Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppsats’

Nu när jag skriver examensarbete kan man verkligen tala om processskrivande. Ingenting är helt klart förrän allt är klart. Det är frustrerande och samtidigt väldigt väldigt spännande nu precis på slutet.

Jag blir alldeles tokig på det. För jag var ju klar med litteraturgenomgången! Men när jag ändrade lite i analysen så märkte jag att det perspektivet inte fanns med litteraturgenomgången. För att inte tala om slutsatsen. Den krånglar till allt! Eller snarare, den får allt att ställa sig i ordning. Fast den ordning stod inte allt i innan så då blir det lite krångligt att fixa till det. Det är som dominobrickor. Allt påverkar allt. Men allt krånglande gör texten så mycket bättre.

Det är lätt att fokusera på kvantitet när det är kvaliteten som spelar någon roll.

Det är fascinerande att följa stegen uppsatsen tar. Och så frustrerande eftersom den går i mig. Den trampar runt i mitt känsloliv och rör runt. Kanske det är annorlunda om man skriver två tillsammans? Jag vet inte för jag har aldrig skrivit något så stort annat än ensam. Det är en pers. Ibland känner jag mig som en krigare. Eller någon som har fått en sjukdom att besegra. Det är upplyftande när det går bra och extremt deppigt när det går dåligt eftersom det bara är jag som måste göra allt jobbet. Känslorna får lätt ganska stora vingar. För mig alltså.

Men nu är det inte långt kvar. Jag ska segra!

Read Full Post »

Nu börjar det hänga ihop allting. Jag har en idé för vad analysens huvudfokus är. Jag har skrivit rubrikerna och fyller på med empirin samtidigt som jag funderar på vilka teorier som kan hjälpa till här och där.

Det är riktigt spännande för nu börjar uppsatsen äntligen leva. Och den lever vilt. För varje liten del jag tillför påverkas andra delar. Jag justerar och ändrar och tittar igen. Och vips har hela bilden förändrats! Det är som att det inte är jag som har kontrollen längre. Det är uppsatsen som har börjat växa och det går inte att styra så mycket som jag tror.

Vem vet var jag och uppsatsen hamnar?

Read Full Post »

Uppsatsen är inlämnad för sista gången (förhoppningsvis!) och det känns vemodigt. Å ena sidan är jag så trött på att korrekturläsa och rädd för hur de kritiska korrekturglasögonen får mig att såga det mesta att jag gärna slänger ifrån mig textmassan, å andra sidan vill jag hålla kvar den i min famn. Min uppsats. Inte ska väl någon annan titta på henne. Jag vill inte. Hon är min. Det är mitt barn som jag följt och utvecklat under hela hennes uppväxt. Det kan inte vara sant att hon ska flytta ut och börja umgås med andra.

Plötsligt upptäcker jag allt det där andra som finns i mitt liv som jag försummat under två månader och alla de starka moderskänslorna försvinner i ett kick. Den lilla stoltheten sträcker på sig och jag ler. Det är över nu.

Jag skriver utvärdering på kursen och kritiserar min handledare och hyllar min klasskamrat som jag jobbat nära under hela kursen. Tack vare henne har texten fått liv. Den har fått möta en läsare och blivit utmanad. Vi har läst och suckat och frågat varandra, vad menar du här? I samtalen har tankarna fått flyga längre än texten och dess vetenskaplighet accepterar och vi har kunnat skrika och skratta och dansa och allt det där som en text inte kan göra. Texter behöver möta läsare, annars skrumpnar de ihop och blir ilskna missförstådda små kryp. Orden och alla mellanrum behöver fyllas med en läsares tankar, associationer och minnen för att bli till något bortom bokstäverna. ”När jag läser detta, börjar jag tänka på…. Jag blir så glad av den här meningen!….Varför skriver du inte så som du sa till mig, här vågar du ju inte!… Tänk vad bra att du förklarar det här, för det visste jag inget om!… Detta ska jag använda i mitt jobb!…. Jag förstår vad du menar, men det låter lite konstigt med det här ordet… ” Så sa vi till varandra. Och texten log. ”Jag finns! Jag spelar roll!”, sa den.

Jag läste om någon grek, jag antar att han var retoriker, som menade att man inte lär sig med hjälp av böcker. Det är genom samtalet som kunskap utvecklas och skapas. Det skulle nog blivit en uppsats även utan min underbara klasskamrat men jag hade nog inte lärt mig lika mycket. Och jag hade nog inte förstått min text lika bra.

