Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘status’

Jag läser en intervju i Lärarnas tidning med den finske forskaren Pasi Sahlberg (Nu finns länk!).

– För mycket kontroll av lärarna skapar bara misstroende som  gör att lärare inte vågar tänka nytt och självständigt. Det gäller istället att skapa ett förtroende för lärarna och ge dem professionell frihet så att läraryrket blir attraktivt.

– Det största problemet i Sverige [med skolorna] är den bristande likvärdigheten, de ökande skillnaderna mellan olika skolors resultat. […] Fler kontrollstrategier kommer inte att leda till bättre resultat. Det är viktigt att göra läraryrket attraktivt men det bidrar man inte till genom att prata om hur dåligt det är ute i skolorna.

Det är inte bara för att få engagerade unga människor att välja läraryrket som det behöver vara attraktivt; yrkets status påverkar framför allt den stora grupp som arbetar som lärare. Det är de som ska göra jobbet och som ska känna sig nöjda med sin arbetssituation och få möjlighet att utvecklas och göra sitt jobb bra. Om man nu tycker att lärare behöver bli bättre är det korkat att bara prata om studenterna och lärarutbildningen. Sahlberg har ett för mig lockande förslag på en del av lösning: frihet åt lärarna!

Läs även: Status och lön del 1

Annonser

Read Full Post »

Läs Emelies utmärkte inlägg om läraryrkets status och lön!

Del 1 handlar om nedvärderandet av läraryrket:

Om man får höra en sak sägas gång på gång börjar man till slut tro på den. Om regeringen likt en LP-skiva med hack i outtröttligt upprepar att det är betygstrappans bottenskrap som kommer in på lärarutbildningen tror folk i allmänhet naturligtvis att det är så. Om facken på samma sätt använder argumentet att det kommer locka bättre studenter till utbildningen, om lönen höjs, bekräftar de regeringens påstående – och ännu fler kommer tro på det. Om massmedia dessutom öser på med den ena dokumentärserien efter den andra, som handlar om hur katastrofalt dålig den svenska skolan och dess lärare är, är läraryrkets status snart totalt raserad. Det verkar nästan vara en konspiration.

Del 2 handlar om lönen och att det finns viktigare saker att satsa på för läraryrkets status:

Hellre än att lägga pengar (28 miljarder hade någon räknat ut att det skulle bli totalt) på att höja lönerna skulle jag hellre se att vissa förändringar gjordes i arbetsmiljön och arbetsbelastningen. Tänk om vi kunde ha lite mindre administrativa uppgifter till exempel. Kanske kunde man anställa lärarassistenter till det? Tänk om vi kunde få större möjligheter till samplanering och gemensam undervisning! Tänk om salar kunde byggas om, så att de faktiskt optimerades för de ämnen som undervisas där och som har särskilda behov – kemi, hem- och konsumentkunskap, slöjd, teater, musik och inte minst dans. Tänk så många lärare som skulle slippa skador och förslitningar då – och tänk så mycket bättre kvalitet det skulle bli på elevernas lärande!

Jag håller med till fullo! Bästa inläggen på länge om läraryrkets status!

Read Full Post »

Läser i Göteborgs-Posten om Erica Hallbäck som skriver brev till landets kommuner för att lyfta frågan om gruppindelning. De två artiklarna kan du läsa här och här. Hon berättar om att de flesta lärare både under hennes grundskole- och gymnasietid lät eleverna själva sköta gruppindelningen vid grupparbetena. Erica var aldrig önskad i någon grupp.

– Jag blev aldrig vald. Jag hade aldrig några riktiga kompisar. Inför nästan varje lektion hade jag ont i magen och funderade på om det skulle bli grupparbeten eller inte. Jag vill att andra ska slippa uppleva samma sak, säger hon.

Jag blir både glad och ledsen samtidigt.

Ledsen över att Erica och så många andra plågas av detta dagligen. Det är lärarens ansvar att bestämma hur gruppindelningen ska ske och vara medveten om hur detta påverkar arbetet i gruppen. Det är också lärarens ansvar att reagera när någon alltid blir utanför. Det finns många aspekter som gör det svårt för eleverna själva att bestämma grupper.  Vissa väljer att jobba med sina vänner för att vara snälla fast de hellre vill jobba med någon annan, andra väljer att arbeta med någon för att förändra eller bevara sin status i klassen. Valet av medarbetare i ett grupparbete kan bli en rätt stor markering i gruppen om vilka som räknas, vilka jag gillar och vem jag är. Det kan lätt handla om helt andra saker än vem jag faktiskt vill arbeta med. Karin Johansson är psykolog och utredare vid Barnens rätt i samhället (BRIS) och säger:

– Det handlar om brister i ledarskapet. Lärarna är ledare i klassrummet och barn och unga är inte mogna att själva ansvara för gruppindelning. Det handlar om okunskap hos lärarna, att de inte förstår vilka konsekvenser det kan få när eleverna delar in sig själva.

Grupparbeten är enligt mig den allra svåraste formen att arbeta i men samtidigt den som jag upplevt gett mig mest. Det kan gå riktigt illa och det kan gå riktigt bra. Gruppen kan göra så mycket sämre ifrån sig än den individ som gör sämst ifrån sig ensam men kan också göra så mycket bättre ifrån sig än den individ som gör bäst ifrån sig ensam.

Glad blir jag över att Erica skriver alla dessa brev och skapar debatt kring detta! Tänk, det går att förändra världen lite grann!

