Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘språk’

Det är kanske naivt av mig att tro att skolan en dag kommer vara en bra arbetsplats där jag kan få plats och möjlighet att bli en bra lärare. Just nu hör jag mycket ilskna och upprörda lärare som verkligen inte råder någon endaste människa till att bli lärare. Det ser ganska mörkt ut just nu, både för min karriär (och då menar jag att få ett jobb som stämmer med min utbildning, inte att få hög lön) och för skolsverige. Men jag kan bara inte släppa tanken, bilden (drömmen?), tron på att det kommer att bli bättre. Jag vägrar tro att Sveriges skolsystem kommer frätas sönder av okunniga kommunpolitiker och dåligt utbildade skolministrar. Det kan bara inte ske! Alla fantastiska, smarta och kluriga lärare runt om i landet kommer att hitta vägar att protestera och utveckla skolan trots alla saker som hindrar dem. Det måste bli så. (Händer det inte redan?) Och jag kommer att vara en av dem.

För några år sedan bestämde jag mig för att bli lärare. Nu har jag en termin kvar av utbildningen och längtar så efter att få börja vara lärare. Det började nog i att jag mindes hur tråkigt jag ofta hade i skolan. Inte alls alltid, men alltför ofta. Det var inte upprörande dålig undervisning jag upplevde, men det kunde ha varit så mycket mer. Jag visste redan då, i trean, femman, sjuan och på gymnasiet, att jag kunde så mycket mer än det jag fick möjlighet att göra, utveckla och visa i skolan. Långt senare förstod jag att jag har ett omättligt behov av att skapa, göra själv (eller med andra) och vara kreativ. Mina föräldrar såg att jag var lite konstnärlig och jag gick och spelade fiol, gitarr, sjöng, dansade olika danser och gick på målarkurser. Men jag slutade allt för jag fick aldrig vara kreativ. Bara lära mig att härma. Liknande var det i skolan. Jag tyckte om alla ämnen utan gympa men det var som att det saknades något hela tiden. Det där att få lösa problem själv.

Under min lärarutbildning läste jag pedagogiskt drama och den som läser min blogg ser att jag ständigt kommer tillbaka till detta ämne. Det var där jag förstod allt detta. Att jag älskar att improvisera, hitta på, fantisera, leka och samarbeta med andra leksugna i upptäckande av vad som händer i vårt samspel. Jag blev frälst. Kunde inte få nog.

När jag läste drama förstod jag, genom vårt lekande och praktiskt utforskande av oss själva, att varje lärare är unik precis som varje människa är unik. Alla lärare kan inte vara likadana och för att jag ska kunna bli den bästa läraren jag kan bli måste jag utgå från mig själv och hur jag är som lärare. Jag måste hitta mina bollar för jag kan inte välja dem alla (Läs Daniel Barkers lärartyck där han skriver om att lärare måste välja bland alla bollar i bollhavet: länk)

Nu utmanar jag Jante och säger: Här är jag och mina största bollar just nu!

Grunden till allt för mig är språket och kommunikationen. Samspelet. Det vi skapar tillsammans med hjälp av olika sorters kommunikation. Svenska är mitt huvudämne och min bas, mitt fartyg, min värld där allt annat finner sin plats. Drama har berikat denna värld med kropp och dramatik, lek och fantasi. Jag älskar att berätta. Jag är bra på att berätta. Och det använder jag i alla ämnen. Det är mitt bästa knep för att fånga eleverna. Jag älskar ord och att utforska språket och kommunikationen med eleverna. Jag vill utvidga deras och min värld med språket, böckerna och berättelserna. Och jag vill att alla mina elev ska vara berättande människor. Helst alla människor i hela världen.

Språket är också kroppen, rösten och rummet. Det tycker jag är roligt att leka med i klassrummet. Jag tränar hela tiden på hur jag kan använda min kropp, min röst och rummet för att förstärka och förtydliga situationer i klassrummet. Så att alla Känner i kroppen att nu kommer något jättespännande hända eller att nu ska vi byta fokus eller vad det nu är som händer. Jag tycker också att det är väldigt roligt att guida eleverna i att använda sin kropp för att kommunicera.

