Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘teater’

Jag läser om när den stora kulturklyftan mellan hög och låg kultur, faktiskt så sent som på 1800-talet, skapades (Populärkulturen och skolan, Magnus Persson (red.) 24:2000):

Under 1800-talets första hälft fanns det till exempel i Amerika en gemensam offentlig kultur med mindre skarpa hierarkier och gränsdragningar (Levine 1990). En mängd estetiska former åtnjöt både hög kulturell status och stor popularitet. Shakespeare och opera, idag nästan stereotypa symboler för högkultur, var under en lång tid både elitkultur och populärkultur. Ofta framfördes teaterföreställningarna i en stark eklektisk anda. Efter en Skakespeare-tragedi följde en fars, mellan akterna underhölls publiken av folksängare, akrobater och gycklare. Man drog sig inte för att göra ändringar i eller parodiera pjäserna. Det var exempelvis mycket vanligt att vissa av Hamlets repliker kombinerades med texten från en populärmelodi. Operor och konsertmusik behandlades på samma respektlösa sätt.

Men mot slutet av 1800-talet hårdnar klimatet på samma sätt som det tidigare gjort i Europa. Högkulturen genomgår vad Levine kallar en sakralisering – den ”renas” från populära element och ägnas en närmast religiös kult av disciplinerade och särskilt invigda kännare. Den tidigare så naturliga blandningen av olika genrer av seriös och folklig konst, av allvar och lättsinne, uppfattades av det kulturella etablissemanget nu som uttryck för vulgaritet och obildning. Konstens klassiker skulle bemötas med tillbörlig respekt och inte befläckas av populärkultur. Man skulle närma sig konst med seriösa syften och med en känsla av vördnad och absolut inte bli underhållen. Publiken disciplinerades och förvandlades från deltagare till åskådare. Att under en opera eller en teaterföreställning ge spontana utlopp för sina känslor med tillrop, skrik, gråt, äggkastning, busvisslingar, handklapp eller stampande fötter, som tidigare varit brukligt, motarbetades aktivt och framgångsrikt.

Det var bättre förr!

Annonser

Read Full Post »

Halloween i roll

Igår var det Halloweenfest på skolan och imponerande många var utklädda! De flesta på skolan har en ytterst begränsad garderob med sig vilket ställde höga krav på kreativiteten.

Jag och en klasskamrat klädde ut oss till inbrottstjuvar á la Ocean’s Eleven. Varje gång vi hade tråkigt eller inte hade något att göra gick vi in i våra tjuvroller och rekade, diskuterade var man kan ta sig in och ut etc. Det var väldigt roligt och jag slapp stå ut med alla döda stunder som ofta uppstår på en fest med folk som inte känner varandra alltför väl.

Det mest fascinerande hände dock efter att min rånarpartner hade gått hem. Spontant började jag och en annan klasskamrat imitera hysteriska tonårstjejer på dansgolvet. Det fortsatte sedan hela kvällen och natten. Vi var i roll nästan hela tiden. Det var ett heltidsjobb att vara den värsta tonårstjejen som levde upp till alla klyschorna. Det var frigörande och utmanade min kreativitet och leklust att tolka hur tonårstjejen parerade alla motsägelsefulla krav och föreställningar om hur en tjej ska vara. Det var ett evigt velande, trixande, ändrande, ursäktande och kontrollerande av andra och sig själv.

Det blev en intressant bild att jämföra mig själv med och när jag ser den stackars tjejen inifrån känner jag mig hemskt gammal, mogen och trygg i mig själv. Jag är glad att jag inte är tonåringen!

Det var en väldigt stark upplevelse som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Allt var på låtsas och därför var inget egentligen jobbigt, tråkigt eller osäkert. Jag fick en paus från mig själv och varje gång något hände som jag annars skulle tyckt var ganska irriterande och störigt kunde jag bara fnissa hysteriskt och viska ”Alltså gud vad han är SNYGG!!!” till min bästa kompis. Vilken kraft det ligger i detta att spela en roll!

