Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tillit’

Nu när jag skriver examensarbete gäller det att hitta balans i lugnet.

Det är farligt när jag blir för lugn och kaxigt tänker att ‘jag kan det här, för jag har skrivit en c-uppsats’. Det var den uppsatsen. Det här är en annan. Den är ganska olik. Det kanske är som med att skriva en bok eller möta ett barn. Varje bok, barn eller uppsats är olik den andra och jag kan aldrig vara förberedd på hur det blir att möta just denna. Dessutom förändras ju jag samtidigt, hela tiden, och gör det hela än mer komplicerat.

Det är inte heller bra att bli alltför uppstressad och tro att jag inte kan något. För en hel del har jag ändå lärt mig på att göra något liknande en gång innan. Som att det är en lång process att skriva en uppsats och att det under många stunder är svårt att se helheten. Ibland känns det då som att allt jag gör är skit, men det är bara så det känns just då. Att tänka att mitt material är värdelöst ingår också i processen, liksom att alla andra delar av uppsatsen är lika dåliga.  Det går över. Men det gäller att ha tålamod och att fortsätta jobba och kämpa, vad som än händer, känns och tänks.

Något som skiljer sig från förra gången jag låg begravd i uppsatsarbete är att jag nu har en fantastiskt bra handledare. Hen är stöttande och jag upplever hen som väldigt kunnig. Jag känner att jag kan lita på det hen säger. Det är som att jag har min alldeles egna forskningsexpert som verkligen kan vägleda mig. Det är tryggt och samtidigt utamande. Hen tar mig och min forskning på allvar och litar på att jag kommer att göra ett bra jobb. Svarar alltid på mail. Snabbt. Läser noga. Talar noga. Funderar.

Jag tycker om min handledare.

Annonser

Read Full Post »

Tack vare Morricas myckna uppmärksammande av serien The School som svt sänder med namnet Den övervakade skolan (hur blev det så knasigt?) har jag börjat följa serien.

Jag blir glad av att se lärare som skrattar och kar distans till sig själva. Som har det trevligt tillsammans. Det ger mig hopp.

Jag blir imponerad över deras systematiska arbete med elever som behöver hjälp på olika sätt. Det är inte bara en schyst lärare som lägger egen tid på att snacka med kidsen. Nej det finns en organisation som gör att de alltid vet vem som ska göra vad och eleverna verkar lita på att det finns vuxna som tar ansvar på skolan. Som reder ut, stöttar och säger ifrån.

Jag blir lycklig av att se alla samtal mellan ungdomarna och de vuxna. Djupa, svåra, allvarliga samtal som får ta tid och plats. Jag kan inte låta bli att jämföra med min ungdomstid. Det kändes inte som att någon hade tid. Utanför lektionerna var det bråttom bråttom och jag kände mig ensam. På lektionerna fanns det bara tid åt ämnet. Lärarna hade inte tid att vara vuxna samtalspartner och det fanns inga andra vuxna att prata med heller, förutom kuratorn som sällan var där. Och man vill ju inte gå till kuratorn…bara snacka lite med nån.

Och tänk om jag i förrgår hade haft en Mr Drew på skolan. Då skulle dagen sett väldigt annorlunda ut. Det kanske till och med skulle ha liknat undervisning.

Read Full Post »

Den nya

När det kommer en ny person i gruppen rörs det om i grytan. Alla måste skaffa sig en relation till den nya och hantera sig själv i förhållande till den andre nya. Det som förut kändes tryggt och självklart blir lätt lite osäkert och obekvämt, nu när den nya har kommit.

Det relationsbygget ska få plats och uppmärksammas och tilliten ska få tid att byggas. Det är ett viktigt arbete. Ibland kan det kännas tungt och en annan gång spännande. Det kan vara en energikick med en ny i gruppen. Eller det som får alla att bli osäkra, rädda eller förvirrade. Även läraren kan bli lite ostadig ibland av förändringar i gruppen.

Read Full Post »

Tro på mig!

Nu har det hänt. Jag har stått på scen. Alldeles själv. I tjugo minuter. För ett år sen fnyste jag föraktfullt åt de som då gick denna kurs och gjorde enmansföreställningar. Teaternördar! Klubb för inbördes beundran!, tänkte jag. De är inte som jag, de kan spela teater, tänkte jag. Men nu är jag där. Och visst blir man en tokig teaternörd när man ska få ihop en föreställning på mindre än tre veckor. Och visst blir det en klubb för inbördes beundran. Tack och lov att det blir det! Aldrig att jag skulle vågat om jag inte hade haft klassen bakom mig.

Förutom hela klassen hade jag en klasskamrat som var min som lärarna kallade det sparringpartner. Hon var min regissör, tekniker och coach och jag hade samma roller mot henne. Hon stöttade mig när jag tyckte allt var dåligt. Hon påminde mig om att det jag hittills gjort faktiskt var intressant att titta på. Och jag förstår hur otroligt viktigt det är när man gör något nytt som känns svårt, att ha minst en person som Tror att jag kan klara det. Och den måste vara äkta. Det var den nu. Tack!

Read Full Post »

Gulddag

Idag hade vi examination. Det brukar vara förknippat med en del oro och nervositet. Så också denna gång. Uppgiften bestod i att berätta en historia, saga eller anekdot och ta hjälp av röst och kropp samt rekvisita om så önskades. Istället för att bli en uppvisning för läraren om vad vi lärt oss blev det en inspirerande dag där vi lärde oss av varandra och byggde på självförtroendet. Vi kan faktiskt!

Senare i kursen ska arbeta med drama i barn- och ungdomsgrupper på olika skolor och i slutet av dagen sa läraren: ”Vad glad jag är att barnen ska få träffa er!”. Hon öste positiv energi över oss och visade att hon har tillit till vår förmåga.  Och jag tänkte att jag nog skulle behöva den peppen inför varje praktikperiod: att någon jag ser upp till ser mig och min förmåga och visar att hon/han tror på mig.

När vi lämnade salen och gick ner för trapporna pratade jag med några klasskamrater om dagen och en av dem sammanfattade dagens intryck med: ”Nu känner jag mer kärlek till livet!”. Kan en dag få bättre omdöme?

Gulddag

Read Full Post »