Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skriva’

I brevet skrev jag om språket och kommunikationen och de olika kanalerna eller medierna vi använder för att kommunicera. När jag hade skrivit ett stycke kände jag att det nog ska stå här också. För det är viktigt.

Jag har märkt att jag lätt isolerar mig lite när jag inte mår så bra. Vill liksom inte gå runt och bara berätta massa elände för folk. Kanske jag skäms? Kanske jag tycker att allt ska vara helt perfekt och trevligt jämt? Nej man ska nog ha det lagom mediokert. För mycket bra blir också skämmigt. Fast allt det verkar inte gälla i skrift. För där kan jag nämligen skryta, älta och klaga hur mycket som helst. Alla hoppas jag har en sån slaskkanal där livets ytterligheter får finnas och uttryckas. Där tänker jag som lärare att skolan har en viktig roll. Den ska öppna dörrar för olika kanaler, så att alla dessa människor ges mesta möjligheter att hitta sina språk. Så att inte slasket fastnar i gångarna och börjar ruttna.

Det är det konstnärerna och artisterna brukar säga: ”Det är mitt sätt att kommunicera”. Sen handlar det väl om mer än själva redskapet. Det är inte som att jag får plats att älta min barndom i mitt examensarbete bara för att den är skapad med skriftspråket. Det beror på vem eller vilka jag skriver till och i vilket sammanhang. Men jag vet att skriftspråket har en viktig roll i mitt liv som ventil. Eller slaskkanal.

Read Full Post »

En vän skrev ett brev till mig. Alltså ett riktigt brev skickat med posten. Alltså den manuella posten. Med kuvert som sorteras, bärs och läggs i rätt brevlåda av riktiga brevbärare. Det var flera sidor och jag började tänka på författare i början av 1900-talet som brevväxlade om livets mysterier med andra tänkande skribenter. Det hade börjat med att jag skrev ett litet hej på facebook och sedan ett långt mail. Men nu kände jag att det inte riktigt gick an med sådant där digitalt. Så jag började skriva ett brev med en penna jag med.

Det var länge sedan jag skrev ett brev. Vykort har jag väl skrivit för något år sedan, till farmor som blir så glad för sånt. Men brev. Det är en alldeles speciell upplevelse. Det går inte att ändra utan att det syns i brevet (jag skriver med bläck) och en del meningar blir bara så hemskt långa och tillkrånglade. Men det får vara så. Och tanken blir utmanad på ett annat sätt än med det digitala skrivandet. Det går långsammare att skriva för hand och det påverkar vart jag hamnar, jag vet inte riktigt hur men jag märker att det är något som är annorlunda. Jag undrar just hur det är att skriva på en skrivmaskin.

Formen och redskapen påverkar. Jag tänker på lärplattorna som börjar smyga in i skolorna (länk till artikel i Sydsvenskan 21/10) och vad de redskapen gör med elevernas tänkande. Jag tänker att knapptryck (eller touch-tryck)  definivt  mycket lättare än en penna kan hänga med tankens vindlingar för en normalt fepplig och fumlig ettaklassare.

Read Full Post »

orden krullar sig på raden

vrider sig

vänder sig

fördubblar sig

försvinner

de skrattar åt mig

hånar mig

går och lägger sig

Read Full Post »

Det här med att lämna ifrån sig texten innan den känns klar, det är jobbigt. Det känns liksom lite privat och pinsamt att skicka ett dokument till min handledare eller min kompis som JAG VET är fullt av både små och stora fel. För jag är ju inte klar. Ännu.

Men det är ett måste. Jag måste få kommentarer på texten under processen, så att jag får hjälp att inte tappa riktning och perspektiv. Det är så skönt när jag ser hur råden hjälper mig att få ordning på det där som aldrig riktigt hänger ihop. Det är så upplyftande och lärorikt att höra någon annan respektfullt tala om min text och liksom rama in den. Då ser jag den plötsligt utifrån och tänker ”Men oj, är det alltså det här jag håller på och skriver om?!”. Jag vet allt det här men ändå kändes det plågsamt att trycka på skicka-knappen för att lämna över min text till handledaren för några minuter sen.

