Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘trygghet’

Jag läste en bok. En skönlitterär bok om en flicka och sedan kvinna som överlevde tack vare böckerna.

Jag hade ingen som kunde hjälpa mig, men T. S. Eliot hjälpte mig.

Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är.

Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.

IMAG1246

Jag håller inte riktigt med Jeanette Winterson i Varför vara lycklig när du kan vara normal? om vem som läser poesi och litteraturmen det där med att det är ett hittställe förstår jag precis. Så har det alltid varit för mig och det hoppas jag kunna få mina elever att se också.

Jag började inse att jag inte var ensam. Författare lever ofta i exil, som flyktingar eller olika slags outsiders. Dessa författare var mina vänner. Varje bok var en flaskpost. Öppna den.

Senare i boken berättar hon om när hon läste engelska vid universitetet.

Ju mer jag läste desto mer kämpade jag mot antagandet att litteratur är till för ett fåtal – med en speciell utbildning eller från en speciell klass. Böcker tillhörde också min medfödda rätt. Jag kommer aldrig att glömma min glädje när jag upptäckte att den först upptecknade dikten på det engelska språket var skriven av en herde i Whitby ungefär 680 f.Kr. (Caedmon’s Hymn) då St. Hilda var abbedissa i Whitby Alley.

Tänk er detta … en kvinna som styr och en illitterat boskapsskötare som skapar en dikt av en så stor skönhet att bildade munkar nedtecknade den och förde den vidare till besökare och pilgrimer.

Jag känner igen mig i hur hon beskriver läsandet och vad det betydde för henne. Ett hittställe, en flaskpost, en värmeplats, en sköld, ett skydd, en trygghet, ett hopp. Det gör mig glad. För då händer det igen, det där som hänt så många gånger: boken blir min vän och jag känner att vi pratar med varandra. Jag minns hur jag i ungdomen hade så många tankar som jag inte visste hur och med vem jag skulle kunna utveckla och hur böckerna ofta blev min lösning. De var på min sida och sa att jag var okej och att jag inte var ensam om mina tankar.

Heja böckerna!

Annonser

Read Full Post »

Jag är sommarvikarie på ett för sommaren nytt jobb. Snart har jag varit där i två veckor och förundras över hur olika det känns att vara där olika dagar. Nästan allt beror på vilka jag jobbar med. Som ny, okunnig, osäker och lätt förvirrad över alla rutiner jag inte riktigt förstår och alla detaljer jag inte hunnit lära mig ännu är jag så sårbar och beroende av mina kollegors samarbetsvilja.

En del vill helst göra själva. Stänger dörren för mig och låter mig vänta utanför. Tittar irriterat på mig och ser samtidigt nöjda ut över deras egen förträfflighet. Det känns som att de inte vill att jag ska lära mig att göra deras jobb. För då kan inte de känna sig lika duktiga. Men jag tycker inte att de behöver vara oroliga. Jag är helt på det klara med att de kan göra jobbet bättre än jag, jag har ju precis börjat! Ibland när jag råkar göra något som de själva hade tänkt göra får jag en arg blick. ”Försöker du ta min plats, eller!” Ojojoj det är som att kryssa i en skärgård full av grynnor och alla sinnen är på helspänn hela tiden. Och när jag missar något som de inte sagt till mig men som jag BORDE förstå ändå får jag samma onda blick. Jag är ensam i mitt lärande och jag Borde Redan Kunna! Jag blir rädd att fråga och riskerar därför ännu mer att göra fel. Jag förstår mindre eftersom de inte vill berätta för mig. Jag blir trött trött trött.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, känns jobbet hopplöst tråkigt och jag känner mig värdelös. Som ett sånt där hopplöst fall som aldrig kan lära sig. Det inte är ens värt att försöka. ”Hon är lite trög…” Min hållning blir ihopsjunken, min blick flackar oroligt omkring och min andning blir lätt och högt upp i bröstet. Jag går tyst, försöker göra mig osynlig. Tittar på klockan. Snart är det slut.

Andra dagar blir jag omsluten, välkomnad och accepterad som en del av gänget. Mina frågor får snälla svar. Jag vågar prata lite strunt. Jag vågar ta initiativ och är mindre rädd för att det ska bli fel. De andra är lite mer noga med rutinerna för att jag ska förstå. Det finns ingen konkurrens om vem som ska göra vad. De öppnar dörren och låter mig vara med hellre än att göra det själva. De ger mig lagom svåra arbetsuppgifter jag inte gjort tidigare, så att jag lär mig något nytt. De visar uppskattning mot varandra och även mot vad jag gör. De tar hand om och guidar mig som är okunnig och framför allt räknar de med mig.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, är jag positiv och sorglös. Jag oroar mig inte över allt jag inte kan utan tänker att jag lär mig tids nog. Jag ser vad jag kan och vad jag gör och är stolt och nöjd över det. Min hållning är hälsosam liksom min andning och mitt sätt att röra mig. Jag finns. Vi finns tillsammans. Det finns ett vi som jag är en del av.

Den okunniga behöver omfamnas, guidas och uppmuntras. Den okunniga behöver bli sedd för det hen kan. Den okunniga ska få göra det hen kan och guidas att göra det hen inte kan, gärna tillsammans med andra. Då kan det bli riktigt roligt och trevligt för alla. Och den okunniga blir kunnig.

