Jag läser Duktighetsfällan – En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor och en och annan prins av Joanna Rose och Aleksander Perski. Psykoanalytikern Maria Yassa intervjuas och pratar om att barn tror sig vara omnipotenta och långsamt måste ändra sin världsbild och förstå att de inte är några supermänniskor. Hon säger:
Det händer att barndomens väg ur omnipotensen har varit för brutal. Eller så har den inte skett alls och en förälder har istället uppmuntrat den här föreställningen: du kan allt bara du vill, du kan bli vad som helst bara du vill. Det är egentligen rätt hemskt att säga så till sitt barn. För då kan föreställningar om ens egen omnipotens hänga kvar så att realiteterna i världen – som att människokroppen behöver vila, sömn och mat, inte orkar arbeta hur mycket som helst och att vi åldras – bli rena förolämpningar.
Det innebär att du måste bli precis som du har tänkt dig, och om du inte klarar vissa saker har du inte försökt tillräckligt mycket, eller inte kämpat tillräckligt mycket, eller så har du misslyckats. Då glömmer vi att människor har olika förutsättningar, och att ett barn inte kan tränas och drillas till att svara mot föräldrarnas föreställningar om hur ett barn ska vara.
Hon avslutar stycket med ”Fostrar vi våra barn till omnipotensen?” och jag minns (eller tror mig minnas) känslan jag fick när folk omkring mig sa att jag kunde bli vad som helst. Jag lyssnade inte, tyckte de var korkade och fånigt käcka. Varför ljuger de för mig? Jag märkte att det mest var så man sa, ingen trodde att det var sant egentligen. Självklart kan jag inte bli vad som helst, det fattar väl alla! Och varför skulle jag vilja bli vad som helst bara för att? Jag vill ju bli något som jag både kan bli hyfsat bra på och trivas med. Gärna ha möjlighet att utvecklas och kunna försörja mig på det.
Den högtflygande frasen ser föraktfullt ner på de enkla tankarna. ”Du kan bli vad som helst” kräver att jag väljer något fantastiskt magnifikt som farmor kan berätta för sin väninnor. Kanske var det bland annat detta som fick mig att läsa Matte E och Fysik B för att kunna bli civilingenjör (måste ju välja ett mansyrke) och så länge diskvalificera läraryrket från min lista över möjliga yrken. Jag kan ju inte välja ett kvinnoyrke! Jag kan ju inte välja samma yrke som en stor del av min släkt! Jag kan ju inte välja ett lågstatus yrke med så fina betyg!
Det kan jag visst. För jag vill det. Jag ser att jag inom detta yrke har möjlighet att använda mina talanger och kanske finna min fulla potential. Det hade jag inte gjort som civilingenjör. Jobbigt bara att lärare ofta förväntas vara omnipotenta. Därför är det läge (bättre sent än aldrig) att stångas med denna orimliga förväntan. Jag kastar mig in i matchen!

Read Full Post »