Men det är viktigt att den som kritiserar min text är varsam så att jag inte blir ledsen och ger upp. Det ska vara rätt råd i rätt tid. Det är till exempel ingen idé att peta supernoga i texten i början av processen eftersom den texten antagligen ändå kommer vara omformulerad sjuttielva gånger och flyttad sju gånger eller kanske till och med är borttagen när texten är klar. Nej i början är det de stora penslarna som ska fram. Först senare kan man peta när bakgrundsfärgen och motivet är på plats.

Fast det värsta är ändå att skicka texten till examinatorn till slutseminariet. Hugaligen.

Read Full Post »

Jag funderar på vad jag får ut av att blogga.

  • På bloggen tränar jag på att formulera mig inom denna genre. Det är en lustfylld träning där det finns utrymme för att leka och pröva nya ord, hitta på nya ord och utforska sätt att kommunicera med ord. Jag upplever bloggen lite som frizon i kontrast mot de texter jag producerar inom min utbildning som har väldigt mycket mer strikta regler för hur de ska utformas. Här finns plats för utsvävningar, spontanitet och texter som jag ibland till och med senare bedömer som rätt så dåliga. Perfektionen får stå undan för viljan att kommunicera. Jag leker och blir glad av att leka.
  • Bloggen gör att jag får perspektiv på mitt liv. Den får mig att betrakta vad jag gör och vad jag möter i mitt liv på andra sätt än utan bloggen. Den får mig att se mig själv utifrån med en viss distans. Jag ser mer konstruktivt på de problem jag möter. Jag tänker mer i ett filosofiskt helhetsperspektiv kring situationer i mitt liv. Jag ser oftare mitt liv ur ett positivt perspektiv. Bloggen, som är den sida av mig som jag väljer att visa öppet på nätet, tvingar mig att se mer nyktert på mig själv. Med hjälp av bloggen ser jag tydligare när jag blir alltför gnällig, pinsamt naiv och inte tar ansvar för mitt liv. Den gör mig därför lite smartare, vuxnare och mognare.
  • På bloggen gör jag en del av arbetet att utveckla en yrkesidentitet och yrkesstolthet. Jag berättar för världen men främst för mig själv vad jag anser om läraryrket, skolan och lärande. Jag berättar om vad jag upplever och förstår då mer om just det. När jag skriver bearbetar jag det jag upplever genom  att betrakta, organisera och skärskåda mina tankar. Jag skapar mig själv som lärare.
  • Jag ser på min livsfär med fotografiska ögon och har utvecklat mitt fotande tack vare att jag använder mina egna bilder på bloggen. Jag tränar på att koppla bilder till ett specifikt innehåll och övar på det sättet mitt bildseende och min associationsförmåga. Det ger mig en alldeles speciell tillfredsställelse att hitta ”rätt” bild till ett visst inlägg. Det är en känsla av fulländelse som ger min själ energi.
  • Bloggen gör att jag känner att jag är en del av det utvidgade lärarkollegiet. Som lärarstudent kan jag ibland uppleva att jag är lite utanför och inte egentligen ”får” vara med i de pedagogiska debatterna eftersom jag inte jobbar heltid som lärare ännu, ungefär som att diskutera barnuppfostran utan att själv ha barn. Genom bloggen känner jag att jag är med på ett litet hörn och det ger mig mod att även våga tro att jag får vara med i andra pedagogiska diskussioner.
  • På bloggen berättar jag för mig själv att jag är en seriös lärarstudent som är engagerad och inte är intresserad av att glida igenom utbildningen. Det gör mig stolt och jag känner att jag gör något viktigt genom att berätta det. Jag får energi av att visa upp en motbild mot de ofta negativa bilderna av lärarstudenter och lärarutbildningen jag ser i media.

Tacka vet jag bloggande!

Read Full Post »

I många många år har jag tränat på att läsa noter. Det går ganska bra att översätta de små strecken, pluttarna och fjongarna till sång. Men nu försöker jag göra tvärtom: jag vill skriva på detta underliga språk.

