Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tankar’

Jag funderar på vad jag får ut av att blogga.

  • På bloggen tränar jag på att formulera mig inom denna genre. Det är en lustfylld träning där det finns utrymme för att leka och pröva nya ord, hitta på nya ord och utforska sätt att kommunicera med ord. Jag upplever bloggen lite som frizon i kontrast mot de texter jag producerar inom min utbildning som har väldigt mycket mer strikta regler för hur de ska utformas. Här finns plats för utsvävningar, spontanitet och texter som jag ibland till och med senare bedömer som rätt så dåliga. Perfektionen får stå undan för viljan att kommunicera. Jag leker och blir glad av att leka.
  • Bloggen gör att jag får perspektiv på mitt liv. Den får mig att betrakta vad jag gör och vad jag möter i mitt liv på andra sätt än utan bloggen. Den får mig att se mig själv utifrån med en viss distans. Jag ser mer konstruktivt på de problem jag möter. Jag tänker mer i ett filosofiskt helhetsperspektiv kring situationer i mitt liv. Jag ser oftare mitt liv ur ett positivt perspektiv. Bloggen, som är den sida av mig som jag väljer att visa öppet på nätet, tvingar mig att se mer nyktert på mig själv. Med hjälp av bloggen ser jag tydligare när jag blir alltför gnällig, pinsamt naiv och inte tar ansvar för mitt liv. Den gör mig därför lite smartare, vuxnare och mognare.
  • På bloggen gör jag en del av arbetet att utveckla en yrkesidentitet och yrkesstolthet. Jag berättar för världen men främst för mig själv vad jag anser om läraryrket, skolan och lärande. Jag berättar om vad jag upplever och förstår då mer om just det. När jag skriver bearbetar jag det jag upplever genom  att betrakta, organisera och skärskåda mina tankar. Jag skapar mig själv som lärare.
  • Jag ser på min livsfär med fotografiska ögon och har utvecklat mitt fotande tack vare att jag använder mina egna bilder på bloggen. Jag tränar på att koppla bilder till ett specifikt innehåll och övar på det sättet mitt bildseende och min associationsförmåga. Det ger mig en alldeles speciell tillfredsställelse att hitta ”rätt” bild till ett visst inlägg. Det är en känsla av fulländelse som ger min själ energi.
  • Bloggen gör att jag känner att jag är en del av det utvidgade lärarkollegiet. Som lärarstudent kan jag ibland uppleva att jag är lite utanför och inte egentligen ”får” vara med i de pedagogiska debatterna eftersom jag inte jobbar heltid som lärare ännu, ungefär som att diskutera barnuppfostran utan att själv ha barn. Genom bloggen känner jag att jag är med på ett litet hörn och det ger mig mod att även våga tro att jag får vara med i andra pedagogiska diskussioner.
  • På bloggen berättar jag för mig själv att jag är en seriös lärarstudent som är engagerad och inte är intresserad av att glida igenom utbildningen. Det gör mig stolt och jag känner att jag gör något viktigt genom att berätta det. Jag får energi av att visa upp en motbild mot de ofta negativa bilderna av lärarstudenter och lärarutbildningen jag ser i media.

Tacka vet jag bloggande!

Annonser

Read Full Post »

På måndag börjar praktiken för denna kurs. Och mina tankar är väldigt busiga.

Jag borde förbereda den där uppsatsen som jag ska skriva direkt efter praktiken.

Eller så borde jag studera kursplanerna inom NO och kommentarerna till dem.

Eller så borde jag kolla upp de där länkarna om vatten.

Eller så borde jag läsa den där boken i NO.

Eller så borde jag läsa alla de där spännande artiklarna i Pedagogiska magasinet om lek.

Men allt jag kan tänka på är praktiken. Det bubblar av känslor och tankar. Orimliga och rimliga lektionsförslag virvlar runt ofärdiga och pockande. Men jag vet att det först är på måndag som det är någon idé att börja detaljplanera, då när jag får veta allt. Så jag försöker låta tankarna vara och istället fokusera på allt jag borde plugga. Det går dåligt.

