Jamies lärarord

Igår gick sista avsnittet av Jamies drömskola på tv4 (länk). Jamie Oliver avslutar med några ord:

It’s so hard being a teacher!

I denna serie har jag fått se både mycket undervisning och mycket av det omkring. Det har tillsammans illustrerat hur komplext och svårt det är både att vara lärare och elev. För mig är det skönt att se. Som en motvikt mot allt skit som sägs om lärare tillsammans med alla krav och regler och den alltmer omfattande kontrollen av skolorna. En motvikt som säger: det där med undervisning är svårt. Så att jag kan säga det till mig själv varje jag gång jag misslyckas.

På Jamies drömskola har flera lärare blivit chockerade första gången de mött sin klass och sedan funderat på att hoppa av projektet. Ingen har dock gjort det. De har prövat igen. Det tror jag är viktigt. Så tror jag alla lärare gör. Så gör jag i alla fall. Jag misslyckas, funderar över varför, och prövar igen. Jag jämför det ibland med att lära känna en ny människa. Det är få människor som jag klickar med direkt. Så i början är det lite obekvämt. Vi möts inte riktigt, klampar på ömma tår av misstag, förstår inte varandra. Men om vi fortsätter så brukar det kunna bli riktigt bra efter ett tag. Samma tror jag gäller undervisning. Om jag fortsätter och försöker och prövar  så kan det bli riktigt bra. Men jag räknar inte med att det är helt bekvämt i början.

Sen sa Jamie det allra finaste:

Teachers could really do with fewer rules and regulations and more freedom to try what works for their classroom.

Yes! Det tror jag också på! Lärare är olika. Elever är olika. Undervisningen bör då se olika ut i olika klassrum, eller hur?

Read Full Post »

Frågornas näring

Jag berättade om två barn som levde i Sverige för ungefär hundra år sedan. Jag sjöng en psalm, visade ett kottdjur och gestikulerade vilt. Två små förlopp har fastnat i huvudet som gör att det känns bra i magen.

1. En elev undrar om han där kungen på en av våra sedlar (Gustav Vasa) levde då när berättelsen utspelar sig. Jag skriver upp årtalen då Gustav Vasa levde och när barnen jag berättar om levde. Men när han dog då, föddes dom då?, frågar eleven. Om Gustav Vasa hade levt i 300 år hade det varit så, svarar jag. Ooooj!, utropar eleverna. Jag försöker förklara hur mycket tid det skiljer på olika sätt. Pannor rynkas. De tänker och tänker. Det ser ut som att de inte riktigt kan greppa det här med hundratals år. Jag förstår dem. Det är svindlande även för mig.

Jag blir glad över att deras antaganden utmanades då de försökte göra kopplingar till sådant de tidigare lärt sig. De vågade bli lite omtumlade.

2. Eleverna förstår att levnadsförhållandena för majoriteten av befolkningen i Sverige var sämre än de är idag. De frågar och frågar och försöker hitta på lösningar för hur barnen i berättelserna ska kunna komma ur sin fattigdom.

– Men varför var det så att dom var så fattiga och inte kunde köpa leksaker och så kan vi liksom göra det? Varför är vi rikare än dom var?

Jag svarar något om att jag nog inte kunde svara på det. Jag säger att det är en så bra fråga att det är väldigt svårt att svara på det. Men. Denna fråga är för mig ett bevis på att denna elev har börjat reflektera och ser sig själv i en historisk kontext. De andra eleverna lyssnar och rynkar på pannorna. Undrar. Funderar.

Jag klappade mig själv på axeln och sa: Det är min undervisning som gett möjligheterna till dessa frågor och tankar hos eleverna. Och så försökte jag förstå vad det var som skapade de där möjligheterna.

Mitt koncept i detta sammanhang är berättande som kretsar kring en huvudperson som eleverna kan känna igen sig i. Det ska gärna vara lite sagoliknande med spänning och dynamik. Och så måste det få ta tid och sväva ut åt de håll som elevernas tankar flyger. Men samtidigt inte bli för lång historia. Eleverna ska helst få röra sig under någon del av historien. Och de ska få prata med varandra och fundera. Så tänker jag.