Read Full Post »

Stackars lilla uppsatsen blev visst lite baktung. Huvudet, magen och hjärtat var välmående och välbalanserade men den hade fått en vattnig och utbuktande puckelrygg och armar, ben och näsa var alldeles förkrymta och outvecklade.

En smärtsam process började där ryggen beskars och tappades på vatten. Vissa delar identifierades som små ryggsäckar som i själva verket skulle vara bilagor och andra var helt enkelt alldeles för utblandade med för många ord.

När ryggen hade balanserats fick ben, armar och näsa plats att växa och plötsligt blev konturerna avsevärt tydligare. Den började bli vacker och framåtsträvande. Snart reser den sig upp och går. Jag undrar vart den går.

Read Full Post »

Så kom äntligen tiden för slutsatser. Allt skulle knytas ihop och det blev fler tankekartor.

Några slutsatser blev det men mest av allt fler frågor. När jag tittar tillbaka i min uppsatsdagbok ser jag spår efter samma tankar tidigare i processen.

Börjar fatta att det alltid känns sådär som att man vill undersöka mer, som att det inte är tillräckligt och man aldrig kan bli helt klar. Ser att jag hittat ett ämne som jag är extremt intresserad av som jag har tangerat förut och som jag kommer att fortsätta att undersöka, antagligen resten av mitt liv. Och när jag tänker så känns det som att det är rätt lugnt att jag inte lyckas reda ut detta helt totalt nu. Men kanske att jag ska vara tydlig med var jag inte är klar och var det saknas teorier. Det känns bra. Det känns möjligt. Som att jag kommer att hinna få ihop en uppsats. Som att uppsatsen bara är redskapet för mig att lära mig saker och då gör det inte lika mycket om det inte är ”färdigt”. Kanske det inte riktigt är bra forskning, den som redan är färdig, för då undersöker man ju något som redan är ganska väl belagt.

Read Full Post »

Jag har haft turen att få en väldigt spännande och klok professor som examinator för min uppsats. Under senaste seminariet när vi tragglade oss igenom varandras krångliga otydliga formuleringar tröstade han oss med att:

Det omedvetna är oftast mycket smartare än det medvetna och formulerade.

Det gav mig ett alldeles speciellt lugn och efter det har jag vågat följa även de otydliga tankarna eftersom hans uttalande har fått mig att tro att de rymmer vägen till helheten som jag suktar efter så. Tankens virr-varrande är både fascinerande och irriterande. Under uppsatsskrivandet har jag i frustrerade stunder reflekterat över tanken och skrivit av mig i min uppsatsdagbok.

Förstår mer och mer vikten av att vara extremt organiserad i sitt arbete med uppsatsen. Tanken vindlar och begränsar sig inte till det stycke jag skriver i för tillfället. Då gäller det att snabbt fånga upp den och skriva ner den där den passar. Annars blir det merarbete.

Men det är inte bara tanken som är fascinerande och ologiskt. Även känslan och intuition hälsar på och både stör och vägleder.

Märker hur viktigt det är att saker får vila och att jag oftast bör följa min känsla för vad jag känner är lämpligt att jobba med för stunden. Det är som att jag känner på mig att just detta behöver ändras innan jag kan formulera det. Jag kan inte uttrycka varför det är så, det finns bara en vag känsla av det krävs nu. Och oftast är det utmärkt att följa den där lilla rösten, även om det känns ologiskt. Jag börjar ana att processen är ologiskt och okronologisk just för att tanken också är det. Ibland hjälper det tanken att strukturera upp den och ibland inte.

Att skriva uppsats ger både lärdomar om ämnet du skriver om men jag har upplevt att det lärt mig minst lika mycket om mig själv.

Read Full Post »

Sidantal

Nu börjar uppsatsen hänga ihop till någon slags helhet. I alla fall i mitt huvud. Men maxantalet för sidorna närmar sig med stormsteg.

Jag frågar försiktigt maxantalet: ”Hrm…skulle du kunna flytta på dig lite?” Inget svar. ”Ursäkta men du står i vägen här va!”, säger jag med arg men dämpad röst. Inget svar. ”Kan du svara då, din idiot!”, skriker jag förtvivlat. Då vänder sig maxantalet mot mig och säger ”Det finns en mening med mig, kära du. Uppsatsen blir inte bättre för att den är lång, snarare tvärtom.” Ååååh! Jag suckar och vet förstås att maxantalet har rätt.

Read Full Post »

Older Posts »