Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tillsammans’

Det är ett nytt år och på många sätt ett bokslut för mig. Min 3,5 år långa lärarutbildning som blev 4 år utspritt på 4,5 år är slut om knappt tre veckor. På måndag börjar jag på mitt första heltidsjobb som lärare. Och jag känner att det är dags att tacka. Jag vill tacka de som hjälpt mig att utvecklas som lärare. Det är väldigt många. Här nämner jag de som betytt extra mycket i den lilla sammanfattning som jag gör idag. Imorgon kanske det är andra människor.

DSCN4132

Först vill jag tacka alla mina lärare på Malmö Högskola. Till och med de få som jag inte alls tyckte om. Alla har ni lärt mig något och jag är så tacksam över att ha fått vara en del er värld på högskolan. Jag trivdes med er. Jag vill framför allt tacka mina dramalärare Tina Palm, Lisa Hallberg och Anneli Einarsson som nog är de som mest fått mig att komma underfund med hur jag är och vill vara som lärare. Vissa möten sätter varma stora spår. Grammatiknörden Camilla Thurén har omfamnat mig i mitt lärande och alltid sett mig och mina klasskamrater som viktiga och kloka. Och så har vi alltid fått ringa och mejla hur mycket som helst. Elisabeth Jennfors är ovanlig bland mina svensklärare eftersom hon fortfarande har en fot i läraryrket utanför högskolan. Hon var positiv när jag upplevde alla andra som enerverande kritiska. Och så kändes det som att hon såg mig och vi gillade varandra. Jag känner hopp när jag tänker på Elisabeth.

Jag vill också tacka mitt kära bibliotek Orkanen och alla som jobbar där. Det är mitt andra hem. Tack!

Jag vill tacka alla min handledare på de skolor jag har haft min praktik. Ni har alla försökt guida mig. Lagt tid på mig. Låtit mig ta över era lektioner. Tack för det. Allra mest tack till min senaste handledare som fick mig att känna mig redo för att börja jobba som lärare!

Jag vill tacka mina klasskamrater. Ni har varit så otroligt viktiga för min utveckling. Er har jag alltid kunnat ringa, byta böcker med, diskutera med, skratta med, ängslas med och uppröras med. Jag vill speciellt tacka er som jag gick drama med. Vi skapade en grupp där det var okej att misslyckas, undra och pröva läskiga nya saker. Och alla ville. Där kunde man inte vara för ambitiös. Det var skönt. Vi skapade en stark gruppidentitet och ibland kändes det nästan som att allt engagemang och all energi fick oss att få superkrafter.

Jag vill också tacka mina två sångpedagoger: Anna Larsson Frid i Malmö och Maria Röjås i Malung. Aldrig trodde jag att lite sånglektioner skulle påverka mig så radikalt. Men nu vet jag bättre. Min röst är en viktig del av mig och mina sätt att uttrycka mig är en stor del av min identitet.

Jag vill tacka min familj för allt stöd jag fått under min utbildning. Tack till min sambo som stått ut med känslostormar, konstiga scheman med extrema uppsatsperioder och som dragit mig ut ur skolvärlden när jag tappat perspektiven. Tack till min mamma som med sin stora lärarerfarenhet varit en betydelsefull samtalspartner. Tack till farmor som med sin lärarerfarenhet gett mig tillgång till skolans historia. Tack till systern som alltid trott på att jag skulle kunna bli en bra lärare.

Sist vill jag tacka mitt utvidgade kollegium. Det är de som jag hittade först som har betytt allra mest.  Lärarkandidaten (som nu finns här) vars blogg fick mig att inse att jag också skulle kunna blogga eftersom jag fann hennes funderingar intressanta. Jag vill tacka Mats och Morrica för deras kloka bloggar och ständigt vänliga och välkomnande ton i både bloggvärlden och på twitter. Jag har också alltid tyckt om och på nåt sätt känt stöd av att läsa bloggen Metabolism. Tack för att ni finns! Och slutligen vill jag tacka min stora idol inom skolan: Anne-Marie Körling. När jag läser hennes blogg blir jag glad. Jag känner hopp. Gemenskap. Kraft. Glädje. Precis sånt som jag vill känna.

Tack alla!

Annonser

Read Full Post »

För lärarstudenter och nya lärare finns nu en alldeles egen chatt på Twitter! Den heter #nlchatt och sker varje tisdag 20-21. Tyvärr kan inte jag vara med som så gärna vill men du, kära lärarstudent eller nya lärare, kanske kan och vill delta!