Det är samma princip som med skrift- och talspråk. Vissa saker går inte riktigt att skriva ner, språket är för kantigt för det. Det finns olika sätt att skriva men en gemensam grammatik. Jag förstår också språket på att annat sätt när jag ska försöka skriva med det själv.

Det tar väldigt lång tid. Men när det är klart ser det fint ut. Och jag kan läsa det. Andra kan läsa det.

Jag kan analysera sången på ett annat sätt när jag har melodin nedskriven. Det blir tydligt varför min improviserade understämma ibland låter galen när jag ser noterna framför mig. Jag ser helheten. Rörelserna åt olika håll. Det återkommande och det som sticker ut.

Här är två olika melodier till samma psalm. Enda skillnaden är de där pluttarna.

För mig är noter både en trygghet och begränsning. Noterna står stadigt där och visar vägen, finns alltid till hands och hjälper till. Men de visar inte nya vägar, bara samma samma. De kan lätt få mig att glömma att det finns plats att betona, dra, lägga till toner, leka med rytmen och volymen. Det inte bara finns plats utan allt det där måste få finnas med för att det ska bli musik. Kanske som ett manus till ett tal eller ett radioprogram. Det är inte bara att göra om bokstäverna till ljud.

Noterna är öppna och tolkningsbara på samma sätt som skriftspråk. De går att läsa och använda på många sätt.

Read Full Post »

En novell ska lukta

Åke Smedberg är en av de berättare som Anders Sundelin intervjuar i boken Konsten att berätta en historia. Åke hade gett ut diktsamlingar, novellsamlingar och en roman när boken skrevs.

Åke menar att noveller inte är uppbyggda på samma sätt som en roman.

Dom (novellerna) måste vara så väl avvägda. […] En novell ska andas snabbare. Det ska stråla om den. Den måste lukta.

Jag har inte läst så många noveller. Det är något med att jag gärna vill stanna lite längre i texten. Men jag förstår precis vad han menar med att novellen måste lukta. De noveller jag läst har varit just sådär mättade som Åke pratar om. Ibland så trögflytande att jag blivit alldeles trött i huvudet. Och plötsligt är novellen slut och jag står kvar där i gröten. Det utmanar mig som läsare.

Read Full Post »

Konsten att berätta en historia är en riktig söndagsbok. Stillsam som en söndagsreportage i den där tjocka bilagan med fina bilder i. Samtidigt sprängfylld av underliggande bilder, personer, historier och början till långa tankar som får mig att blicka fundersamt på blänket i handfatet.

Det börjar med ett trevligt litet förord av författaren Anders Sundelin som inte alls är plågsamt att läsa. Han berättar att han under intervjuerna med de sexton berättare som ges plats i boken endast använt block och penna. Ingen bandspelare.

Bandspelaren kommer att bestämma intervjun och bandspelare är döda ting. Jag slappnar av när bandspelaren sköter registreringen, jag brister i uppmärksamhet och målmedvetenhet. Med block och penna i hand gör jag redan vid intervjutillfället en första redigering, fattar på plats mina första beslut; med bandspelare lägger jag inte riktigt märke till sådant som jag måste lägga märke till för att göra en levande intervju: tonfall, andhämtning, ansiktsskiftningar. Jag ska ju inte bara tala om vad någon säger, utan också hur hon säger det. Jag ska föra över talspråket till skriftspråket, som är något helt annat, men jag måste ändå behålla känslan av det talade ordet. Då går det inte bara att skriva av vad någon säger från ett band. Jag är ingen sekreterare, utan en reporter. Också jag ska berätta en historia.

Jag tänker på de uppsatser jag skrivit där jag har försökt bedriva någon slags undersökning som ska likna forskning. Då har jag brottats med detta problem. Det talade ordet är så mycket mer än orden. En transkription där bara de talade orden finns nedskrivna är fattig och kanske till och med osann. Om personen ifråga hade fått skriva ner ett svar på min fråga eller föra en diskussion med en klasskamrat via skrift hade det stått andra saker där. Det talade ordet talas. Med andning, betoningar, blickar och interaktion med omgivningen. Hur ska jag kunna använda en transkription av en diskussion som pålitligt forskningsmaterial utan den nämnda informationen?

