hjälp av det strikta språket och formen. Jag var nöjd och stolt över att jag lyckades genomföra projektet.

På sommaren vikarierade jag på en förskola och fick klart för mig att jag vill jobba på grundskolan. Det var bra.

Hela hösten har jag varit på undantag i en håla och sjungit hela dagarna. Det har varit en otrolig kick. Jag har dock inte hunnit landa riktigt från den stora upplevelse det varit. Om några månader kanske jag kan fatta vad jag varit med om.

Nästa år blir något helt annat. Då ska jag gå sista året på lärarutbildningen. Det blir slutpraktik, examensarbete och flirtande med arbetsgivare. Dessutom ska jag läsa 150% för att försöka komplettera min behörighet så att jag blir lite mer lättanställd. Jag ska också undersöka hur jag kan fortsätta leka med musiken på min fritid och eventuellt försöka få jobb som dramapedagog.

Nästa års stora utmaningar tror jag blir:

• att hitta en lagom balans mellan studier och fritid där skolan inte äter upp allt annat.
• att samla positiva bilder och skapa en stolt yrkesidentitet som står emot allt negativt i media.

Men vem vet?

Gott nytt år!

Read Full Post »

Lärare som lyfter: sångpedagogen

Anne-Marie Körling skriver om att vi bör lyfta de lärare som en gång lyfte oss (länk). Jag har tänkt mycket på det där under min utbildning. I mitt minne har jag letat och letat, i både förskola, grundskola och gymnasiet, men inte hittat några särskilt stora lyft. Många smålyft men mest nedtryckninngar faktiskt. Det är en drivkraft för mig; att inte bli en nedtryckare utan en som lyfter. Jag vill vara den lärare som jag aldrig mötte.

Som vuxen har jag dock mött lärare som lyft mig ordentlig. Personligt. Jobbigt. Tungt.

Jag tänkte göra en serie om alla de lärare jag minns som lyft mig, mycket eller litet. För att påminna mig om att jag mött en hel massa underbara lärare. För att påminna mig om vad jag kan ta med mig av deras gåvor.

Först ut är sångpedagogen. Jag träffade henne för ett och ett halvt år sedan. Jag hade hoppat av kören jag gick i. Sökt till en ny kör som var mycket mer avancerad. Fick svidande kritik av körledaren. Du platsar inte, sa han. Jag kände mig förtvivlad och väldigt väldigt ledsen. Vad gjorde jag för fel?, tänkte jag. Det är något som är fel.

Egentligen hade jag funderat under flera år på tanken att ta lektioner hos en sångpedagog. Flera av mina vänner hade gjort det.

Det var inte de hutlösa priserna som skrämde mig. Det var tanken på att stå där alldeles själv och sjunga inför en lärare som är expert på sång. När jag såg den bilden framför mig började hjärtat slå hårt och snabbt och jag blev riktigt rädd. Men efter den hemska audition jag hade med körledaren kände jag att jag i den djupa sorg jag kände hade fått en stark motivation till att våga.

Jag hittade en sånglärare som hade sånglektioner i smågrupper. Jag mailade henne och ställde lite frågor, kanske mest för att börja skapa en relation med henne innan den första hemska lektionen. Hon rekommenderade att jag skulle ta privatlektioner med henne istället och jag gjorde så.

Första lektionen var verkligen hemsk men samtidigt underbar. Hon förstod mig precis och var så snäll och försiktig samtidigt som hon var tydlig med vart vi skulle. Jag gick till henne i ett år och hon utmanade, petade och retade mig att våga göra mer. Alltid med värme och engagemang. Utan hennes hjälp skulle jag aldrig ha kommit på tanken att gå på en kurs i folklig vissång på folkhögskola.

Ibland tyckte jag att hon var jobbig. Hon krävde och menade att jag kunde göra mer. Men jag kan ju inte! JAG kan inte göra sånt! Det är inte JAG! Men hon stod på sig och envisades och plötsligt hade hon fått rätt.

När vi höll på där och hon fick mig att låtsas vara både operasångerska och musikalartist upptäckte jag nya sidor av mig själv. Jag började klä mig annorlunda och märkte att jag plötsligt hade en större bredd i mina val av uttryck. Det fanns mer rum för mig att spela i. Jag hade vuxit och fått mer plats. Jag var mer. Hon såg det och påpekade det. Bara så att jag visste.

Jag är väldigt tacksam för den utveckling hon hjälpte mig att gå igenom. Det var hon som fick stenen att börja rulla. Hon sådde många frön som har vuxit sig till buskar under hösten. Om några år är de nog stadig träd.