Efter gårdagens allra första chatt startades även en Facebook-grupp som du hittar här.

Jag tycker att det är toppen toppen! Jag har saknat det och känt behov av det och nu finns det! Tack  Oscar för initiativet!

Read Full Post »

Det är kanske naivt av mig att tro att skolan en dag kommer vara en bra arbetsplats där jag kan få plats och möjlighet att bli en bra lärare. Just nu hör jag mycket ilskna och upprörda lärare som verkligen inte råder någon endaste människa till att bli lärare. Det ser ganska mörkt ut just nu, både för min karriär (och då menar jag att få ett jobb som stämmer med min utbildning, inte att få hög lön) och för skolsverige. Men jag kan bara inte släppa tanken, bilden (drömmen?), tron på att det kommer att bli bättre. Jag vägrar tro att Sveriges skolsystem kommer frätas sönder av okunniga kommunpolitiker och dåligt utbildade skolministrar. Det kan bara inte ske! Alla fantastiska, smarta och kluriga lärare runt om i landet kommer att hitta vägar att protestera och utveckla skolan trots alla saker som hindrar dem. Det måste bli så. (Händer det inte redan?) Och jag kommer att vara en av dem.

För några år sedan bestämde jag mig för att bli lärare. Nu har jag en termin kvar av utbildningen och längtar så efter att få börja vara lärare. Det började nog i att jag mindes hur tråkigt jag ofta hade i skolan. Inte alls alltid, men alltför ofta. Det var inte upprörande dålig undervisning jag upplevde, men det kunde ha varit så mycket mer. Jag visste redan då, i trean, femman, sjuan och på gymnasiet, att jag kunde så mycket mer än det jag fick möjlighet att göra, utveckla och visa i skolan. Långt senare förstod jag att jag har ett omättligt behov av att skapa, göra själv (eller med andra) och vara kreativ. Mina föräldrar såg att jag var lite konstnärlig och jag gick och spelade fiol, gitarr, sjöng, dansade olika danser och gick på målarkurser. Men jag slutade allt för jag fick aldrig vara kreativ. Bara lära mig att härma. Liknande var det i skolan. Jag tyckte om alla ämnen utan gympa men det var som att det saknades något hela tiden. Det där att få lösa problem själv.

Under min lärarutbildning läste jag pedagogiskt drama och den som läser min blogg ser att jag ständigt kommer tillbaka till detta ämne. Det var där jag förstod allt detta. Att jag älskar att improvisera, hitta på, fantisera, leka och samarbeta med andra leksugna i upptäckande av vad som händer i vårt samspel. Jag blev frälst. Kunde inte få nog.

När jag läste drama förstod jag, genom vårt lekande och praktiskt utforskande av oss själva, att varje lärare är unik precis som varje människa är unik. Alla lärare kan inte vara likadana och för att jag ska kunna bli den bästa läraren jag kan bli måste jag utgå från mig själv och hur jag är som lärare. Jag måste hitta mina bollar för jag kan inte välja dem alla (Läs Daniel Barkers lärartyck där han skriver om att lärare måste välja bland alla bollar i bollhavet: länk)

Nu utmanar jag Jante och säger: Här är jag och mina största bollar just nu!

Grunden till allt för mig är språket och kommunikationen. Samspelet. Det vi skapar tillsammans med hjälp av olika sorters kommunikation. Svenska är mitt huvudämne och min bas, mitt fartyg, min värld där allt annat finner sin plats. Drama har berikat denna värld med kropp och dramatik, lek och fantasi. Jag älskar att berätta. Jag är bra på att berätta. Och det använder jag i alla ämnen. Det är mitt bästa knep för att fånga eleverna. Jag älskar ord och att utforska språket och kommunikationen med eleverna. Jag vill utvidga deras och min värld med språket, böckerna och berättelserna. Och jag vill att alla mina elev ska vara berättande människor. Helst alla människor i hela världen.

Språket är också kroppen, rösten och rummet. Det tycker jag är roligt att leka med i klassrummet. Jag tränar hela tiden på hur jag kan använda min kropp, min röst och rummet för att förstärka och förtydliga situationer i klassrummet. Så att alla Känner i kroppen att nu kommer något jättespännande hända eller att nu ska vi byta fokus eller vad det nu är som händer. Jag tycker också att det är väldigt roligt att guida eleverna i att använda sin kropp för att kommunicera.