Praktik är alldeles för roligt och spännande!

Read Full Post »

Efter julkonserten

På tisdag och onsdag hade vi den stora julkonserten. Efter konserten på onsdag firade vi en aning jag blev rejält påverkad av den ytterst blygsamma mängd alkohol jag då intog. Det talar för att min kropp var rätt så utmattad.

Igår och idag har min kropp med ännu större tydlighet kommunicerat detta till mig. Vi har egentligen inte gjort särskilt mycket vettigt eller ansträngande i skolan dessa dagar men ändå har jag varit så otroligt trött. Och det verkar inte spela någon roll hur mycket jag sover. Jag är trött ändå. Det kan vara bra att påminna mig själv om detta inför framtiden: en konsert kan leda till absurd trötthet, men det går över.

Det har strosat förbi några elaka tankar och jag har hälsat artigt på dem. Då har de inte trivts. De vill inte få så mycket uppmärksamhet, inte på det sättet. De vill smyga in och liksom flyta ut över allt och försiktigt ta över kroppen. När de hälsas vid dörren och tvingas få en tydlig kontur tappar de stinget och vänder tillbaka som små avslöjade och besvikna busfrön.

Read Full Post »

Julkonserten

Idag drog vi av den första konserten med publik bestående av tre mellanstadieklasser. Imorgon är publiken de andra på skolan, bybor och några föräldrar. Det ska bli spännande.

Det gick bra. Jag var inte så hemskt nervös med det kom ändå några idiottankar smygande. Hej, sa jag till dem. Då tappade de lite av sin glöd. Jag kunde njuta lite grann. Det kändes tryggt att veta hur jag fungerar och nästan som en lättnad när de där tankarna kom. För då kändes det som vanligt och jag blev redo.

Svensk folkmusik kan vara så mycket. På denna konsert var det mycket stjärnor, födslar, mornar, kvällar, mörker, kyla, sol och gudar. Det fick mig att tänka på andra ämnen som är välbekanta inom den svenska folkmusiken.

Read Full Post »

Omkring ett uppträdande, innan, under och efter, kan mina känslor flyga omkring en hel del. De kan vara otroligt starka och framkalla destruktiva tankar. En gång för några veckor sedan mådde jag dåligt i mer än en vecka efter mitt framträdande och jag funderade starkt på möjligheten att sluta sjunga. Jag har skrivit om situationen här och här. Det var så fruktansvärt obehagligt att jag kände att jag kunde satsa väldigt mycket, även sången som jag tycker om så mycket, för att slippa känna det jag kände då.

Såhär tuff kände jag mig.

I ungefär en och en halv vecka grät jag tre gånger om dagen ungefär. Värt att nämna är att jag inte brukar gråta tre gånger om dagen. Det var som att jag hade drabbats av en stor sorg fast jag visste inte vad sorgen var för något. Känslorna jag fick efter att jag sjungit för klassen hade skapat en sorgeskål full med tårar som var tvungen att tömmas några gånger om dagen för att jag skulle kunna göra något alls. Jag fick kämpa med mig själv varje morgon för att ta mig till lektionerna. Jag orkar inte!, skrek kroppen. Men oftast var det ganska skönt att träffa mina klasskamrater och få känna deras lust och glädje över att sjunga. De lyfte mig utan att veta om det.

Jag fortsatte att sjunga inför folk men var ständigt rädd för att jag skulle råka ut för samma obehagliga upplevelse. Jag upplevde mig själv som opålitlig. Under mitt vuxna liv har jag långsamt byggt upp en mental grundplåt att stå på. Den brukar vara att lita på. Den kan säga till korkade tankar att de har fel, att de inte är sanningen. Men nu fungerade inte det och jag blev väldigt väldigt rädd och otrygg. Vad har jag att luta mig på nu?, tänkte jag. Vilken känsla som helst kan ju bara ta tag i mig och dra ner mig i skiten, när som helst!