Jag tycker om att sjunga. Kan liksom inte riktigt sluta. Det smyger sig in överallt precis som berättelserna. Det är så fascinerande när musiken tar tag i mig och eleverna och alla är med och vi musicerar tillsammans. Hur vi känner rytmen som vi tillsammans skapar och deltar i. Det är något ursprungligt med musiken precis som med berättelserna. Det suger tag i mig och eleverna och jag vill bara göra, se, höra och känna mer mer mer. Ibland glömmer jag denna boll men då visar den sig alltid för mig. Den kommer alltid tillbaka.

Jag lyssnar gärna. Jag är bra på att lyssna. Det där med att lyssna in en hel klass är jag inte helt med på ännu men jag vill. Jag ska lära mig. För jag tycker om att lyssna. Jag tycker om när det blir liv och rörelse och mycket prat. Jag tror på mycket prat. Inte bara lärarprat utan också elevprat och tillsammansprat. Jag har hellre lite för pratigt i klassrummet än för tyst, i alla fall i nuläget. I mitt klassrum ska vi arbeta tillsammans. Det ska vara en tillgång och inte ett hinder att vi är en grupp. För eleverna ska inte bara lära sig ämnen utan också om sig själva och hur de kan vara och göra tillsammans med andra människor. Det är en svår boll tycker jag men den är så viktig och jag håller den alltid nära mig. Brukar känna på den ofta och undra hur jag ska få ihop det. Den finns alltid med.

Jag vill vara den trygga vuxna som kan stötta och pusha och se. Det är svårt och jag känner inte att jag är den klippan ännu men jag vill. Jag ska lära mig. Jag tänker på den lilla jag som gick i skolan och var så olycklig ibland och skulle ha velat ha så mycket mer vuxenstöd i skolan. Jag vill vara en sån vuxen som kan stötta såna som jag och alla andra som behöver en blick, en kram, ett ord och en liten stund bara vi två. Det ska jag försöka lära mig. Bollen är tung och jag vet inte riktigt hur jag ska lyfta den, har inte riktigt hittat greppet ännu.

Alla mina bollar handlar om mänskligt samspel på något sätt för det tror jag är grunden till lärandet i skolan. Och för att kunna samspela behöver vi kunna förstå varandra. Vi behöver språk. Och inte bara ord utan också de andra sätt vi människor använder för att göra oss förstådda. Det är nog något av det mest spännande jag vet.

Nu har jag berättat om mig och det som jag gillar. Om vi lärare nu behöver vara olika tror jag att det kan vara bra att berätta lite om oss själva för varandra, så att vi kan se hur vi kompletterar varandra. Jag tror att det är först då, när vi har visat för varandra vad vi har för olika fokus och bollar som vi kan samarbeta. Om alla låtsas som att vi är likadana och tänker på samma sätt och vill samma saker händer det liksom inget. Då går vi ensamma tillbaka till våra klassrum och förblir ensamma i yrket.

Tacka vet jag det utvidgade lärarkollegiet! Där kan jag vräka på, skryta, dela, berätta, undra och vara lite långrandig. Jag drömmer om en arbetsplats där jag på samma sätt som här kan få berätta om vad jag tror på och dela med mig av mina lärdomar men också kan fråga, undra och tvivla utan att känna mig dum eller fel. En plats där jag får vara lärande precis som mina elever.

Tack Anne-Marie som kom på tanken med lärartyck och Camilla som organiserar! Lärartycket ger mig kraft och hopp. Det får mig att känna att vi lärare kommer att vända skutan.

Läs gårdagens inlägg här: Johan Lantz

Read Full Post »

Jag läser Theodor Kalifatides Ett nytt land utanför mitt fönster (som kurslitteratur) och jag häpnar över alla storslagna filosofiska poetiska små stycken. De bara kommer fler och fler. Jag undrar om det är en sån bok som långsamt kommer att växa i mig utan att jag märker det, tills den dag då det plötsligt blir tydligt att det blivit en självklar referenspunkt. Eller så bara försvinner den bland alla andra ord.

Kalifatides skriver om hur det kan vara att lära sig ett nytt språk och jag minns och känner igen trots att jag inte bytt land på samma sätt som han gjort.