Read Full Post »

Tro på mig!

Nu har det hänt. Jag har stått på scen. Alldeles själv. I tjugo minuter. För ett år sen fnyste jag föraktfullt åt de som då gick denna kurs och gjorde enmansföreställningar. Teaternördar! Klubb för inbördes beundran!, tänkte jag. De är inte som jag, de kan spela teater, tänkte jag. Men nu är jag där. Och visst blir man en tokig teaternörd när man ska få ihop en föreställning på mindre än tre veckor. Och visst blir det en klubb för inbördes beundran. Tack och lov att det blir det! Aldrig att jag skulle vågat om jag inte hade haft klassen bakom mig.

Förutom hela klassen hade jag en klasskamrat som var min som lärarna kallade det sparringpartner. Hon var min regissör, tekniker och coach och jag hade samma roller mot henne. Hon stöttade mig när jag tyckte allt var dåligt. Hon påminde mig om att det jag hittills gjort faktiskt var intressant att titta på. Och jag förstår hur otroligt viktigt det är när man gör något nytt som känns svårt, att ha minst en person som Tror att jag kan klara det. Och den måste vara äkta. Det var den nu. Tack!

Read Full Post »

Jag och några klasskamrater var och såg enmansföreställningen (fast ljusansvarige var faktiskt på scen pyttelite) Livet – en bruksanvisning och upptäckte något fascinerande. Skådespelaren spelade fem olika roller samt berättaren. Vi var tre stycken som gick och såg teatern och alla upplevde samma sak: när berättaren talade gick det inte att lyssna mer än några sekunder. Alla andra roller gick att lyssna på men berättaren var det helt omöjligt att hålla fokus på. Kanske var det berättarens opersonliga överfilosofiska haranger som fick oss att domna av i hjärnan, kanske vi alla ogillade berättarens stil. Vi frågade oss ändå om vi upptäckt något här. Kan det vara så att det generellt sett är mer effektivt (dvs. får de lyssnande att lyssna) att berätta i roll?

Berätta i roll är sättet som vi inom drama benämner när man som berättare går in i berättelsen och tar en av rollerna och berättar ur dennes perspektiv. Jag har berättat många sagor på detta sätt men har också hört om exempelvis en lärare som levde sig in i att hon var en cell och berättade utifrån cellens perspektiv om de olika komplexa processerna som styr dess liv. Jag har bara goda upplevelser av att berätta i roll men denna fascinerande upplevelse, där jag fast jag är vuxen och tycker mig ha ganska bra kontroll över min koncentration inte kunde lyssna klart på berättarens monolog, har gett mig ännu mer bränsle till tesen om vilken otrolig kraft och spänning berättande i roll besitter. Man skulle kunna säga att vi behöver mer teater i skolan! Mer teater i berättandet som är en stor del av undervisningen.

Read Full Post »

Kanske jag håller på att bli galen eller så är det bara att jag lär mig väldigt mycket väldigt snabbt? Jag arbetar just nu på med en enmansföreställning. Det är första gången jag arbetar med en regelrätt teaterföreställning förutom julspelet i lågstadiet. Det är otroligt spännande, ansträngande, svårt och roligt. Prestationsångesten går upp till kamp men jag slår tillbaka hårt. Jag ska minsann både sjunga dansa, skådespela, fixa rekvisita, ljus och musik. Jag ska resa i tiden. Jag ska vara två olika personer. Och den ena blir både gammal och ung. Sådetså. Ta den du din lilla fega prestationsångestjävel.

Det går inte riktigt att ta paus från arbetet med föreställningen. Konstant hör jag replikerna, sångerna och ser scenerna framför mig. Jag funderar, nästan utan att vara medveten om det,  på hur scenen ska byggas, ljuset sättas och hur rollerna ska spelas. Som tur är har vi rätt så lite tid att sätta upp det hela vilket gör att prestationsångesten har det svårt. Jag hinner helt enkelt inte lyssna på henne! Och så har jag världens bästa ursäkt om det blir hemskt dåligt: jag har ju aldrig hållit på med teater! Ångesten försöker med: men du borde väl vara bra på allt, från början! Men det går ju inte, svarar jag. Och så var det med det. Nästa vecka blir det nya strider.

