Plötsligt stod de där framför mig med öppna armar. Två hela dagar. Alldeles tomma och fria och dessutom med tal om sol och värme. Jag fnittrade nervöst. Kan det verkligen vara sant?, frågade jag mig. Och det var det. Jag har en ledig helg!
Jag bestämmer mig för att göra det omöjliga och efterlängtade. Jag ska läsa en bok. En skönlitterär bok. Och visserligen har den koppling till kursen jag läser men det är inte obligatorisk läsning. Det känns fantastiskt lyxigt att ha tid att läsa den. Under terminstid!
Jag brukar inte läsa om böcker. Det är nog bara Muminböckerna jag återkommer till år efter år. Därför är det speciellt att läsa om denna bok. Jag läste den när jag gick på gymnasiet, på den tiden då jag ständigt läste. Ofta en bok i veckan eller mer. Livet var jobbigt och böckerna var dörrar till andra världar. Inte för att de världarna alltid var trevliga men det var i alla fall inte min vanliga värld. Denna minns jag som ganska jobbig att läsa.
Det var långt innan jag ens tänkt tanken att bli lärare och långt innan jag hade varit i Malmö och fick idén att flytta dit. Jag läste tekniskt program och trodde jag skulle bli civilingenjör samtidigt som jag hela tiden kände nånstans i magen hur fel det var. Malmö visste jag låg långt ner och så var det nånting med en bro.
Nu ser jag andra saker än jag såg då. Jag läser med stort intresse om kampen om pedagogiken genom de två extremerna Palin med sin fascistiska disciplin och Tompan som försöker bli kompis med eleverna och upptäcker att det omöjliggör det ledarskap som krävs i ett klassrum. Jag ser mitt Malmö och dess historia genom de välbesökta gatorna och de beryktade områdena.
Men det jag såg nu liksom då och som båda gångerna gett mig den där obehagskänslan är den sociala skolan som huvudpersonen Johan genomgår. Den drivs inte av mamma Bodil eller de olika lärarna utan av kompisarna. Och den skolan är hård. Jag känner igen mig och värjer mig för minnena från det där osynliga trycket från alla och ingen som påverkade mig åt håll jag inte ville gå. Jag minns frihetskänslan på examensdagen. Då släppte trycket och allt förändrades. Skolan är en speciell plats och att lära sig att umgås med andra människor är en svår sak.
Att läsa om en bok är lite som att hälsa på en plats jag besökte för länge sedan. När jag var cirka 4-6 år åkte jag och min familj till en stuga i fjällen som vi hyrde av en liten mysig gubbe för en liten peng. Vi gick upp på fjället och oftast till den vita stenen. När jag var tonåring åkte vi upp till stugan igen. När jag kom fram till den vita stenen uppe på berget kom jag också tillbaka till senaste gången jag var där. Då när den var jättestor. Då när jag till slut hade lyckats ta mig upp på den frågade jag min mamma vilket hål barnen kom ut genom, kiss- eller bajshålet. Svaret var omvälvande. Det finns ett till hål! Allt det kom tillbaka till mig på samma sätt som min gymnasietid kommer tillbaka till mig nu när jag läser Underdog en andra gång. Boken är en del av mig precis som den vita stenen och precis som alla andra platser, böcker om människor jag mött.
Det är fint på något sätt att återupptäcka en del av mig. Och då syns det hur jag har förändrats, där i jämförelsen mellan då och nu.
Sökarens skoltankar 