Tack!

Det är ett nytt år och på många sätt ett bokslut för mig. Min 3,5 år långa lärarutbildning som blev 4 år utspritt på 4,5 år är slut om knappt tre veckor. På måndag börjar jag på mitt första heltidsjobb som lärare. Och jag känner att det är dags att tacka. Jag vill tacka de som hjälpt mig att utvecklas som lärare. Det är väldigt många. Här nämner jag de som betytt extra mycket i den lilla sammanfattning som jag gör idag. Imorgon kanske det är andra människor.

Först vill jag tacka alla mina lärare på Malmö Högskola. Till och med de få som jag inte alls tyckte om. Alla har ni lärt mig något och jag är så tacksam över att ha fått vara en del er värld på högskolan. Jag trivdes med er. Jag vill framför allt tacka mina dramalärare Tina Palm, Lisa Hallberg och Anneli Einarsson som nog är de som mest fått mig att komma underfund med hur jag är och vill vara som lärare. Vissa möten sätter varma stora spår. Grammatiknörden Camilla Thurén har omfamnat mig i mitt lärande och alltid sett mig och mina klasskamrater som viktiga och kloka. Och så har vi alltid fått ringa och mejla hur mycket som helst. Elisabeth Jennfors är ovanlig bland mina svensklärare eftersom hon fortfarande har en fot i läraryrket utanför högskolan. Hon var positiv när jag upplevde alla andra som enerverande kritiska. Och så kändes det som att hon såg mig och vi gillade varandra. Jag känner hopp när jag tänker på Elisabeth.

Jag vill också tacka mitt kära bibliotek Orkanen och alla som jobbar där. Det är mitt andra hem. Tack!

Jag vill tacka alla min handledare på de skolor jag har haft min praktik. Ni har alla försökt guida mig. Lagt tid på mig. Låtit mig ta över era lektioner. Tack för det. Allra mest tack till min senaste handledare som fick mig att känna mig redo för att börja jobba som lärare!

Jag vill tacka mina klasskamrater. Ni har varit så otroligt viktiga för min utveckling. Er har jag alltid kunnat ringa, byta böcker med, diskutera med, skratta med, ängslas med och uppröras med. Jag vill speciellt tacka er som jag gick drama med. Vi skapade en grupp där det var okej att misslyckas, undra och pröva läskiga nya saker. Och alla ville. Där kunde man inte vara för ambitiös. Det var skönt. Vi skapade en stark gruppidentitet och ibland kändes det nästan som att allt engagemang och all energi fick oss att få superkrafter.

Jag vill också tacka mina två sångpedagoger: Anna Larsson Frid i Malmö och Maria Röjås i Malung. Aldrig trodde jag att lite sånglektioner skulle påverka mig så radikalt. Men nu vet jag bättre. Min röst är en viktig del av mig och mina sätt att uttrycka mig är en stor del av min identitet.

Jag vill tacka min familj för allt stöd jag fått under min utbildning. Tack till min sambo som stått ut med känslostormar, konstiga scheman med extrema uppsatsperioder och som dragit mig ut ur skolvärlden när jag tappat perspektiven. Tack till min mamma som med sin stora lärarerfarenhet varit en betydelsefull samtalspartner. Tack till farmor som med sin lärarerfarenhet gett mig tillgång till skolans historia. Tack till systern som alltid trott på att jag skulle kunna bli en bra lärare.

Sist vill jag tacka mitt utvidgade kollegium. Det är de som jag hittade först som har betytt allra mest.  Lärarkandidaten (som nu finns här) vars blogg fick mig att inse att jag också skulle kunna blogga eftersom jag fann hennes funderingar intressanta. Jag vill tacka Mats och Morrica för deras kloka bloggar och ständigt vänliga och välkomnande ton i både bloggvärlden och på twitter. Jag har också alltid tyckt om och på nåt sätt känt stöd av att läsa bloggen Metabolism. Tack för att ni finns! Och slutligen vill jag tacka min stora idol inom skolan: Anne-Marie Körling. När jag läser hennes blogg blir jag glad. Jag känner hopp. Gemenskap. Kraft. Glädje. Precis sånt som jag vill känna.

