Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sommarpratare’

Sommaren är en tid av inre resor för mig. Med blandade känslor som resultat.

Det är varmt och min kropp tycker inte riktigt om det. Magen är konstig. Sömnen oregelbunden. Alla lemmar något uppsvullna, ömma, kliar. Solen bränner blixtsnabbt min hopplöst bleka hud och det gör ont. Ständigt lite svettigt. Det går bra så länge jag kan bada ofta. Men när jag jobbar går inte det och då blir allt lite jobbigt. Jag vill bara bort bort, in i svalkan.

Jag har något sommarjobb som är lite lagom trist. Jag arbetar med människor jag aldrig skulle ha valt att umgås med och får en inblick i deras liv. Jag vikarierar i någons annans jobb och försöker passa in. Jag är en kameleont. En stand-in som mitt under föreställning får hoppa in på scen eftersom den  som egentligen spelar rollen har fått maginfluensa eller var det semester? Det är omvälvande att ha dessa sommarjobb. Roligt, jobbigt, förvirrande. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag hade valt att jobba med just detta i säg, tio år? Jag jobbar ofta oregelbundna tider. Min kropp tycker inte om det och tiden känns som satt ur spel. Ibland är jag ledig mitt i veckan. Alla andra jobbar. Och jag får tid att sitta och tänka.

Jag lyssnar på Sommar i P1 och får höra om olika livsöden. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag var musiker, politiker, forskare eller konstnär? Sommarpratarna berättar om sina uppväxter och jag funderar över min. Hur har jag blivit sån här? Tänk om det hade varit annorlunda? Tänk om jag inte hade bytt skola i fyran? Eller tänk om vi hade flyttat? De berättar om sina karriär och jag drömmer om min. Vad kommer hända? De berättar om sina resor och jag drömmer mig iväg till mina. Jag undrar hur det skulle vara om jag bodde någon annanstans? Kanske till och med i ett annat land? Jag undrar hur mitt sommarprogram skulle vara. Vad skulle det handla om idag och vad skulle det handla om när jag är 50 (om jag blir det)?

Jag läser böcker och får gå in i andra människor. Jag får komma in ännu närmre än i Sommar i P1. Jag följer med människorna i boken under en lång tid och får följa deras tankar och handlingar ibland obehagligt nära. Det är nästan som att jag Blir dem. (Det var obehagligt när jag läste Brott och straff!) Det är som hemliga resor som sätter osynliga spår i mig. Oftast märker jag inte mycket av det förrän efter lång tid då jag ibland ser att värderingar/bilder/fördomar/förkunskap kommer från just den där boken jag läste den där sommaren. Annars när jag läser böcker, de få gånger jag hinner det under terminerna, är mitt vanliga liv som en dämpande madrass mot alla de där bokvärldarnas intryck. Men på sommaren är jag liksom avskalad av allt det onormala: värmen, jobbet, tiderna och sen ledigheten.

Jag brukar vara ledig i början av juni och slutet av augusti. Då när ALLA andra jobbar. Någon vecka lyckas jag hitta någon att vara med och helgerna är bokade med sambon. Jag åker till mitt sommarställe och träffar släktingar. Märker att jag har förändrats sen förra sommaren då jag träffade dem. Och de har också förändrats. Huset förfaller och myrorna kryper längs väggarna. Jag undrar, hur skulle det vara att bo här jämt? Jag letar i hörnen och hittar små lämningar från min gammelfarmor och jag drömmer mig tillbaka till hennes tid med hjälp av alla föremål och små historier jag hört om henne genom åren. Jag undrar hur hon var egentligen och om jag hade tyckt om henne om vi hade träffats? Jag hälsar på mitt gamla Göteborg och träffar gamla vänner. Jag undrar, hur skulle det ha gått för mig om jag hade bott kvar? Det känns konstigt att vara på besök. Med familjen känns det ibland nästan som att jag reser tillbaka i tiden. Jag blir lilla lilla lillasystern och jag hatar det. Samtidigt är det mysigt med allt det fina från den gamla tiden, men lite konstigt. Hur kan det finnas kvar, allt det där gamla när vi alla har förändrats så mycket? Staden känns bekant men är ändå inte sig lik. Det märks att jag varit borta och vi är inte riktigt vänner längre. Vi har gått skilda vägar jag och Göteborg och jag känner mig lite dum som ändå kommer tillbaka nu när vi inte är vänner. Vi måste bygga en ny relation men så har vi inte riktigt gjort det ännu. En eller två veckor brukar jag vara själv. Och vet inte vad jag ska göra. Jag tänker och tänker och kommer på lite grejer. Efter ett tag kommer jag in i det där andra sättet att leva. Ganska trevligt. Men det är förvirrande. Inte alls som det brukar. Och jag funderar. Tänk om det alltid var såhär?

Sommaren är förvirrande, skrämmande, omvälvande, fantastisk, tråkig, jobbig, upplyftande och spännande. Jag vet aldrig hur det blir. Lite som ett äventyr.

Jag undrar verkligen hur det kommer bli sen, då när jag har ett riktigt jobb och får vara ledig i juli när alla andra är lediga och alla de där sommargrejerna och sommarkurserna och sånt är igång?

Annonser

Read Full Post »