När jag har stått inför dessa problem har jag valt att gå medelvägen och skriva ner de enligt mig mest tydliga tecken med kroppen jag sett i rummet. Jag har velat ha ännu mer av denna information men valt att inte göra det för att ha en möjlighet att lämna in uppsatsen i tid. Men det har blivit många djupa suckar på vägen. Nästa gång, när jag har tid…då…

Då har jag tänkt: om jag ändå skrev en bok. Min bok. Där jag får skriva som jag vill. Tacka vet jag då bloggen. Det är min bok nu.

Read Full Post »

Uppsatsen är inlämnad för sista gången (förhoppningsvis!) och det känns vemodigt. Å ena sidan är jag så trött på att korrekturläsa och rädd för hur de kritiska korrekturglasögonen får mig att såga det mesta att jag gärna slänger ifrån mig textmassan, å andra sidan vill jag hålla kvar den i min famn. Min uppsats. Inte ska väl någon annan titta på henne. Jag vill inte. Hon är min. Det är mitt barn som jag följt och utvecklat under hela hennes uppväxt. Det kan inte vara sant att hon ska flytta ut och börja umgås med andra.

Plötsligt upptäcker jag allt det där andra som finns i mitt liv som jag försummat under två månader och alla de starka moderskänslorna försvinner i ett kick. Den lilla stoltheten sträcker på sig och jag ler. Det är över nu.

Jag skriver utvärdering på kursen och kritiserar min handledare och hyllar min klasskamrat som jag jobbat nära under hela kursen. Tack vare henne har texten fått liv. Den har fått möta en läsare och blivit utmanad. Vi har läst och suckat och frågat varandra, vad menar du här? I samtalen har tankarna fått flyga längre än texten och dess vetenskaplighet accepterar och vi har kunnat skrika och skratta och dansa och allt det där som en text inte kan göra. Texter behöver möta läsare, annars skrumpnar de ihop och blir ilskna missförstådda små kryp. Orden och alla mellanrum behöver fyllas med en läsares tankar, associationer och minnen för att bli till något bortom bokstäverna. ”När jag läser detta, börjar jag tänka på…. Jag blir så glad av den här meningen!….Varför skriver du inte så som du sa till mig, här vågar du ju inte!… Tänk vad bra att du förklarar det här, för det visste jag inget om!… Detta ska jag använda i mitt jobb!…. Jag förstår vad du menar, men det låter lite konstigt med det här ordet… ” Så sa vi till varandra. Och texten log. ”Jag finns! Jag spelar roll!”, sa den.

Jag läste om någon grek, jag antar att han var retoriker, som menade att man inte lär sig med hjälp av böcker. Det är genom samtalet som kunskap utvecklas och skapas. Det skulle nog blivit en uppsats även utan min underbara klasskamrat men jag hade nog inte lärt mig lika mycket. Och jag hade nog inte förstått min text lika bra.

Read Full Post »

Att börja igen

Det var längesedan jag skrev och trots att jag har flera saker jag vill skriva om får jag inte fram det. Därför försöker jag nu tvinga mig att skriva och genom att inte ha några som helst krav på att detta inlägg ska innehålla något väsentligt hoppas jag att skrivkrampen ska släppa.

Bloggen bjuder upp till dans

Skolan börjar mycket snart för min del och efter det oändligt långa sommaruppehållet har jag glömt så mycket. Hur är det att gå på Malmö Högskola? Förvirringen gör förstås skolstarten ännu mer spännande. Vad ska hända? Hur kommer det att kännas?

Schemat ser oroväckande tomt ut. Jag vet att det kommer fyllas ut med mycket tid för grupparbeten, läsning och studenternas egen övningstid. Men jag vill ha mer tid med lärarna! Anar att drama inte är kurser som direkt prioriteras vilket gör mig ledsen. Samtidigt är jag glad att jag inte ska läsa mitt huvudämne som är i full gång att förändra sig för att passa in i den nya utbildningen samtidigt som lärarna ska fortsätta att hålla igång det ”gamla” skeppet.

Read Full Post »

Older Posts »