Tack alla!

Read Full Post »

Nästa steg

Det är omvälvande. Skrämmande. Spännande. Och otroligt roligt. Jag ska börja jobba den sjunde januari.

När jag sökte jobb iklädde jag mig en självsäker kavaj som fick mig att lugnt berätta om allt jag kan och allt jag vill åstadkomma som lärare. Jag löneförhandlade och valde mellan olika erbjudanden. Jag blev mer och mer stursk när jag förstod att arbetsgivare faktiskt verkade intresserade av att anställa mig. Och så tackade jag ja.

Allt gick väldigt snabbt och jag förstod inte riktigt vad som hände. Ena stunden var jag överlycklig. Andra stunden var det bara tomt i mig. Det var som att kroppen sa ifrån ibland, att nu får det räcka. Nu är det paus.

Medan jag höll lektioner, planerade lektioner och gjorde hemuppgifter till högskolan låg tankarna och känslorna och bodde in sig. Efter ett tag hade jag vant mig vid tanken att jag faktiskt fått en anställning. Det var signalen för alla andra känslor att inta scenen. Då kom osäkerheten, rädslan, pirret, tvivlet, tröttheten och oron. Hur ska det gå? Vad kan jag egentligen? Kommer jag klara det?

Där i alla gråa känslor söker jag mig tillbaka till min slutpraktik. Alla lyckade lektioner. Känslan av säkerhet. Känslan av att jag är kompetent. Och min underbara handledare som alltid hjälpte mig att se det positiva. Hon sa ”Se, du kan detta och detta och detta.”, ”Du gör såhär, det är bra, fortsätt med det!”. Jag log lite och sa ”Men det här var ju rätt misslyckat…”. Då diskuterade vi och hon hjälpte mig att se det positivt. Det var som det bästa utvecklingssamtalet om och om igen. Bästa för mig alltså. Andra kanske behöver hjälp att se det som inte fungerar. Andra kanske behöver hjälp att anstränga sig mer. Andra kanske behöver hjälp att våga prova osäkra saker. Inte jag. Jag behövde hjälp att se min utveckling och att vara nöjd och glad över vad jag lärt mig. Utifrån det fick jag kraft och mod att pröva, lära och våga mer hela tiden. Och ja, så är det nu också. Med positivt stöd blir jag lugn, klok och litar på mig själv. Det är bra att veta sånt: vad som kan hjälpa mig att bli en bra lärare. Vad behöver du för stöd?

Read Full Post »

Att ha tid för samtal

I sista avsnittet av Jamies drömskola (länk) nämnde eleverna en viktig del av allt som gjort att de i denna skola utvecklats och lärt sig saker: Att det går att snacka med lärarna här. En av eleverna berättar om när han i sin tidigare skola bad att få prata med sin mattelärare efter lektionen. Han hade inte tid. Han skulle till nästa lektion.  Men på drömskolan fanns det tid.

Prestationsprinsen skriver om detta med tid till samtal mellan vuxna och barn:

Våra unga vuxna saknar vuxna som lyssnar. Detta enligt BRIS-rapporten 2010, Barnombudsmannens och SCB:s statistik för barn och unga upp till 18, SIFO-undersökning för Mentor 2011 med flera rapporter. De säger att de inte har någon att tala med, de som är i kontakt med myndigheter känner sig inte lyssnade på, till och med illa behandlade av oss vuxna. Kan vi leva här och nu och se och vara mer med dem? Respektera dem? Lyssna på våra ungdomar?