Jag tycker om att sjunga. Kan liksom inte riktigt sluta. Det smyger sig in överallt precis som berättelserna. Det är så fascinerande när musiken tar tag i mig och eleverna och alla är med och vi musicerar tillsammans. Hur vi känner rytmen som vi tillsammans skapar och deltar i. Det är något ursprungligt med musiken precis som med berättelserna. Det suger tag i mig och eleverna och jag vill bara göra, se, höra och känna mer mer mer. Ibland glömmer jag denna boll men då visar den sig alltid för mig. Den kommer alltid tillbaka.

Jag lyssnar gärna. Jag är bra på att lyssna. Det där med att lyssna in en hel klass är jag inte helt med på ännu men jag vill. Jag ska lära mig. För jag tycker om att lyssna. Jag tycker om när det blir liv och rörelse och mycket prat. Jag tror på mycket prat. Inte bara lärarprat utan också elevprat och tillsammansprat. Jag har hellre lite för pratigt i klassrummet än för tyst, i alla fall i nuläget. I mitt klassrum ska vi arbeta tillsammans. Det ska vara en tillgång och inte ett hinder att vi är en grupp. För eleverna ska inte bara lära sig ämnen utan också om sig själva och hur de kan vara och göra tillsammans med andra människor. Det är en svår boll tycker jag men den är så viktig och jag håller den alltid nära mig. Brukar känna på den ofta och undra hur jag ska få ihop det. Den finns alltid med.

Jag vill vara den trygga vuxna som kan stötta och pusha och se. Det är svårt och jag känner inte att jag är den klippan ännu men jag vill. Jag ska lära mig. Jag tänker på den lilla jag som gick i skolan och var så olycklig ibland och skulle ha velat ha så mycket mer vuxenstöd i skolan. Jag vill vara en sån vuxen som kan stötta såna som jag och alla andra som behöver en blick, en kram, ett ord och en liten stund bara vi två. Det ska jag försöka lära mig. Bollen är tung och jag vet inte riktigt hur jag ska lyfta den, har inte riktigt hittat greppet ännu.

Alla mina bollar handlar om mänskligt samspel på något sätt för det tror jag är grunden till lärandet i skolan. Och för att kunna samspela behöver vi kunna förstå varandra. Vi behöver språk. Och inte bara ord utan också de andra sätt vi människor använder för att göra oss förstådda. Det är nog något av det mest spännande jag vet.

Nu har jag berättat om mig och det som jag gillar. Om vi lärare nu behöver vara olika tror jag att det kan vara bra att berätta lite om oss själva för varandra, så att vi kan se hur vi kompletterar varandra. Jag tror att det är först då, när vi har visat för varandra vad vi har för olika fokus och bollar som vi kan samarbeta. Om alla låtsas som att vi är likadana och tänker på samma sätt och vill samma saker händer det liksom inget. Då går vi ensamma tillbaka till våra klassrum och förblir ensamma i yrket.

Tacka vet jag det utvidgade lärarkollegiet! Där kan jag vräka på, skryta, dela, berätta, undra och vara lite långrandig. Jag drömmer om en arbetsplats där jag på samma sätt som här kan få berätta om vad jag tror på och dela med mig av mina lärdomar men också kan fråga, undra och tvivla utan att känna mig dum eller fel. En plats där jag får vara lärande precis som mina elever.

Tack Anne-Marie som kom på tanken med lärartyck och Camilla som organiserar! Lärartycket ger mig kraft och hopp. Det får mig att känna att vi lärare kommer att vända skutan.

Läs gårdagens inlägg här: Johan Lantz

Read Full Post »

Jag är sommarvikarie på ett för sommaren nytt jobb. Snart har jag varit där i två veckor och förundras över hur olika det känns att vara där olika dagar. Nästan allt beror på vilka jag jobbar med. Som ny, okunnig, osäker och lätt förvirrad över alla rutiner jag inte riktigt förstår och alla detaljer jag inte hunnit lära mig ännu är jag så sårbar och beroende av mina kollegors samarbetsvilja.

