Omkring ett uppträdande, innan, under och efter, kan mina känslor flyga omkring en hel del. De kan vara otroligt starka och framkalla destruktiva tankar. En gång för några veckor sedan mådde jag dåligt i mer än en vecka efter mitt framträdande och jag funderade starkt på möjligheten att sluta sjunga. Jag har skrivit om situationen här och här. Det var så fruktansvärt obehagligt att jag kände att jag kunde satsa väldigt mycket, även sången som jag tycker om så mycket, för att slippa känna det jag kände då.
I ungefär en och en halv vecka grät jag tre gånger om dagen ungefär. Värt att nämna är att jag inte brukar gråta tre gånger om dagen. Det var som att jag hade drabbats av en stor sorg fast jag visste inte vad sorgen var för något. Känslorna jag fick efter att jag sjungit för klassen hade skapat en sorgeskål full med tårar som var tvungen att tömmas några gånger om dagen för att jag skulle kunna göra något alls. Jag fick kämpa med mig själv varje morgon för att ta mig till lektionerna. Jag orkar inte!, skrek kroppen. Men oftast var det ganska skönt att träffa mina klasskamrater och få känna deras lust och glädje över att sjunga. De lyfte mig utan att veta om det.
Jag fortsatte att sjunga inför folk men var ständigt rädd för att jag skulle råka ut för samma obehagliga upplevelse. Jag upplevde mig själv som opålitlig. Under mitt vuxna liv har jag långsamt byggt upp en mental grundplåt att stå på. Den brukar vara att lita på. Den kan säga till korkade tankar att de har fel, att de inte är sanningen. Men nu fungerade inte det och jag blev väldigt väldigt rädd och otrygg. Vad har jag att luta mig på nu?, tänkte jag. Vilken känsla som helst kan ju bara ta tag i mig och dra ner mig i skiten, när som helst!
När jag hade gråtit och gråtit och förundrats över det underliga som hände i mig sökte jag upp en psykolog. Hon gav mig råd till hur jag kan hantera scenskräcken och hur jag kan se på de där tunga känslorna. Så gott som allt som jag skrivit i min serie om scenskräck bygger på hennes råd som hon gav mig utifrån mina problem och min person.
Känslor kommer fortfarande och attackerar mig. Men nu är jag inte rädd för dem. Jag försöker inte undvika dem eller motarbeta dem utan välkomnar dem. Men jag ger dem alltid en etikett. Jag säger till mig själv: Just nu tänker jag… Eller: Just nu känner jag…. Jag kan också tänka som att jag möblerar ett rum eller en stad med mina tankar och känslor. Ibland blir de vägskyltar jag kör förbi. Allt detta gör jag för att distansera mig från känslorna och tankarna. Om jag inte gör det är det lätt att de blir sanningar och leder vidare till ännu större ”sanningar”. När jag distanserar mig från dem för de vara vad de är: en tanke eller en känsla. Det stannar där. Jag kan bli stor och klok och det finns plötsligt plats för andra tankar och känslor.
Om jag till exempel efter att jag sjungit tänker: ”Jag glömde texten igen på andra versen. Fan.” och inte distanserar mig från den tanken kan den lätt leda vidare till tankar som: ”Jag är så himla himla dålig.” Men om jag distanserar mig från den finns det möjlighet för tankar som: ”Men vilket riv det var i tredje versen. Och jag kom ihåg texten på hela första versen!”
Jag märker att när jag får en väldigt stark känsla och försöker distansera mig från den får jag ibland stå ut med att vara kvar i den ett tag. Men sen när det händer något omkring mig som kan få mig att byta fokus är det mycket lättare att göra det när jag har suttit och försökt se på mig själv utifrån. Ibland måste jag också gråta en skvätt och det är bra om jag då gör det. Sen kan jag lämna den känslan. Det känns väldigt användbart att kunna hantera starka känslor i läraryrket där man snabbt behöver kunna byta fokus.
Säg hej till känslan och beskriv den för dig själv.
Se även:
Bota scenskräck 2: mental förberedelse
Bota scenskräck 4: the show must go on