Read Full Post »

Bota scenskräck 3: njut

För att hitta till en avspänd hållning, en fyllig klang och ett samspel mellan röst och känsla har jag hittat några knep att ta till.

Jag har lätt att tänka alldeles för mycket på att min sång ska låta fint. Från tiden då jag var med i en avancerad kör har jag lärt mig att det ska vara spikrent och perfekt på alla sätt. De tankarna hindrar mig från att använda hela min röst och att sjunga uttrycksfullt och intressant. Har du någonsin hört en konsert där allt var rent, där alla sjöng varje ton rätt och där inget oförutsägbart och nytt hände?, frågade min lärare mig.

I övningsrummet kan man slipa teknik och peta i små små saker för att förändra sitt sätt att sjunga. Men på konsert funkar det inte att tänka på teknik. Jo kanske en liten grej. Men det går liksom inte att lära något nytt på konserten. Jag har svårt att alls tänka på teknik när jag har konsert. Då blir det lätt stelt och tråkigt.

Det jag försöker tänka på är att njuta. Att låta mig fyllas av tonerna. Känna vibrationerna i kroppen. Låta rösten dansa igenom musiken och dras med av rytmen.

Rytmen har blivit mer och mer viktig i min sång. Den hjälper mig att vara i musiken. Som att musiken är en levande varelse med ett bultande hjärta: pulsen.

Jag försöker tänka att musiken är min leksak som jag leker med. Det råkar också vara några som tittar och lyssnar just nu när jag leker med musiken. De spelar också sina roller i leken och ger mig energi i leken med sin uppmärksamhet. På något sätt är publiken med i leken men ändå inte. Jag har en bubbla omkring mig som de inte kan komma in i. Det är en bra bubbla. En njutningsbubbla.

Se även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Read Full Post »

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

När jag ska sjunga för någon blir jag nervös. Då fungerar min hjärna inte särskilt bra. Därför måste jag ha övat på det jag ska sjunga väldigt väldigt mycket. Så mycket att det liksom sitter kvar där fastän hjärnan inte riktigt är med.

När sången väl sitter säkert börjar jag föreställa mig hur det är när jag har konserten. Jag ser hur det ser ut. Jag ser hur många människor det är där. Alla blickar riktas mot mig. Jag blir skakig, hjärtat bultar och svetten rinner. Och så tar jag första ton och kör hela låten trots nerverna. Jag får applåder, bockar och lämnar scenen. Många många gånger ser jag den sekvensen i mitt huvud och efter ett tag är jag van vid den. Jag vet vad jag ska göra.

Det är viktigt att jag föreställer mig att jag är nervös, annars hjälper inte det mentala övandet någonting. När jag övade mentalt och inte blev nervös i övandet blev jag alldeles förskräckt och överrumplad vid konserttillfället. Det här har jag inte övat!, tänkte jag. Jag ska ju inte bli nervös!, skrek jag inombords och blev ännu mer nervös över att jag var nervös.

Det är ingen idé att öva på orealistiska situationer. Helst vill jag ju sjunga bäst på konsert men som det är nu sjunger jag aldrig lika bra på konsert som när jag sjunger själv. Därför tränar jag på att stå ut med det.

Jag börjar förstå nu vad det är jag kan och inte kan påverka. Pulsen tar ganska lång tid att få ner. Därför får jag le åt den höga pulsen och krama om den istället för att förfasa mig. Detsamma gäller svetten och blodet som lätt stiger upp i ansiktet. Även de kalla händerna och skakiga knäna och det lilla darret på tonen. Jag kan påverka min hållning, andning och alla muskler som används till sång. Jag kan fortfarande sjunga med mycket känsla. Jag kan sjunga snabbt, långsamt, starkt och svagt. Det är väldigt mycket jag kan påverka fast kroppen sänder ut paniksignaler. Det krävs en del träning för att ignorera de där röda blinkande lamporna. Men det går.

Ibland när jag sjunger, själv eller på konsert, hamnar jag i det som kallas flow. Det är lite som ett annat livstillstånd där hjärnan slår på en annan växel. Den där logiska kontrollnissen är avstängd och allt flyter på Känslan. Och då vet jag inte riktigt vad som kan hända. Kanske jag improviserar fram en ny melodi, lägger till lite text eller bara drar lite extra på en ton. Jag tränar på att det kan hända i mina mentala konserter. Och efter säger kontrollnissen: Vad fan hände där? Jag måste vara beredd på det så att jag inte blir förskräckt av det.

Den mentala förberedelsen handlar till största delen om att skapa en realistisk bild av konserten.

