En dag denna vecka var jag ute på en skola med några klasskamrater och startade upp ett berättarprojekt. Bänkar flyttades och klassrummet förvandlades till ett skepp, vi klädde ut oss lite grann och blev tidlösa figurer från vilken saga som helst och vårt sätt att bemöta eleverna gjorde dem till hemliga fripassagerare på skeppet som var tvungna att gömma sig för den onda kaptenen. Det var en pangsuccé. Jag är så stolt över oss.
Jag undrar vilka skepp barnen såg?
Jag funderar över varför det gick så bra och varför mina klasskamrater inte var riktigt lika överlyckliga över första träffen med eleverna. Några saker jag tänkt på som jag vet har bidragit till vår framgång är: 1. Vi lade ner mycket tid på att leka, pröva och hitta något som vi kunde entusiasmera om och i. 2. Vi umgicks mycket och lärde känna varandra. 3. Vi pratade om stora svåra frågor som egentligen inte rörde projektet ex. Vad är skolans uppgift? 4. Vi hade skapat en värld som vi gillade och vi hade roligt i den världen tillsammans med barnen.
Vi hade också den stora glädjen att få möta en lärare som välkomnade oss med öppna armar. Jag är så glad för den entusiasm, hjälpsamhet och vänlighet hon öst över oss. Det gör en så otrolig skillnad att arbeta med pedagoger som faktiskt vill ha besök av en praktikant, lärarstudent, gästföreläsare eller vad du nu är för gäst i skolan. Denna lärare uttalade även de magiska orden: ”Jag vill lära mig av er!” och vi blev alldeles till oss. Aldrig tidigare på praktik har en pedagog sagt att jag skulle kunna ha något att lära henne/honom. Vilken otrolig kick det är att bli betrodd, litad på, välkomnad och uppskattad!
Sökarens skoltankar 