Jag fascineras över vilken fantastiskt mångsidig konstart teatern är. Det finns så många olika delar som alla kommunicerar något och hur ska man få dem alla att samspela så att teatern säger det jag vill? Oj, vilken utmaning!

Read Full Post »

Nya vindar

Äntligen äntligen ÄNTLIGEN börjar min nya kurs! Nu blir det andra bullar! Jag säger adjö till det akademiska skrivandet för en stund och välkommen till utforskandet av hela kroppens kommunikation. Jag säger välkommen till rummet, tiden, omständigheterna och scenen! Jag omfamnar varmt min klass som äntligen ska arbeta allihopa tillsammans igen. Vi har jobbat i smågrupper under hela hösten men nu återförenas vi i en sprudlande teaterfest!

Min kropp svämmar över av känslor. Alla de olika små finurliga delarna i kroppen suckar av lättnad över att äntligen få vara med och bestämma. De vaknar försiktigt ur en lång gnällighet efter att ha fått anpassa sig till en livsstil som inte passar dem. De vaknar och luktar försiktigt på vindarna som viner och skrattar förstjust när de förstår vad som väntar. Frihet, ansvar, symbios och kommunikation!

Jag välkomnar alla de nyvakna och ber om ursäkt för den behandling de fått utstå. Akademiskt skrivande är nog inget för dem. I alla fall inte om det ska gå snabbt och man måste sitta stilla. Länge.

De förlåter mig, yra av lyckan att få plats igen!

Read Full Post »

Arbetar just nu med min första examination som består av att i en kort text utreda vad pedagogiskt drama är för något. Vi har läst och fått genomgångar om historiken bakom ämnet och bekantat oss med de stora namnen och deras sätt arbeta med drama. Vi har diskuterat och försökt förstå de fyra perspektiv Mia Marie Sternudd urskiljt ur sin studie av pedagogiskt drama genom tiderna: det konstpedagogiska, personlighetsutvecklande, kritiskt frigörande och holistiskt lärande perspektivet. Vi har också utmanats att försöka se vilket eller vilka perspektiv vår egen dramaundervisning skulle utgå från. Och där kommer vi till det spännande! Vi är så olika i klassen. Vi har väldigt varierande bakgrunder vad gäller drama och teater men förstås när det gäller allt annat också. Olika åldrar, kön och nationaliteter är representerade. Vi har flera olika sorters blivande och färdiga lärare med olika huvudämnen och ålderskategorier men även socionomer, präster, skådespelare och en grupp som inte riktigt vet vad dom ska bli. Vilket fantastiskt startfält! Det blir svårare att fastna i föreställda gemenskaper och diskussionerna har hittills varit sprudlande spretiga.

Jag ser en tydlig meningsskiljaktighet i klassen då det gäller teater. En stor del av klassen har inte hållit på med teater och är inte bekväma i det tänket eller är av andra anledningar inte intresserade av att arbeta med teater med betydelsen att sätta upp en föreställning och visa den för en publik. En mindre del av klassen är sålda på teater och vill arbeta med utgångspunkt i teatern. Jag är en av dem som är lite skraja för teatern. Jag har haft flera dåliga upplevelser genom min skolgång då jag utan någon som helst vägledning har fått gestalta olika karaktärer i pjäser som jag inte förstått meningen med att sätta upp. Men samtidigt har teaterapan i mig njutit. Jag är trött på den fina teatern med sina speciella teateruttryck som jag känner att jag inte förstår och blir berörd av. Därför är jag så glad att jag har flera teaterivrare i min klass som kanske kan få mig att bli vän med teatern igen. Jag tror jag tycker om den egentligen, måste bara hitta mitt sätt att arbeta med det. Och hitta tillbaka till den teater som jag ju faktiskt tycker om och strunta i den jag inte gillar.

Read Full Post »