Read Full Post »

Vårens bästa tillägg till bilden av skolan

Även denna sommar lyckades jag ordna en liten semester. Den används effektivt till saker långt från skolans värld. Tankarna och händerna pysslar med skot som saknas, hästmyror som äter i gammelveden, fönsterfoder som ska målas, stentrappor som pusslas ihop, träd som sågas ner, böcker som får men inte måste läsas, myggbett som kliar, båtar som läcker, kortspel, brödbak, städning, bad och brasan som ständigt slukar ved. Jag är tacksam för att ha en tillflyktsort och tänker på alla de som svettas i stan. Skoldebatten försöker jag glömma och suger istället på minnet från den underbara lilla serien om Pojkskolan med Gareth Malone. (Tyvärr finns den bara att se några dagar till på svtplay)

Jag gläds åt hans experimenterande. Det är så som han gör som jag också gör eftersom jag är ny som lärare och är det inte så alla lärare gör mer eller mindre? Det är så skönt att se någon annan som också kämpar och försöker. Jag uppskattar den bild av skolan och undervisning Gareth ger. Han visar en bild av hur man kan utforma en pedagogik: genom att tänka och pröva och tänka om och pröva igen. Och han använder ingredienser jag gillar skarpt och själv försöker få in i min undervisning: att vara utomhus, att använda kroppen, att alltid försöka finna motivation till att göra saker i skolan, att leka och att samarbeta.  Han pratar med eleverna och försöker förstå vad det är som hindrar dem från att lära sig lika mycket som flickorna. Han tar inte för givet. Han ger inte upp. Han ger eleverna många chanser. Han tror på dem. Han orkar. Han försöker nå alla eleverna. Han ger mig hopp med sin energi, sitt engagemang och sin envishet. Det vill jag minnas från vårens media om skolan.

Read Full Post »

Berätta i roll

Jag och några klasskamrater var och såg enmansföreställningen (fast ljusansvarige var faktiskt på scen pyttelite) Livet – en bruksanvisning och upptäckte något fascinerande. Skådespelaren spelade fem olika roller samt berättaren. Vi var tre stycken som gick och såg teatern och alla upplevde samma sak: när berättaren talade gick det inte att lyssna mer än några sekunder. Alla andra roller gick att lyssna på men berättaren var det helt omöjligt att hålla fokus på. Kanske var det berättarens opersonliga överfilosofiska haranger som fick oss att domna av i hjärnan, kanske vi alla ogillade berättarens stil. Vi frågade oss ändå om vi upptäckt något här. Kan det vara så att det generellt sett är mer effektivt (dvs. får de lyssnande att lyssna) att berätta i roll?

Berätta i roll är sättet som vi inom drama benämner när man som berättare går in i berättelsen och tar en av rollerna och berättar ur dennes perspektiv. Jag har berättat många sagor på detta sätt men har också hört om exempelvis en lärare som levde sig in i att hon var en cell och berättade utifrån cellens perspektiv om de olika komplexa processerna som styr dess liv. Jag har bara goda upplevelser av att berätta i roll men denna fascinerande upplevelse, där jag fast jag är vuxen och tycker mig ha ganska bra kontroll över min koncentration inte kunde lyssna klart på berättarens monolog, har gett mig ännu mer bränsle till tesen om vilken otrolig kraft och spänning berättande i roll besitter. Man skulle kunna säga att vi behöver mer teater i skolan! Mer teater i berättandet som är en stor del av undervisningen.

Read Full Post »

Två helt olika dagar

Kontrasten är total.

Igår var jag på min första lektion i Det moderna samhällets idéhistoria. Var oförberedd på allt. De gamla texterna. Den stora kunskap i historia de studenter som talade visade. Hur utanför jag kände mig. Hur okunnig jag kände mig. Hur förvirrad jag kände mig. Klassrumsmöbleringen. Hur läraren hela tiden tycktes veta alla svaren så att studenternas kommentarer mest tjänade som repliker från statister vars roll endast var att lyfta fram huvudpersonen: läraren.

Jag ångrar att jag inte sa ifrån och frågade om allt. Nästa gång! Då ska allt bli bättre! Då ska jag hjälpa läraren att skapa bättre undervisning genom att visa min okunskap. Nästa gång ska det kännas bra att lämna salen.

Idag var jag med min dramaklass och hade berättarövningar utan lärare. Vi var alla huvudpersonerna i ett spännande drama. Vi var på Den stora brödtävlingen som till och med eskimåerna var med på, vi fick veta om Kotinki-folkets samarbetsproblem och om den komplicerade kärleken mellan Drogomir och Svetlana. Jag var trygg, vågade tala länge, kände makt, lycka, kreativitet och nyfikenhet.

Jag är glad att få uppleva dessa kontraster. Det ger perspektiv. Men jag vet vilken dag som vann. Idag. Tack mina fina klasskamrater!

ps. Jag minns ett gammalt inlägg hos Mats där han menar att berättande är en av lärarens viktigaste kompetenser (länk). Jag efterfrågade då möjlighet att öva på detta i min utbildning och tänka sig, nu gör jag det! (ler stort) Fnissar också åt mitt sätt att formulera mig i svaren på inläggen. Ser att jag nu skriver mycket mer talspråkligt och slarvigt. Det är skönt.

Read Full Post »