Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skriftspråk’

I många många år har jag tränat på att läsa noter. Det går ganska bra att översätta de små strecken, pluttarna och fjongarna till sång. Men nu försöker jag göra tvärtom: jag vill skriva på detta underliga språk.

Det är samma princip som med skrift- och talspråk. Vissa saker går inte riktigt att skriva ner, språket är för kantigt för det. Det finns olika sätt att skriva men en gemensam grammatik. Jag förstår också språket på att annat sätt när jag ska försöka skriva med det själv.

Det tar väldigt lång tid. Men när det är klart ser det fint ut. Och jag kan läsa det. Andra kan läsa det.

Jag kan analysera sången på ett annat sätt när jag har melodin nedskriven. Det blir tydligt varför min improviserade understämma ibland låter galen när jag ser noterna framför mig. Jag ser helheten. Rörelserna åt olika håll. Det återkommande och det som sticker ut.

Här är två olika melodier till samma psalm. Enda skillnaden är de där pluttarna.

För mig är noter både en trygghet och begränsning. Noterna står stadigt där och visar vägen, finns alltid till hands och hjälper till. Men de visar inte nya vägar, bara samma samma. De kan lätt få mig att glömma att det finns plats att betona, dra, lägga till toner, leka med rytmen och volymen. Det inte bara finns plats utan allt det där måste få finnas med för att det ska bli musik. Kanske som ett manus till ett tal eller ett radioprogram. Det är inte bara att göra om bokstäverna till ljud.

Noterna är öppna och tolkningsbara på samma sätt som skriftspråk. De går att läsa och använda på många sätt.

Annonser

Read Full Post »

Konsten att berätta en historia är en riktig söndagsbok. Stillsam som en söndagsreportage i den där tjocka bilagan med fina bilder i. Samtidigt sprängfylld av underliggande bilder, personer, historier och början till långa tankar som får mig att blicka fundersamt på blänket i handfatet.

Det börjar med ett trevligt litet förord av författaren Anders Sundelin som inte alls är plågsamt att läsa. Han berättar att han under intervjuerna med de sexton berättare som ges plats i boken endast använt block och penna. Ingen bandspelare.

Bandspelaren kommer att bestämma intervjun och bandspelare är döda ting. Jag slappnar av när bandspelaren sköter registreringen, jag brister i uppmärksamhet och målmedvetenhet. Med block och penna i hand gör jag redan vid intervjutillfället en första redigering, fattar på plats mina första beslut; med bandspelare lägger jag inte riktigt märke till sådant som jag måste lägga märke till för att göra en levande intervju: tonfall, andhämtning, ansiktsskiftningar. Jag ska ju inte bara tala om vad någon säger, utan också hur hon säger det. Jag ska föra över talspråket till skriftspråket, som är något helt annat, men jag måste ändå behålla känslan av det talade ordet. Då går det inte bara att skriva av vad någon säger från ett band. Jag är ingen sekreterare, utan en reporter. Också jag ska berätta en historia.

Jag tänker på de uppsatser jag skrivit där jag har försökt bedriva någon slags undersökning som ska likna forskning. Då har jag brottats med detta problem. Det talade ordet är så mycket mer än orden. En transkription där bara de talade orden finns nedskrivna är fattig och kanske till och med osann. Om personen ifråga hade fått skriva ner ett svar på min fråga eller föra en diskussion med en klasskamrat via skrift hade det stått andra saker där. Det talade ordet talas. Med andning, betoningar, blickar och interaktion med omgivningen. Hur ska jag kunna använda en transkription av en diskussion som pålitligt forskningsmaterial utan den nämnda informationen?

När jag har stått inför dessa problem har jag valt att gå medelvägen och skriva ner de enligt mig mest tydliga tecken med kroppen jag sett i rummet. Jag har velat ha ännu mer av denna information men valt att inte göra det för att ha en möjlighet att lämna in uppsatsen i tid. Men det har blivit många djupa suckar på vägen. Nästa gång, när jag har tid…då…

Då har jag tänkt: om jag ändå skrev en bok. Min bok. Där jag får skriva som jag vill. Tacka vet jag då bloggen. Det är min bok nu.

Read Full Post »