Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skapande’

Det här med lek återkommer ofta i mina kursböcker. Framför allt inom drama. Nästan varje dramabok har ett kapitel om lek. Senaste numret av Pedagogiska Magasinet får mig att undra varför denna tidning aldrig har varit med på någon litteraturlista.

I dramaböckerna brukar det stå mycket om likheterna mellan lek och drama. Att det liksom rör sig i samma rum och har liknande beståndsdelar. Jag läser Kjetil Steinsholts artikel I lekens ingemansland och upplever att han med Gadamers ord fångar aspekter av leken som jag erfarit i drama.

Det är leken själv, den aktiviteten eller spelet de lekande är försjunkna i, som är lekens subjekt. Vi är aldrig oss själva nog. Leken är mer och större än de individer som leker eller deras mentala tillstånd. Vi blir lekta av något som är större än oss själva – nämligen leken själv. […] Det är genom att hänge oss åt leken som vi i verklig bemärkelse blir ”utspelade”. Och att bli utspelad, satt ur spel, är en förutsättning för all lek. […]

Den [leken] har sitt eget aktiva liv och drar den som leker in i sig. Lek är därför i mindre grad något vi gör. Den är snarare något som blir gjort med oss. Det handlar om en händelse som vi fångas in i. All lek är att bli lekt. Lekens ordning griper tag i den som leker och ger deltagarna en känsla av lätthet och frihet.

Det är inte alltid lätt att bli lekt. Det är riskfyllt eftersom jag överlåter mig själv åt leken. Ibland orkar jag inte öppna mig åt leken utan trivs bättre i en trygg bestämdhet om mig själv, mitt beteende och världen. Leken däremot är osäker och kan förändra snabbt. Men när jag orkar och vågar och är beredd kan det få mig att flyga långt bort utanför mina vanliga konturer. Jag kan gå utanför mig själv.

Den där känslan av gränsöverskridande och att vara i en annan dimension kan jag även känna i andra former av skapande men det är starkast i grupp. Som i drama.

I drama över vi mycket på att kunna gå in och ut ur denna sortens lekvarande. I övningarna måste du vara i det, annars fungerar det inte. Sedan behöver du kunna gå ur det sättet att fungera och distansera sig från det du upplevt. Just att kunna kontrollera och själv bestämma när jag vill vara lekande och inte lekande är något som visat sig vara användbart i många delar av livet. Även att förstå när jag är lekande, vad det gör med mig och hur jag kan hantera det har fått mig att  förstå mig själv mer.

För mig som vuxen har drama hjälpt mig att komma tillbaka till lekandet men för mina elever tror jag att drama kan handla om andra saker. För en del tror jag att det kan hjälpa dem att förstå hur man kan leka med andra. För andra kan det kanske vara en hjälp att lära sig att gå ur lekandet när de själva vill det.

Men de eviga frågorna består: Var går gränsen mellan drama och lek? Är all drama lek? Vad är drama?

Annonser

Read Full Post »

Jag läser med glädje temat Estetikens kraft i tidningen Förskolan. Eva Änggård får mig att fundera över barns skapande (länk):

– Många vuxna tycker att barns bildskapande bör vara individuellt och originellt. Den första bildfasen, den förschematiska, då barnen gör mer genuina bilder av huvudfotingar är förhärligad av vuxna. Men den andra fasen, den schematiska, då barnen ritar av och härmar anses inte lika fin fast det är då de tillägnar sig medlen för att utvecklas ytterligare, säger Eva Änggård.

När jag började läsa drama var det en dramatisk upplevelse för mig. Övningarna och gruppen fick mig att upptäcka en lekfull och, som det kändes, väldigt fri sida av mig själv. När jag det efter ett tag var dags för praktik ville jag ge barnen just det: de skulle göra samma resa tänkte jag mig. (Som att de var kopior av mig?!) Min grupp hade dock andra idéer och det blev ett relativt styrt äventyr där barnen var ganska passiva deltagare. Jag tyckte att det var fel och kände att det stred mot min övertygelse om vad drama är. När gruppen sen splittrades fick jag göra mer det jag hade tänkt mig. Då upptäckte jag att ju mer styrt, tydligt och faktiskt ofritt jag organiserade undervisningen, ju mer kunde barnen vara fria att upptäcka sina kroppar som uttrycksmedel och gruppen som en gemenskap. När jag gav mycket frihet ägnade sig barnen bara åt att befästa hierarkin i klassen. När det var fritt visste de heller inte vad de skulle göra och började därför bråka, spexa och leka andra lekar som motverkade syftet med min övning.

– Vuxna tänker att barn skapar inifrån men jag tänker mer att de upplever ett bildspråk runtomkring och behöver koder och konventioner för att kunna använda det, säger Eva Änggård.

Hennes forskning har visat att barn inte skapar särskilt fritt. Hon studerade en förskola och upptäckte att barnen själva såg teckningarna som ett kollektivt kamratligt projekt där de härmade varandra och ritade av befintliga bildschabloner.

Jag förstod att jag måste vara modell för dem. Ge dem en struktur och ordning som gör att de inte kan spela det sociala spel de gör då  jag inte tvingar dem att göra på annat sätt. Ge dem förslag på vad man kan hitta på med kroppen. Visa hur man kan leka inom de ramar jag satt upp.

Det var inte alls som jag trodde.

Hon tycker myten om det skapande barnet som inte ska styras av vuxna kan verka begränsande.

– Konstnärer har alltid ritat av andra, konst bygger alltid på andras konst. Det är accepterat bland vuxna konstnärer, men inte hos våra barn. Att inte låta barn härma och lära sig estetiska tekniker är som att säga att de ska kunna läsa och skriva genom att hitta på ett eget alfabet.

Ett tag senare förstod jag också att jag hade missförstått min egen utveckling. Jag trodde att drama, genom att vara så fritt, hade fått mig att förändras. Men så prövade vi i dramaklassen att ha fri improvisation inför ett stort teaterarbete. Det var katastrof! Aldrig har det varit så svårt att komma på något att göra eller säga. Det var plågsamt tråkigt och jag började tvivla på oss. DÅ förstod jag att jag också hade lärt mig med hjälp av en ledare som visat och väglett.  Aha! Jag märkte också att det var väldigt svårt att göra något i en spretig grupp med många viljor om ingen tog på sig att vara ledare. Då var alla tvungna att vara ledare lite grann och hann inte vara kreativa deltagare.

Ramar ger frihet. Verktyg, metoder och modeller ger möjligheter. En ledare ger frihet för deltagarna att vara deltagare.

Read Full Post »