Att lära sig de nya orden var en sak, att lära sig deras betydelser var en annan. Det låter kanske en smula paradoxalt, men det är enkelt. Man kan lära sig orden först som namn och det kräver endast ett gott minne. Men dessa namn är inte neutrala, de är täckta av århundradens lava av mänskliga erfarenheter, känslor, upplevelser och värderingar. Att lära sig ett nytt språk blir på det sättet en genomgripande resa in i ett annat medvetande om världen och livet. […]

En av de längsta resorna är den in i oss själva och den börjar alltid med att lära sig något nytt, något annat, något främmande. […]

Hur skall man lära sig ett språk, om man inte älskar det?

Språket är en del av livet och språket påverkar livet. Jag är bara på det här sättet som det känns här, när jag lever på svenska. Jag har prövat att leva på engelska lite grann och på spanska ganska mycket. Det är något helt annat. Jag är inte riktigt samma person på spanska. Det är både fantastiskt underbart och lite obehagligt. Engelska känns inte alls lika dramatiskt. Snarare funktionellt och samtidigt instängt. Det är för att jag älskar spanska men inte engelska.

Kalifatides, du får mig att minnas och förstå hur känsloladdat och betydelsefullt för identiteten det är med språk. Tack!

Read Full Post »

Senaste veckorna har frågan kommit tidigt, ibland som den allra första:

– Vilket land kommer du ifrån?

Här tas det inte för givet att man är från Sverige. Och när jag svarar just det kommer följdfrågan:

– Min din mamma då? Och din pappa? Vilka länder kommer dom ifrån?

När svaret blir likadant som på den första frågan känner jag mig dum. Eller kanske mer som ett UFO. Eleverna tittar storögt på mig. Och lite besviket. Och plötsligt känner jag mig fattig.

– Kan du bara svenska då?

 

Read Full Post »

Under senaste dramalektionen gjorde vi olika statusövningar. Deltagarna tilldelades hög respektive låg status och utarbetade rollfigurer utifrån det för att sedan interagera med varandra. Varje gång jag själv deltagit i eller lett övningar som dessa funderar jag på att skrota begreppet. Vad då hög status? Vad är det? Vem bestämmer det? Är det något relationellt och därmed relativt eller finns det status som är fast? Är det samhället som ger status eller människan själv som beslutar om sin egen status? Hur visar sig status?

Hög status?

Varje gång tvivlar jag eftersom begreppet är så vagt och tvetydigt. Varje gång blir jag också övertygad om att det faktiskt är användbart att arbeta med status eftersom det leder till just dessa frågor. Men det kräver att man pratar om det!

Drama framstår då som ett ypperligt sätt att undersöka komplexa begrepp. När deltagarna tvingas att gestalta blir deras funderingar kring begreppet konkreta. När vi sedan pratar om gestaltningarna och deras tankar kring det för vi se en stor variation av tolkningar och min och deras syn på begreppet förändras och utmanas. Drama + språk = utmanande lärande.

Read Full Post »

Själen

Igår var det FN-dagen och vi hade besök av bland annat Bennie Åkerfeldt som är en resande. Han berättade om sitt folk och hur de behandlats i Sverige. Jag fastnade för en mening han sa.

Vårt språk är vår själ.

Read Full Post »

– Här är den nya grabben, sa verkarn. Ingvar Lindblom heter han och är från Lasseboda. Hur gammal var det du var?

– Sjutton.

– Det var som sjutton! Har du haft drypan än då?

– Näe, sa Ingvar generat.

– Va fan, är du inte svensk medborgare?

Ingvar såg i golvet. Manskapet gnäggade och gick till sina jobb.

Jag läser Sture Källbergs romanserie Vandringen till städerna. Citatet kommer från del två. Aldrig har jag väl hört ordet drypan användas. Nog har jag läst det. Men vad är det? Jag smakar på ordet och njuter av att ha stött på något okänt. En liten gammalexotisk klenod med suspekt innehåll. Google ger mig det sekundsnabba svaret att det är gonorré ordet står för.

Drypan berättar om de obehagliga flytningarna och svedan medan gonorré ger mig bilder av franska hovet och ond bråd död. Tänk vilket bra ord drypan. Jag förstår precis.

De gamla böckerna regerar i mitt rum nu och jag badar i dialektala ord och slang från början av 1900-talet. I skolan lär jag mig visor från förr och de gamla böckerna bygger ut bilderna med alla sina ord. Det är roligt att leva tematiskt.

