Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tv’

Jag har just sett det första avsnittet av Jamies Dream School och jag vet inte riktigt vad jag ska säga förutom att jag kommer fortsätta att följa serien. Trailern är underbar!

Jamie är lite av en favorit. Han strösslar med superlativ och berättar gärna om sina tvivel. Han känns generös och jag blir glad av att se honom.  I denna produktion märks det dock väldigt tydligt att han inte har pedagogisk utbildning och hans kommentarer blir därför inte lika klockrena som i hans matprogram.

Men jag gillar idén: att pröva nya grepp för att fånga de som fallit ur skolan. Lite som Gareth Malone’s Extraordinary School for Boys.

Det ger mig hopp och inspiration. Och bekräftelse. För det är så det är varje gång jag har lektion: jag prövar något som jag tror på. Det är oftast inte lika spexigt som i dessa serier men det är nästan alltid nytt (det mesta är ju nytt för mig) och jag vet aldrig hur det ska gå. För att våga hålla på sådär och pröva måste man vara modig och jag får lite mer mod av att se på dessa serier. Mycket mer än av att se på 9A, av det blev jag bara ledsen. Heja engelska skolserier! (Inte att förglömma: The School, eller Den övervakade skolan, som den hette på svenska. Läs mer: 12)

Annonser

Read Full Post »

What the pip!

– Lektionen har börjat nu!, säger läraren.

– Va!? What the pip!, muttrar en elev.

Man lär sig nya ord på tv, eller?

Read Full Post »

Jag minns den förra säsongen av 9A främst för de fina porträtten av eleverna. (Undervisningen fick man se relativt lite av liksom i denna omgång.) Serien visade ungdomar som ville och kunde men som hade svårt att få till det. Den framställde dem på ett respektfullt sätt. Jag fick höra deras ord till snäll musik och fick se lite av deras familj och kontext. Även i denna säsong av serien har man behållit den ömsinta välvilliga omfamningen av eleverna. Jag ser att de försöker och kämpar men behöver mycket hjälp.

Åh vad jag skulle vilja att lärarna fick samma omsorgsfulla inramning och presentation. Jag vill veta om lärarnas kontexter, bakgrund och tankar om sina lärargärningar. Jag ser mig själv i dem och skulle blivit ledsen för den bild de fått i rutan.

Tänk om de hade skildrats med samma förståelse, omsorg, förlåtande ton och hopp om förändring som eleverna. Tänk om vi som tittare hade fått se en handledning där lärarnas styrkor lyfts fram och där svagheterna hade visats med lite mer positiv energi. Jag förstår att det nog blir mer spännande tv om lärarna inte får vara lika kämpande strävande människor med personlighet som eleverna men jag tycker det är synd. Och liksom många andra lärarbloggare funderar jag över vad som är syftet med det hela.

Read Full Post »

Jag såg just på ett avsnitt av Six feet under (har lite svårt att släppa visa formregler, som att kursivera titlar), den där HBO-serien som gick för några år sedan, som belöning för att ha klarat en jobbig dag. Vi läste en kurs om bland annat litteraturreception och i samband med det läste vi lite om media och forskning om hur media påverkar oss. Vad jag minns av det jag läste om detta var att det är otroligt svårt att forska om detta, det är så olika och så svårt att säga att det var den filmen som gjorde att jag blev som jag är. Finns det film/böcker/tidningar/spel som ÄR bra eller dåliga att läsa/se/använda? Principiellt skulle jag säga nej och att det beror av personen, situationen och det samhälle personen lever i. Men samtidigt finns det viss media som jag inte skulle vilja låta mina eventuella barn bruka…

Åter till Six feet under. När jag ser på denna serie reflekterar jag över relationer, förluster, konflikthantering, lycka och massor annat. Denna underhållning får mig att tänka och mängden avsnitt (fem säsonger) ger möjlighet att lära känna karaktärerna och utveckla tankarna om det som jag ser i serien. När jag säger tv-serie kan jag se min mammas och många andra lite äldres miner. Hon tänker Vänner, Big Brother och Skilda världar. Och jag tänker att det är ju faktiskt lite lägre kvalitet på de serierna, men varför skulle inte dessa kunna väcka utvecklande tankar i mig eller i någon annan? Dessutom är jag ganska medveten om de tankar som väcks av Six feet under men jag har inte koll på vad som händer omedvetet, det som jag inte förstår på samma sätt och kan formulera. Är de medvetna tankarna de mest utvecklande? Är det de som påverkar mig mest? Men det är ju klart, en tv-serie kan väl inte vara riktigt lika utvecklande som en bok, speciellt inte en klassiker…eller?

Read Full Post »