Min handledare har oftast tid. I hennes schema finns luckor där en eller flera elever kan få plats. Och de tar den platsen. Men är inte det också typiskt för de lägre åldrarna? Det är så jag minns kontakten med lärarna från min skolgång. Ju längre upp jag steg i skolåren, ju längre bort var lärarna. Det kan förstås också ha att göra med att jag blev tonåring och att jag själv distanserade mig från lärare och andra vuxna. Men sen högstadiet har jag inte känt att lärare generellt sätt har tid att prata med mig utanför lektionstid. Det var nån gång där som alla lärare fick bråttom och direkt efter lektionen försvann in i personalrummet. Då de med hela sin kropp signalerade ”Jag är ledsen men jag hinner inte! Försök inte prata med mig kära du för jag måste…”

Nu på högskolan finns det verkligen inte tid. En del lärare har till och med lagt in lektionstimmar som de vet att de inte kommer att få betalt för. Då finns det inte tid att prata efter lektionstid. Tänk om man hade ett mentorssystem på högskolan där jag som student, om jag ville, kunde få stöd och samtalstimmar med någon lärare jag klickar med och som kan följa mig genom hela utbildningen!

Jag vill komma närmare.

Det är lätt att glömma det där med relationer på högskolan när allt handlar om kursmål och kursinnehåll och examinationer. Men egentligen handlar utbildningen väl om min utveckling som student mot att bli en färdig lärare, inte om att bara klara kurserna. Och då krävs trygga relationer där jag kan ventilera tankar och få stöd med det jag behöver. Precis som på lågstadiet. Nej det blir klasskamraterna som blir de trygga personerna som finns kvar. En bekant till mig läste till lärare i Stockholm och blev klar för något år sedan. De hade ingen klass alls utan nya grupper i varje kurs. Så illa är det tack och lov inte på min skola. Men hur som helst vill jag ha mer tid med mina lärare och ibland en liten stund att prata efter en lektion. Men det är bara när jag skriver uppsats jag får prata själv med en lärare. Usch nu känns det alldeles ledsamt.

Mina lärare är så bra och jag vill ha ut så mycket som möjligt av dem! De har lite för mycket att göra tycker jag. Och så verkar det tyvärr vara på fler ställen också.

Read Full Post »

Det passmoreiska skyddsnätet

Morricas kommentarer till mitt senaste inlägg om serien Den övervakade skolan fick mig att se tydliga bilder i huvudet.

Det hände förra veckan. Jag vikarierade i en klass. Jag märker att det hela tiden är lite bråk under ytan kring en flicka. En annan flicka tar demonstrativt hennes plats. Flickan utan plats springer gråtande ut i korridoren. Då väcks frågan. Ska jag lämna klassen helt ensam? De har å ena sidan uppgifter som de kan arbeta med själva, men det går å andra sidan inte särskilt bra för alla. Det är kanske sju stycken som skulle behövt en vuxen som guidar dem och hjälper dem. Samtidigt är det en snäll klass som jag inte tror skulle göra några alltför stora hyss om jag försvinner en liten stund. Fast helst vill jag inte göra det eftersom jag faktiskt bara hade känt dem i några timmar. Men skulle jag annars lämna den stackars flickan att gråta i korridoren ensam? Jag väljer att springa efter henne. Det tar ungefär fem minuter och det gör att jag förstår grunden till alla konflikter med henne och kan hjälpa henne att må lite bättre. Andra elever kommer sedan och pratar med henne och till slut kommer hon tillbaka in i klassrummet. Då har större delen av lektionen gått.

I en annan klass jag var i för några dagar sedan sprang en pojke ut i korridoren när han blev arg. Där var det orolig stämning och jag kunde inte lämna klassen för att springa efter honom. Det gjorde ont i mig att helt enkelt strunta i att han sprang ut.

Det är många gånger undervisningen får brytas för att någon eller några behöver hjälp att reda ut ett bråk eller få ordning på sina känslor. Ibland kan jag som lärare ta hand om det och ofta tror jag att det är bra att jag gör det. Men andra gånger blir det väldigt svårt att lägga tid på det och ibland tror jag att det kan vara bra att någon annan än jag går in och hjälper till.