Read Full Post »

I sista avsnittet av Jamies drömskola (länk) nämnde eleverna en viktig del av allt som gjort att de i denna skola utvecklats och lärt sig saker: Att det går att snacka med lärarna här. En av eleverna berättar om när han i sin tidigare skola bad att få prata med sin mattelärare efter lektionen. Han hade inte tid. Han skulle till nästa lektion.  Men på drömskolan fanns det tid.

Prestationsprinsen skriver om detta med tid till samtal mellan vuxna och barn:

Våra unga vuxna saknar vuxna som lyssnar. Detta enligt BRIS-rapporten 2010, Barnombudsmannens och SCB:s statistik för barn och unga upp till 18, SIFO-undersökning för Mentor 2011 med flera rapporter. De säger att de inte har någon att tala med, de som är i kontakt med myndigheter känner sig inte lyssnade på, till och med illa behandlade av oss vuxna. Kan vi leva här och nu och se och vara mer med dem? Respektera dem? Lyssna på våra ungdomar?

Min handledare har oftast tid. I hennes schema finns luckor där en eller flera elever kan få plats. Och de tar den platsen. Men är inte det också typiskt för de lägre åldrarna? Det är så jag minns kontakten med lärarna från min skolgång. Ju längre upp jag steg i skolåren, ju längre bort var lärarna. Det kan förstås också ha att göra med att jag blev tonåring och att jag själv distanserade mig från lärare och andra vuxna. Men sen högstadiet har jag inte känt att lärare generellt sätt har tid att prata med mig utanför lektionstid. Det var nån gång där som alla lärare fick bråttom och direkt efter lektionen försvann in i personalrummet. Då de med hela sin kropp signalerade ”Jag är ledsen men jag hinner inte! Försök inte prata med mig kära du för jag måste…”

Nu på högskolan finns det verkligen inte tid. En del lärare har till och med lagt in lektionstimmar som de vet att de inte kommer att få betalt för. Då finns det inte tid att prata efter lektionstid. Tänk om man hade ett mentorssystem på högskolan där jag som student, om jag ville, kunde få stöd och samtalstimmar med någon lärare jag klickar med och som kan följa mig genom hela utbildningen!

Jag vill komma närmare.

Det är lätt att glömma det där med relationer på högskolan när allt handlar om kursmål och kursinnehåll och examinationer. Men egentligen handlar utbildningen väl om min utveckling som student mot att bli en färdig lärare, inte om att bara klara kurserna. Och då krävs trygga relationer där jag kan ventilera tankar och få stöd med det jag behöver. Precis som på lågstadiet. Nej det blir klasskamraterna som blir de trygga personerna som finns kvar. En bekant till mig läste till lärare i Stockholm och blev klar för något år sedan. De hade ingen klass alls utan nya grupper i varje kurs. Så illa är det tack och lov inte på min skola. Men hur som helst vill jag ha mer tid med mina lärare och ibland en liten stund att prata efter en lektion. Men det är bara när jag skriver uppsats jag får prata själv med en lärare. Usch nu känns det alldeles ledsamt.

Mina lärare är så bra och jag vill ha ut så mycket som möjligt av dem! De har lite för mycket att göra tycker jag. Och så verkar det tyvärr vara på fler ställen också.

Read Full Post »

Idag har jag träffat ett gäng glada dramapedagoger och vi har lekt tillsammans.

Jag har varit en orm, hittat på sånger och dansat. Skrattat.

Vi delade erfarenheter och hjälpte varandra att se det positiva. Stöttade. Hittade tillbaka till den sköna vi-känslan. Och jag kände att här just i denna lilla bubbla hittar jag en pedagog jag vill utveckla. En sån som jag vill vara. Hon är oslipad och oerfaren. Men så engagerad och hon sprutar av idéer.

En dröm föddes. Glada förväntansfulla blickar.

Idéer. Inspiration. Energi!

Lärare behöver också inspireras.

Read Full Post »

När jag skrev min c-uppsats kom jag och lärarutbildningens bibliotek, Orkanen, varandra nära. Den vackra utsikten, alla de läsande studenterna, de vänliga bibliotekarierna, alla de olika stolarna och borden men mest av allt det oändliga antalet böcker, hjälpte mig att stå ut. Det var otroligt jobbigt och känslosamt att försöka sig på att skriva en stor uppsats. De sista dagarna satt jag och min klasskamrat bredvid varandra och skrev på Orkanen. Då och då läste vi avsnitt i varandras texter och gav feedback på det. Det var dramatiskt och jobbigt och allt hände på Orkanen. Lite om vårt samarbete här.

Idag när jag satt där vid samma bord som så många gånger tidigare kände jag kärlek, trygghet och stolthet. Du och jag Orkanen.

Jag vet att du kommer att fortsätta stå bakom mig. Hjälpa mig och peppa mig. Du är bäst!

Read Full Post »

När livet kraschlandar

I torsdags råkade två av mina klasskamrater ut för varsin helt orelaterad personlig kris. Den ena annonserades på torsdagskvällen i matsalen av husmor. Den andra fick vi veta på fredagmorgonen av en gråtande vän. Livet kraschade och skolan blev den enda fasta punkten för tillfället.

Stämningen var låg på fredagen. Det kändes skönt att vara tillsammans. Klassen och skolan blev genast något väldigt viktigt. En trygghet och samlingsplats. En gemenskap som omfamnar och delar sorg. En familj.

Read Full Post »