Se även: Bota scenskräck 1: upprepning

Read Full Post »

Sjung som du talar

Idag har vi bland annat lyssnat på inspelningar av gamla gubbar och gummor som trallar och sjunger visor. Det är alltid lika roligt när de börjar prata för då blir det så tydligt att de sjunger på samma sätt som de pratar. Samma klang, samma vokaler, samma släpighet, samma känsla och rytm. Jag blir glad av det.

Själv har jag tränat större delen av mitt liv att inte sjunga på samma sätt som jag pratar. Nu försöker jag lära mig att sjunga på min dialekt. Det gör mig också glad. Plötsligt hör jag hur jag låter och skrattar högt åt det. Vilka lustiga i:n jag har, det låter helt knas när jag sjunger med dem. Men det låter också jag. Min själ slår volter och skriker av glädje. Allt den vill är att få synas. Så mycket som möjligt.

Stundtals blir det lite tradigt att gräva i mig själv. Rösten är så personlig och jag hittar saker jag inte alls har lust att hantera just nu. Allt för att komma tillbaka till mig själv och min röst. Till mitt sätt att sjunga som intimt hänger samman med hur jag är som person. Puh. Självupptaget så det sjunger om det.

Read Full Post »

Dans och kommunikation

Jag har dansat hela dagen!

Vi fick  bland annat titta på varandra när vi dansade och märkte då att musiken låter olika beroende på vilket par du tittar på. Det ena paret får musiken att låta långsam och tung medan ett annat par får den att låta lätt och snabb. Men det allra roligaste var att se hur dansarnas personligheter syns i deras dans.

Kommunikationen är subtil och svårgreppbar med ord. Med symboler, bildspråk och poesi kan jag snudda vid helheten. De svårfångade kräver kreativitet och nytänkande för att låta sig fångas och jag njuter av utmaningen.

Jag tycker om att se att det är samma subtila kommunikation  jag arbetar med inom dansen som inom drama, sång och ledarskap. Och egentligen all kommunikation. Det är som att min själ gläds åt att det där komplexa synliggörs och analyseras.

Det är något kittlande. Kanske det är min kropp och själ som säger till mig att detta, DETTA! är det viktigaste, roligaste och mest spännande som finns. Detta skall du leka med. Hela ditt liv. Annars kommer jag sura så fruktansvärt mycket. Så egentligen har du inget val. Du måste helt enkelt göra det du vill. I alla fall nu när du fattat att du vill det.

Hur du än gör, vad du än gör, så kommer detta finnas med.

Bara så du vet. Sa jag till mig själv.

Read Full Post »

Snälla ögon och ett gott råd

Idag fick var och en i klassen sjunga solo. Publiken, vilken var klassen, hade fått olika fokus att lyssna och titta med. Efter den lilla konserten fick sångaren berätta vad hen var mest nöjd med av sitt framträdande. Sedan skulle klassen ge återkoppling till den som framträtt och det fick bara vara positiva saker. Sist gav läraren ett gott råd.

Det var så underbart att byta till snälla ögon och öron som bara vill se det goda. Jag såg så mycket nya saker hos mina kära klasskamrater och allas olika personliga stilar lyftes fram på ett fantastiskt fint sätt. Det var inspirerande att både bli lyft att få lyfta andra.

Det är så skönt att få bara Ett gott råd. Det känns rimligt. Det ska jag nog kunna bli bättre på, det där enda. Men om det hade varit massor av goda råd hade jag nog ändå struntat i de flesta. Det blir för mycket helt enkelt.

Förutsättningar för att det skulle bli så bra och fint var förstås att vi känner varandra och har följt varandras utveckling. Men också att vi har tränat på att prata om dessa saker. Vi har lyssnat på skivor, analyserat, försökt härma och analyserat igen. Det är ändå inte alldeles lätt att hitta ord för att beskriva allt det där subtila men vi vågar i alla fall försöka.

Detta fina minne ska jag spara och vårda. Det kan nog vara mycket användbart en dag när jag är färdig lärare.

Read Full Post »

Ständigt denna hållning!

Alltid denna ständiga hållning! Att det ska vara så svårt att stå och sitta på ett sätt som är gynnsamt för sång!

Idag var första dagen med vår nya gästlärare. Vid det här läget borde jag ha lärt mig men jag blev ändå alldeles trött och förvirrad av allt petande och mixtrande med kroppen. Varenda sånglärare jobbar med hållningen! Det är fundamentalt för all sång men också något som sitter djupt i muskelminnet. Jag har ju alltid gjort såhär!

Något som jag dock lärt mig är att det lönar sig att hålla ut. Det är otroligt svårt att ändra sin hållning liksom sättet att använda sin röst men trägen vinner! Förvirringen är något jag får stå ut med. Och snabba resultat kan jag glömma. Min lärare berättade att det tog några år för henne att ändra sin hållning. Några ÅR!