När jag hade gråtit och gråtit och förundrats över det underliga som hände i mig sökte jag upp en psykolog. Hon gav mig råd till hur jag kan hantera scenskräcken och hur jag kan se på de där tunga känslorna. Så gott som allt som jag skrivit i min serie om scenskräck bygger på hennes råd som hon gav mig utifrån mina problem och min person.

Känslor kommer fortfarande och attackerar mig. Men nu är jag inte rädd för dem. Jag försöker inte undvika dem eller motarbeta dem utan välkomnar dem. Men jag ger dem alltid en etikett. Jag säger till mig själv: Just nu tänker jag… Eller: Just nu känner jag…. Jag kan också tänka som att jag möblerar ett rum eller en stad med mina tankar och känslor. Ibland blir de vägskyltar jag kör förbi. Allt detta gör jag för att distansera mig från känslorna och tankarna. Om jag inte gör det är det lätt att de blir sanningar och leder vidare till ännu större ”sanningar”. När jag distanserar mig från dem för de vara vad de är: en tanke eller en känsla. Det stannar där. Jag kan bli stor och klok och det finns plötsligt plats för andra tankar och känslor.

Om jag till exempel efter att jag sjungit tänker: ”Jag glömde texten igen på andra versen. Fan.” och inte distanserar mig från den tanken kan den lätt leda vidare till tankar som: ”Jag är så himla himla dålig.” Men om jag distanserar mig från den finns det möjlighet för tankar som: ”Men vilket riv det var i tredje versen. Och jag kom ihåg texten på hela första versen!”

Jag märker att när jag får en väldigt stark känsla och försöker distansera mig från den får jag ibland stå ut med att vara kvar i den ett tag. Men sen när det händer något omkring mig som kan få mig att byta fokus är det mycket lättare att göra det när jag har suttit och försökt se på mig själv utifrån. Ibland måste jag också gråta en skvätt och det är bra om jag då gör det. Sen kan jag lämna den känslan. Det känns väldigt användbart att kunna hantera starka känslor i läraryrket där man snabbt behöver kunna byta fokus.

Säg hej till känslan och beskriv den för dig själv.

Se även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Bota scenskräck 3: njut

Bota scenskräck 4: the show must go on

 

Read Full Post »

Under hösten har jag följt mina klasskamraters utveckling och fått höra många många små konserter med dem. Då har jag fått träna på att vara en positiv och uppskattande publik. Jag skrev om saken här. Först nu förstår jag att den inställning jag då fick till mina klasskamraters sång är samma inställning jag måste ha till min egen sång när det är skarpt läge. Under övningspassen måste jag vara realistisk och öva på det som är svårt, fundera om jag kan låten tillräckligt bra och så vidare. Men på konsert är det för sent för sånt och då behöver jag vara en bra publik till mig själv.

När jag är publik vill jag att den som uppträder ska utstråla säkerhet. Det behöver inte betyda att personen inte är nervös. Men kroppsspråket måste säga: Jag klarar det här. Jag har koll. Annars blir jag som publik orolig och osäker. Som publik vill jag att den som uppträder ska ha en nonchalant inställning till sina egna misstag. Jag vill inte se en rynkad panna eller höra en liten svordom. Musiken är ett flöde som inte får avbrytas av att artisten blir besviken på sig själv. Om du glömmer ett ord fyller jag i det i mitt huvud. Om en ton blir fel ändrar jag den i mig eller upptäcker hur snygg melodin blev i denna variant. När jag lyssnar hör jag helheten. Detaljer hör jag visserligen också, men inte på samma sätt som en självkritisk sångare. Helheten vinner alltid över detaljerna!