En del vill helst göra själva. Stänger dörren för mig och låter mig vänta utanför. Tittar irriterat på mig och ser samtidigt nöjda ut över deras egen förträfflighet. Det känns som att de inte vill att jag ska lära mig att göra deras jobb. För då kan inte de känna sig lika duktiga. Men jag tycker inte att de behöver vara oroliga. Jag är helt på det klara med att de kan göra jobbet bättre än jag, jag har ju precis börjat! Ibland när jag råkar göra något som de själva hade tänkt göra får jag en arg blick. ”Försöker du ta min plats, eller!” Ojojoj det är som att kryssa i en skärgård full av grynnor och alla sinnen är på helspänn hela tiden. Och när jag missar något som de inte sagt till mig men som jag BORDE förstå ändå får jag samma onda blick. Jag är ensam i mitt lärande och jag Borde Redan Kunna! Jag blir rädd att fråga och riskerar därför ännu mer att göra fel. Jag förstår mindre eftersom de inte vill berätta för mig. Jag blir trött trött trött.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, känns jobbet hopplöst tråkigt och jag känner mig värdelös. Som ett sånt där hopplöst fall som aldrig kan lära sig. Det inte är ens värt att försöka. ”Hon är lite trög…” Min hållning blir ihopsjunken, min blick flackar oroligt omkring och min andning blir lätt och högt upp i bröstet. Jag går tyst, försöker göra mig osynlig. Tittar på klockan. Snart är det slut.

Andra dagar blir jag omsluten, välkomnad och accepterad som en del av gänget. Mina frågor får snälla svar. Jag vågar prata lite strunt. Jag vågar ta initiativ och är mindre rädd för att det ska bli fel. De andra är lite mer noga med rutinerna för att jag ska förstå. Det finns ingen konkurrens om vem som ska göra vad. De öppnar dörren och låter mig vara med hellre än att göra det själva. De ger mig lagom svåra arbetsuppgifter jag inte gjort tidigare, så att jag lär mig något nytt. De visar uppskattning mot varandra och även mot vad jag gör. De tar hand om och guidar mig som är okunnig och framför allt räknar de med mig.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, är jag positiv och sorglös. Jag oroar mig inte över allt jag inte kan utan tänker att jag lär mig tids nog. Jag ser vad jag kan och vad jag gör och är stolt och nöjd över det. Min hållning är hälsosam liksom min andning och mitt sätt att röra mig. Jag finns. Vi finns tillsammans. Det finns ett vi som jag är en del av.

Den okunniga behöver omfamnas, guidas och uppmuntras. Den okunniga behöver bli sedd för det hen kan. Den okunniga ska få göra det hen kan och guidas att göra det hen inte kan, gärna tillsammans med andra. Då kan det bli riktigt roligt och trevligt för alla. Och den okunniga blir kunnig.

Read Full Post »

NEJ vilken dålig skoldag. Jag vikarierade i en ökänd klass. De andra lärarna tittade bekymrade på mig när jag berättade vilken klass jag skulle ha.

De var lite för många tuffingar som tyckte om att provocera vikarier. Jag visste inte vad jag skulle göra. Med mig i klassen hade jag en ledsen specialpedagog som längtade tillbaka till sina små grupper. Vi försökte tillsammans och det var fint att ha det tillsammanset i kaoset men vi var Vilsna.

Jag tycker synd om klassen som hade mig idag. Det var inte en klass jag skulle velat vara i och inte en vikarie jag skulle velat ha. Inte i den klassen.

Det kändes tungt att gå hem. Under dagen hade jag sjunkit ihop mer och mer under mitt misslyckande och alla muskler värkte efter all spänning från mitt försök till ledarskap. Trött trött trött.

Igår var jag i en annan klass och det var ganska stökigt och jobbigt där men jag kunde hitta så många förklaringar till det och som kändes okej. Idag  blev det för mycket och allt blev så svårt att stå ut med. Det kändes liksom ledsamt och lite hopplöst.

Hur kan det vara så svårt? Varför gick det så dåligt? Jag kanske inte ska bli lärare? Men nej där satte jag stopp för mina känslostormar. För jag vill ju faktiskt bli lärare. (Men helst inte i den klassen)

Men då kom jag på. Om några veckor ska jag ha praktik! Då ska jag få hjälp av en fin handledare. Få pröva och misslyckas och fångas upp av erfarna händer. Åh vad jag längtar.

Jag får höra om den ordinarie läraren. Att hon också är så trött och har det svårt med klassen. Hon kanske också skulle behöva handledning. Tänker jag.

Read Full Post »