Read Full Post »

Följetongen om estetiska läroprocesser i tidningen Fotnoten fortsätter och i det senaste numret får Efva Lilja, rektor vid Dans- och cirkushögskolan, berätta vad hon anser om ämnet (länk). Hon menar att:

Estetiska ämnen representerar mellanmänsklig kommunikation. Och det i sin tur är avgörande för utvecklingen av oss som individer och av vår kultur, och i förlängningen för det som ska ge oss ett gott, starkt demokratiskt fundament.

Hon talar om att vårt till synes väldigt rationella och ordnade samhälle bygger på komplexa överenskommelser som kommuniceras genom subtila signaler. De språk, som inte är det talade och skrivna, tränas man i att förstå och använda medvetet i de estetiska ämnena.

Jag tror att genom att medvetandegöra oss om det betydelsebärande i till exempel estetiska praktiker och konst så blir vi också bättre medmänniskor. Vi blir bättre lyssnare och bättre på att uttrycka oss.

Konsten behövs för att hålla en balans i tillvaron, med alla de rationella krav som ställs för att vi ska klara av att leva i samhället och bli starka, produktiva individer. Den ordlösa gestaltningen fokuserar på känslointryck och ger form och mening till det man annars kan uppleva som ogripbart; det irrationella, det som inte låter sig inordnas, struktureras eller produktorienteras. Det djupast mänskliga. Drömmar, längtan och det som håller drömmen vid liv. Mellanmänskliga processer som tillåter att det händer något annat än det planerade, och ger rum för barn att ifrågasätta och formulera sig i helt andra riktningar än läraren hade tänkt, menar Efva Lilja.

Liljas ord om estetiken för mina tankar tillbaka till boken Den radikala estetiken där författarna menar att estetiken kan bli hotfull för skolan och i förlängningen samhället eftersom den låter barnen och ungdomarna komma till tals och ifrågasätta. Jag ser en rädd lärare som vill ha kontroll. Om du låter dina elever vara människor och hjälpa dem att bli de den själva vill kan du inte ha full kontroll. När vi tar ner läraren från vetandets piedestal och istället efterfrågar vägledning och givande relationer tillsammans med den där kunskapen förstår jag att det känns tryggare att knuffa in de där flummiga hotande estetiska ämnena i ett hörn och säga att de nog inte är så viktiga. Och att de ju faktiskt är väldigt speciella och helst inte ska blandas med andra saker. Som riktig kunskap. Matte och sånt.

Estetiska läroprocesser är nog lite farligt. I alla fall om man det viktigaste är ordning och reda, kontroll och mätbarhet.

Read Full Post »

Jag tar en paus i rapportskrivandet. Diskar kvälls- och frukostdisken medan jag lyssnar på P1. Det råkar vara radiopsykologen Malin Edlund (länk) som samtalar med den pressade mamman Rose-Marie som aldrig blir klar med att hjälpa alla andra och därför aldrig riktigt får tid med sig själv.

Jag hör ett Lärande samtal. Ett samtal där Rose-Marie, med vägledning av Malin, själv hittar orsaker och lösningar. Det är ett program fullt av hummande och långa pauser. Tystnader som sprakar av tankeverksamhet. Jag känner igen mycket från terapeutiska samtal jag haft med både professionella och vänner. De samtal som verkligen har hjälpt mig är de där Jag hittar svar och själv formulerar dem. De samtalen lämnar mig också med en känsla av att jag Kan förändra och jag Kan hitta lösningar. Språkets förenklingar av mina komplicerade tankar får mig att se mönster tydligare och utifrån det kan jag Förstå lite mer om mig själv.

Detta sätt att samtala vill jag ta med mig in skolan (utan att bli terapeut). Samtal där bollen lämnas över till barnen, eleverna, studenterna eller deltagarna. Jag ser kopplingar till att ställa öppna frågor, låta tanken ta tid, upprepa, ge nya perspektiv och infallsvinklar men överlåta tolkningen till den det handlar om. Jag ser samtal där huvudpersonen får ta Ansvar för sig själv och sitt liv och där samtalspartnern tar ansvar för att samtalet ger Möjligheter till henom att göra det.

Read Full Post »