Read Full Post »

Jag funderar mycket på vad som gör att jag ibland fastnar i prestation och då det blir det enda viktiga och ofta gör det svårare att nå ett bra resultat och framför allt gör det svårt att njuta av, acceptera och lära mig av processen till produkten. Tack och lov arbetar jag nu med en grupp som kämpar med samma saker som jag och är väldigt intresserade av processen. Det var faktiskt så vi hittade varandra när vår lärare lät oss skapa arbetsgrupper. Det blev vår första uttalade norm: att fokusera på processen.Vi fick ett tips om en övning med lera som de flesta upplever som ganska prestationsbefriad och som jag gärna vill uppmärksamma.

Den går till enligt följande: 3-5 personer sitter runt ett bord och får varsin lerklump. Beroende på ämne/syfte ger läraren/ledaren instruktion om att forma leran till något eller avstår helt från det. I vårt fall skapade vi varelser utom den första gången som du ser på bilden.Varelsen ska formas UNDER bordet. När deltagarna har knådat några minuter (för oss var det lagom med 2-4 minuter) skickar de skapelserna, utan att visa dem, ett snäpp i klockans riktning dvs. till nästa person runt bordet. Deltagarna får då de bytt förändra kompisens skapelse, inte förstöra och göra om men de ska alltid göra något med den. Man gör sammanlagt ett byte mindre än det finns personer runt bordet alltså om fyra personer är med blir det tre byten. Efter tre byten får alla samtidigt sätta upp varelserna på bordet, återigen ett snäpp i klockans riktning så att man får tillbaka den man började skapa.

Här utan krav på att skapa levande väsen. Men det blev ändå människor då vi gjorde en staty: den vita är ny i klassen, den blå är nyfiken, den gula klampar på och den lila är åskådaren.

Vi använda sedan våra varelser för att undersöka status och normer men det finns oändliga möjligheter. Vi gjorde denna övning på en examination med klassen och en tjej som berättade att hon tyckte att det vanligtvis är jobbigt att arbeta med lera (hon tycker att hon inte kan) kände ingen prestation och obehag när hon gjorde detta. Alla verkade tycka att det var hemskt roligt, knöt an till sina gubbar och lekte som små barn. Jag rekommenderar övningen starkt!

Read Full Post »

Omnipotens

Jag läser Duktighetsfällan – En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor och en och annan prins av Joanna Rose och Aleksander Perski. Psykoanalytikern Maria Yassa intervjuas och pratar om att barn tror sig vara omnipotenta och  långsamt måste ändra sin världsbild och förstå att de inte är några supermänniskor. Hon säger:

Det händer att barndomens väg ur omnipotensen har varit för brutal. Eller så har den inte skett alls och en förälder har istället uppmuntrat den här föreställningen: du kan allt bara du vill, du kan bli vad som helst bara du vill. Det är egentligen rätt hemskt att säga så till sitt barn. För då kan föreställningar om ens egen omnipotens hänga kvar så att realiteterna i världen – som att människokroppen behöver vila, sömn och mat, inte orkar arbeta hur mycket som helst och att vi åldras – bli rena förolämpningar.

Det innebär att du måste bli precis som du har tänkt dig, och om du inte klarar vissa saker har du inte försökt tillräckligt mycket, eller inte kämpat tillräckligt mycket, eller så har du misslyckats. Då glömmer vi att människor har olika förutsättningar, och att ett barn inte kan tränas och drillas till att svara mot föräldrarnas föreställningar om hur ett barn ska vara.

Hon avslutar stycket med ”Fostrar vi våra barn till omnipotensen?” och jag minns (eller tror mig minnas) känslan jag fick när folk omkring mig sa att jag kunde bli vad som helst. Jag lyssnade inte, tyckte de var korkade och fånigt käcka. Varför ljuger de för mig? Jag märkte att det mest var så man sa, ingen trodde att det var sant egentligen. Självklart kan jag inte bli vad som helst, det fattar väl alla! Och varför skulle jag vilja bli vad som helst bara för att? Jag vill ju bli något som jag både kan bli hyfsat bra på och trivas med. Gärna ha möjlighet att utvecklas och kunna försörja mig på det.

Den högtflygande frasen ser föraktfullt ner på de enkla tankarna. ”Du kan bli vad som helst” kräver att jag väljer något fantastiskt magnifikt som farmor kan berätta för sin väninnor. Kanske var det bland annat detta som fick mig att läsa Matte E och Fysik B för att kunna bli civilingenjör (måste ju välja ett mansyrke) och så länge diskvalificera läraryrket från min lista över möjliga yrken. Jag kan ju inte välja ett kvinnoyrke! Jag kan ju inte välja samma yrke som en stor del av min släkt! Jag kan ju inte välja ett lågstatus yrke med så fina betyg!

Det kan jag visst. För jag vill det. Jag ser att jag inom detta yrke har möjlighet att använda mina talanger och kanske finna min fulla potential. Det hade jag inte gjort som civilingenjör. Jobbigt bara att lärare ofta förväntas vara omnipotenta. Därför är det läge (bättre sent än aldrig) att stångas med denna orimliga förväntan. Jag kastar mig in i matchen!

Read Full Post »

Jag följer intresserat debatterna på Mats blogg om läraryrket, om varför så få män blir lärare och om varför lönerna är så låga. Just nu lyckas jag inte hitta det jag läst så många gånger där. Ofta kommer kommentaren att ”då andelen kvinnor ökar i ett yrke minskar lönen automatiskt”. Läser i Sydsvenskan (pappersversionen) om en statistiker som säger att det inte finns någon sanning i detta påstående. Här skrivs om en ny avhandling som handlar om samma fråga. Så varför har då läraryrket i dagsläget så låg status och lärarna förhållandevis låga löner? Ingrid Carlgren skriver om detta och hennes tes gör mig ledsen.

Read Full Post »