Read Full Post »

På väg uppåt!

Idag kändes det bättre. Det var roligare att sjunga på lektionen och jag märkte hur otroligt viktigt det är med förväntningar. Igår när allt var jobbigt förväntade jag mig att allt skulle vara svårt och tråkigt. Det ledde till att jag gav upp från början och Då blev det verkligen svårt och tråkigt. Men det är okej. Så får det vara när det är så.

Idag var det roligare och då gick det lättare. Efter skoldagens slut gjorde jag roliga saker. Vilade. Lyssnade på trevlig musik. Kände efter ordentligt efter vad jag faktiskt ville göra just då. Och jag övade! I mitt vanliga liv, där jag inte sjunger hela dagarna, skulle nog den här svackan tagit säkert en vecka att komma ur men på folkhögskola händer det mycket på kort tid.

Dagens övande skilde sig dock markant från mina vanliga övningspass. Jag fick nämligen bara öva på roliga saker. Det blev några skalor som kändes sköna och jag sjöng dem slarvigt. De bästa sångerna valde jag ut och sjöng med inlevelse och överdrev allt. Jag lekte och musicerade. De vanliga andningsövningarna fick jag inte göra, för det är tråkigt och det var jag inte redo för idag. Jag behövde heller inte stå upp, eftersom jag inte kände för det. Övningen slutade precis när jag kände mig nöjd. Det gick ganska snabbt.

Något annat jag gjorde både idag och igår var att prata med mina klasskamrater om vad jag upplever. Det är en stor lättnad att få berätta att jag inte ville sjunga. Då lättade lite av skulden över att jag kände så. Vi diskuterade olika möjliga vägar för att bli sugen igen och jag fick flera tips.

Det är lätt att känna sig lite utanför då energin inte är på topp och alla andra är glada och ivriga. I en trygg grupp kan du berätta om vad du upplever och få stöd av de andra. Det ger också dem signaler om att det är okej att prata om negativa sidor av studierna. Förhoppningsvis hjälper det dem att den dag de känner sig hängiga våga dela med sig av sina känslor.

Det är krångligt det här med motivation och lust. För att förstå hur just Min lust och motivation fungerar behöver man oftast gräva en bit ner. Då kan det vara bra att ha någon eller några omkring sig som kan hjälpa dig med det genom att agera bollplank och stöd. Det är nog bara du själv som till fullo kan förstå dig själv men när du med en bra samtalspartner kan få hjälp att verbalisera och utveckla dina funderingar brukar det gå lite lättare att se mönster.

Read Full Post »

Svacka

Idag var det jobbigt. Det var svårt. Jag kände mig dålig. Det var inte roligt. Jag ville inte sjunga. Och efter lektionerna hade jag ingen alls lust att öva själv som jag brukar göra varje dag. Det brukar vara roligt att öva. Hemskt roligt. Men inte idag.

När jag kom hem efter att ha handlat i byn stod några av mina klasskamrater och lärde varandra låtar i korridoren. Vill du vara med?, frågade de med glittrande ögon. Nej tack, svarade jag. Jag vill inte lära mig fler låtar!, sa jag.

I början av kursen pratade vi om just detta att tappa lusten. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle kunna hända mig. Så roligt som det är här går det helt enkelt inte att tröttna, tänkte jag. Men tji fick jag. Min huvudlärare gav då sitt bästa knep mot det onda: Övningsförbud! Under alla sina år här på skolan har hon aldrig mött någon som det knepet inte fungerat på. Så nu har jag övningsförbud. Får inte öva. Det ska bli spännande att se hur lång tid det tar innan det börjar värka i sångsjälen. Hon tipsade också om att lyssna på favoritmusiken. Så det gör jag. Och ibland sjunger jag med.

En väldigt stor del av utbildningen jag nu går handlar om att förstå sig själv i samband med musik. Hur fungerar min motivation när det gäller sång? Hur vill/kan jag öva? Vad tycker jag om? Vad är det som gör att det ibland blir tråkigt och hur kan jag komma ur det? Vad tycker min röst om? Vad blir den trött av? Vad kännetecknar min röst? Vad betyder sjungandet för mig? Hur vill jag sjunga i framtiden?

Det är lite tröttsamt att hela tiden behöva ta sådär mycket ansvar och fundera på hur det är för mig med allt. Men samtidigt vet jag hur dödligt tråkigt det är när jag bara ska var lydig elev som kopierar.

Det ÄR jobbigt att lära sig. Ibland när allt har varit så lätt och roligt ett tag och sen bli jobbigt behöver jag påminna mig själv om det.

Read Full Post »