Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tid’

I sista avsnittet av Jamies drömskola (länk) nämnde eleverna en viktig del av allt som gjort att de i denna skola utvecklats och lärt sig saker: Att det går att snacka med lärarna här. En av eleverna berättar om när han i sin tidigare skola bad att få prata med sin mattelärare efter lektionen. Han hade inte tid. Han skulle till nästa lektion.  Men på drömskolan fanns det tid.

Prestationsprinsen skriver om detta med tid till samtal mellan vuxna och barn:

Våra unga vuxna saknar vuxna som lyssnar. Detta enligt BRIS-rapporten 2010, Barnombudsmannens och SCB:s statistik för barn och unga upp till 18, SIFO-undersökning för Mentor 2011 med flera rapporter. De säger att de inte har någon att tala med, de som är i kontakt med myndigheter känner sig inte lyssnade på, till och med illa behandlade av oss vuxna. Kan vi leva här och nu och se och vara mer med dem? Respektera dem? Lyssna på våra ungdomar?

Min handledare har oftast tid. I hennes schema finns luckor där en eller flera elever kan få plats. Och de tar den platsen. Men är inte det också typiskt för de lägre åldrarna? Det är så jag minns kontakten med lärarna från min skolgång. Ju längre upp jag steg i skolåren, ju längre bort var lärarna. Det kan förstås också ha att göra med att jag blev tonåring och att jag själv distanserade mig från lärare och andra vuxna. Men sen högstadiet har jag inte känt att lärare generellt sätt har tid att prata med mig utanför lektionstid. Det var nån gång där som alla lärare fick bråttom och direkt efter lektionen försvann in i personalrummet. Då de med hela sin kropp signalerade ”Jag är ledsen men jag hinner inte! Försök inte prata med mig kära du för jag måste…”

Nu på högskolan finns det verkligen inte tid. En del lärare har till och med lagt in lektionstimmar som de vet att de inte kommer att få betalt för. Då finns det inte tid att prata efter lektionstid. Tänk om man hade ett mentorssystem på högskolan där jag som student, om jag ville, kunde få stöd och samtalstimmar med någon lärare jag klickar med och som kan följa mig genom hela utbildningen!

Jag vill komma närmare.

Det är lätt att glömma det där med relationer på högskolan när allt handlar om kursmål och kursinnehåll och examinationer. Men egentligen handlar utbildningen väl om min utveckling som student mot att bli en färdig lärare, inte om att bara klara kurserna. Och då krävs trygga relationer där jag kan ventilera tankar och få stöd med det jag behöver. Precis som på lågstadiet. Nej det blir klasskamraterna som blir de trygga personerna som finns kvar. En bekant till mig läste till lärare i Stockholm och blev klar för något år sedan. De hade ingen klass alls utan nya grupper i varje kurs. Så illa är det tack och lov inte på min skola. Men hur som helst vill jag ha mer tid med mina lärare och ibland en liten stund att prata efter en lektion. Men det är bara när jag skriver uppsats jag får prata själv med en lärare. Usch nu känns det alldeles ledsamt.

Mina lärare är så bra och jag vill ha ut så mycket som möjligt av dem! De har lite för mycket att göra tycker jag. Och så verkar det tyvärr vara på fler ställen också.

Annonser

Read Full Post »

Jag berättade om två barn som levde i Sverige för ungefär hundra år sedan. Jag sjöng en psalm, visade ett kottdjur och gestikulerade vilt. Två små förlopp har fastnat i huvudet som gör att det känns bra i magen.

1. En elev undrar om han där kungen på en av våra sedlar (Gustav Vasa) levde då när berättelsen utspelar sig. Jag skriver upp årtalen då Gustav Vasa levde och när barnen jag berättar om levde. Men när han dog då, föddes dom då?, frågar eleven. Om Gustav Vasa hade levt i 300 år hade det varit så, svarar jag. Ooooj!, utropar eleverna. Jag försöker förklara hur mycket tid det skiljer på olika sätt. Pannor rynkas. De tänker och tänker. Det ser ut som att de inte riktigt kan greppa det här med hundratals år. Jag förstår dem. Det är svindlande även för mig.

Jag blir glad över att deras antaganden utmanades då de försökte göra kopplingar till sådant de tidigare lärt sig. De vågade bli lite omtumlade.

2. Eleverna förstår att levnadsförhållandena för majoriteten av befolkningen i Sverige var sämre än de är idag. De frågar och frågar och försöker hitta på lösningar för hur barnen i berättelserna ska kunna komma ur sin fattigdom.

– Men varför var det så att dom var så fattiga och inte kunde köpa leksaker och så kan vi liksom göra det? Varför är vi rikare än dom var?

Jag svarar något om att jag nog inte kunde svara på det. Jag säger att det är en så bra fråga att det är väldigt svårt att svara på det. Men. Denna fråga är för mig ett bevis på att denna elev har börjat reflektera och ser sig själv i en historisk kontext. De andra eleverna lyssnar och rynkar på pannorna. Undrar. Funderar.

Jag klappade mig själv på axeln och sa: Det är min undervisning som gett möjligheterna till dessa frågor och tankar hos eleverna. Och så försökte jag förstå vad det var som skapade de där möjligheterna.

Mitt koncept i detta sammanhang är berättande som kretsar kring en huvudperson som eleverna kan känna igen sig i. Det ska gärna vara lite sagoliknande med spänning och dynamik. Och så måste det få ta tid och sväva ut åt de håll som elevernas tankar flyger. Men samtidigt inte bli för lång historia. Eleverna ska helst få röra sig under någon del av historien. Och de ska få prata med varandra och fundera. Så tänker jag.

Read Full Post »

Gunilla Molloy skriver i sin bok När pojkar läser och skriver (2007:47):

Min erfarenhet är att alltför mycket i skolan går för fort i den betydelse att kanske både lärare och elever förväntar sig att lärande är ett snabbt skeende.

Ofta tänker jag på detta när jag undervisar. Jag vill så gärna ha resultat eller i alla fall någon slags tydlig information. Vill veta om det hände något, om de lärde sig något, om det var bra? Och jag vill lära mig nu nu nu hur man är en bra lärare! Kan inte riktigt, på ett känslomässigt plan, att det kräver mycket träning. Att det tar lång tid.

Snart är dagen slut, praktiken slut eller projektet slut. Och ska det redovisas vad jag lärt mig. Vad eleverna lärt sig. Alltid så korta perspektiv.

Det blir lite konstigt när man säger sådär. Vad man lärt sig. Det låter så definitivt och som att det är slut, färdigt, statiskt. Det är väl därför vi envisas med att prata om utveckling och läroprocesser på högskolan. Det är rätt krångligt, dynamiskt och mångfacetterat detta med att lära sig.

Men åh vad jag längtar efter de långa relationerna.

Att få träffa mina elever så många gånger att jag liksom tycker mig förstå alla mina elever. Då vi hinner pröva många många olika saker tillsammans. Då det vi kan se de där långsamma förändringarna. Då jag kan vara lugn i det att vissa saker tar lång tid.

Read Full Post »