För den typen av problem tror jag att systemet de använder på Passmore skulle vara en stor trygghet. Då finns det alltid en annan vuxen att gå till om man behöver prata med någon. Då kan fler vara insatta i en utsatt elevs situation.

Jag tänker på min första praktikplats. Där träffade jag en elev som hade det väldigt jobbigt. Plötsligt fick min handledare veta saker som gjorde att hon var tvungen att gå till rektorn med eleven samt kalla på förälder och socialen. Hon lämnade klassen och var borta och tog hand om denna elev resten av dagen medan jag skötte undervisningen. Jag undrar hur hon hade gjort om jag inte hade varit där. Jag upplever att det ofta egentligen inte finns plats och tid för att ta hand om sådana situationer. Om man inte jobbar på Passmore.

Jag tänker på en lärare jag mött. Hon jobbade på lågstadiet och var entusiastisk men lite trött. ”Tur att mina barn är utflugna och att jag har tid att jobba så mycket!”, sa hon. Skolan hade bara en parallell i varje årskurs. Tidigare hade hon alltid samarbetat med den andra parallellen och fått hjälp av den andra läraren att se alla elever. Men nu var det tufft. Hon menade att det var ett så otroligt stort ansvar att både hålla koll på alla elevers kunskapsutveckling OCH deras sociala utveckling. Liksom hålla i alla trådar. Med Passmores modell skulle läraren inte vara lika ensam med att hantera de elever som behöver mycket hjälp.

På Passmore finns ett skyddsnät av människor som tar hand om alla som behöver mer hjälp. Ibland har jag sett liknande åtgärder som på Passmore men alltid för sent och på ett sätt så att andra elever drabbas. Som eleven jag berättade om sist. Han fick en mentor, likt de bråkiga eleverna på Passmore, som pratade med honom varje dag och fanns som stöd för honom. Men han skulle ha behövt det ett år tidigare. Den fritidspedagog som stöttade honom fick dessutom ge upp alla sina andra uppdrag under skoltid och vara med honom vilket gjorde att flera klasser fick en mindre vuxen. Nej, Passmores system är bättre. I den del av Malmö där jag har varit mest (där många elever behöver extra hjälp på olika sätt) skulle det passa utmärkt med detta system tror jag. Hoppas att rektorer och skolpolitiker tittar!

Read Full Post »

The School

Tack vare Morricas myckna uppmärksammande av serien The School som svt sänder med namnet Den övervakade skolan (hur blev det så knasigt?) har jag börjat följa serien.

Jag blir glad av att se lärare som skrattar och kar distans till sig själva. Som har det trevligt tillsammans. Det ger mig hopp.

Jag blir imponerad över deras systematiska arbete med elever som behöver hjälp på olika sätt. Det är inte bara en schyst lärare som lägger egen tid på att snacka med kidsen. Nej det finns en organisation som gör att de alltid vet vem som ska göra vad och eleverna verkar lita på att det finns vuxna som tar ansvar på skolan. Som reder ut, stöttar och säger ifrån.

Jag blir lycklig av att se alla samtal mellan ungdomarna och de vuxna. Djupa, svåra, allvarliga samtal som får ta tid och plats. Jag kan inte låta bli att jämföra med min ungdomstid. Det kändes inte som att någon hade tid. Utanför lektionerna var det bråttom bråttom och jag kände mig ensam. På lektionerna fanns det bara tid åt ämnet. Lärarna hade inte tid att vara vuxna samtalspartner och det fanns inga andra vuxna att prata med heller, förutom kuratorn som sällan var där. Och man vill ju inte gå till kuratorn…bara snacka lite med nån.

Och tänk om jag i förrgår hade haft en Mr Drew på skolan. Då skulle dagen sett väldigt annorlunda ut. Det kanske till och med skulle ha liknat undervisning.

Read Full Post »