När jag tränar på en låt som jag vet att jag kanske kommer sjunga fel på eller glömma text på brukar jag förbereda mig på det. Om jag sjunger fel ton där, spelar det då någon roll? Om nej, ja då är det bara att fortsätta. Om ja, så kanske jag kan lyssna på kompet eller klinka på pianot eller vinka upp min nödhjälpsperson som sjunger med mig en fras. Om jag känner att all text är borta trallar jag en stund tills texten kommer tillbaka. Eller tar en paus. Eller upprepar tidigare text. Eller hittar på egen. För det viktiga är helheten!  Musiken för mig måste vara i ett flöde, ett sammanhang, som en känslovåg och därför satsar jag hellre på att bygga vågen med improviserade delar än att försöka stanna den och börja om från början. Det kan man i och för sig också göra om det känns nödvändigt. Men då ska det verkligen gå illa. För att sen kunna göra om det bättre är det viktigt att vänta in hjärnan så att jag verkligen är i vågen när jag börjar om.

När jag har konsert försöker jag beskriva vad som händer utan att värdera. Om jag börjar tänka: ”Men åh vad fult jag sjöng”, är det så lätt att fastna i den tanken och alla de känslor som den för med sig att jag plötsligt står och utstrålar ångest till publiken. Nej jag kan tillåta mig att tänka: ”Det var inte riktigt de tonerna jag hade tänkt mig”, men inget mer. Den tanken får inte utvecklas utan fokuset måste genast tillbaka till flödet och musiken. Det är precis samma tänk som när jag spelar teater. Vad som än händer på scenen måste jag vara kvar i rollen. Jag kan inte gå ur min roll och förbanna att jag snubblade nu när det är premiär och jag ändå har övat på det här så många gånger! Om jag ska förbanna och uttrycka något måste det vara i rollen. Detsamma gäller när jag sjunger. Jag måste vara i musiken, vad som än händer. När jag sjunger brukar jag också tänka som att jag är i en roll av något slag. Innan konserten har jag tänkt ut en hel värld runt låten och vad den betyder för mig. Det är en scen som utspelar sig i mig och som jag berättar genom sången. Då kan jag ju inte plötsligt hoppa ur den och irritera mig på att jag uttalade en del av berättelsen på att oväntat sätt.

The show must go on.

Efter konserten kan jag tillåta mig att värdera mer men det första jag ska göra är att svara på frågan: Vad är jag mest nöjd med? Och det ska jag sen suga på ett tag. Om det sedan kommer andra känslor och tankar får de komma men det behandlar jag i nästa del i serien.

Läs även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Bota scenskräck 3: njut

Read Full Post »

För att hitta till en avspänd hållning, en fyllig klang och ett samspel mellan röst och känsla har jag hittat några knep att ta till.

Jag har lätt att tänka alldeles för mycket på att min sång ska låta fint. Från tiden då jag var med i en avancerad kör har jag lärt mig att det ska vara spikrent och perfekt på alla sätt. De tankarna hindrar mig från att använda hela min röst och att sjunga uttrycksfullt och intressant. Har du någonsin hört en konsert där allt var rent, där alla sjöng varje ton rätt och där inget oförutsägbart och nytt hände?, frågade min lärare mig.

I övningsrummet kan man slipa teknik och peta i små små saker för att förändra sitt sätt att sjunga. Men på konsert funkar det inte att tänka på teknik. Jo kanske en liten grej. Men det går liksom inte att lära något nytt på konserten. Jag har svårt att alls tänka på teknik när jag har konsert. Då blir det lätt stelt och tråkigt.

Det jag försöker tänka på är att njuta. Att låta mig fyllas av tonerna. Känna vibrationerna i kroppen. Låta rösten dansa igenom musiken och dras med av rytmen.

Rytmen har blivit mer och mer viktig i min sång. Den hjälper mig att vara i musiken. Som att musiken är en levande varelse med ett bultande hjärta: pulsen.

Jag försöker tänka att musiken är min leksak som jag leker med. Det råkar också vara några som tittar och lyssnar just nu när jag leker med musiken. De spelar också sina roller i leken och ger mig energi i leken med sin uppmärksamhet. På något sätt är publiken med i leken men ändå inte. Jag har en bubbla omkring mig som de inte kan komma in i. Det är en bra bubbla. En njutningsbubbla.

Se även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Read Full Post »