Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppväxt’

Jag läste en bok. En skönlitterär bok om en flicka och sedan kvinna som överlevde tack vare böckerna.

Jag hade ingen som kunde hjälpa mig, men T. S. Eliot hjälpte mig.

Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är.

Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.

IMAG1246

Jag håller inte riktigt med Jeanette Winterson i Varför vara lycklig när du kan vara normal? om vem som läser poesi och litteraturmen det där med att det är ett hittställe förstår jag precis. Så har det alltid varit för mig och det hoppas jag kunna få mina elever att se också.

Jag började inse att jag inte var ensam. Författare lever ofta i exil, som flyktingar eller olika slags outsiders. Dessa författare var mina vänner. Varje bok var en flaskpost. Öppna den.

Senare i boken berättar hon om när hon läste engelska vid universitetet.

Ju mer jag läste desto mer kämpade jag mot antagandet att litteratur är till för ett fåtal – med en speciell utbildning eller från en speciell klass. Böcker tillhörde också min medfödda rätt. Jag kommer aldrig att glömma min glädje när jag upptäckte att den först upptecknade dikten på det engelska språket var skriven av en herde i Whitby ungefär 680 f.Kr. (Caedmon’s Hymn) då St. Hilda var abbedissa i Whitby Alley.

Tänk er detta … en kvinna som styr och en illitterat boskapsskötare som skapar en dikt av en så stor skönhet att bildade munkar nedtecknade den och förde den vidare till besökare och pilgrimer.

Jag känner igen mig i hur hon beskriver läsandet och vad det betydde för henne. Ett hittställe, en flaskpost, en värmeplats, en sköld, ett skydd, en trygghet, ett hopp. Det gör mig glad. För då händer det igen, det där som hänt så många gånger: boken blir min vän och jag känner att vi pratar med varandra. Jag minns hur jag i ungdomen hade så många tankar som jag inte visste hur och med vem jag skulle kunna utveckla och hur böckerna ofta blev min lösning. De var på min sida och sa att jag var okej och att jag inte var ensam om mina tankar.

Heja böckerna!

Annonser

Read Full Post »

Jag följer Jamies drömskola och funderar på detta med disciplin. Hur jag som lärare får eleverna att göra vad de ska. Hur jag får dem att vara schyssta mot mig och varandra. Jag tycker att det är svårt.

Jag som elev behövde aldrig en hård röst för att förstå. Det räckte med att säga till mig med vanlig röst. Eller så minns jag det i alla fall. Det var jobbigt med allt det hårda tyckte jag. Då stängde jag in mig ännu mer. Allt det där skället och allmänna kraven på alla som inte gällde mig var så jobbigt och fick mig att må dåligt.

Kan ni vara TYSTA nu! Nu SKÄRPER ni er!

Det gällde aldrig mig men jag lyssnade ändå. Nej det var helt fel för mig. (Såhär var det) Jag var hämmad och ofta uttråkad och understimulerad i skolan. Det skapar en del problem för mig nu. Jag vill så gärna skapa den undervisning som skulle fått mig att lyfta och utvecklas, våga tro på mig själv och i slutändan faktiskt våga prata med de där arga vuxna. Men det finns ju så många andra barn i skolan som inte är som jag var! Många behöver tydliga gränser som gör det tryggt och hanterbart för dem.  Många behöver träna i att ta ansvar för sitt eget beteende och de behöver hjälp i att göra det.

Jag behöver hitta det där hårda och ibland till och med arga. Det känns fel. Det är inte jag. Inte nu i alla fall. Men jag vet att jag måste hitta något sätt att vara hård och arg på. För ibland behövs det.

Jag är sällan arg. Det är först på senare år jag har lärt mig att skrika. Fast det känns fortfarande lite konstlat. En av de första gångerna var på en dramalektion då vi skulle skrika i någon lek. Det var fantastiskt och sorgligt samtidigt. Jag hade ett sånt uppdämt behov av att skrika! När jag gick i lågstadiet retade de andra barnen mig och kallade mig musen för att jag var så tyst.  Barn kan vara väldigt träffsäkra. Det har hänt en del sen jag gick i lågstadiet men jag märker att det finns några små delar av den där musen kvar i mig. Jag var livrädd för att någon skulle skälla på mig. Det var det värsta jag visste. Därför blir det så svårt för mig att skälla på barn idag. Dessutom är jag inte riktigt van vid att ens bli arg. I min familj blev man inte arg. Men det har jag tack och lov börjat lära mig!

Jag minns när en av mina underbara dramalärare besökte mig på min praktik (länk till inlägg) och gav mig den bästa feedback jag nånsin fått. Då sa hon till mig att hon förstod att jag inte ville bli en sån där surkärring som bara skäller. Men att jag aldrig skulle bli det och därför inte behöver vara så himlans rädd för det heller. Hon sa att jag var så mjuk och inbjudande och därför gott kunde våga ha lite vassare kanter ibland så att mitt ledarskap blev tydligare för eleverna.

Hennes ord har jag burit med mig och försökt odla de där kanterna. Det blir bättre men det är svårt. Det är en process. En läroprocess.

Jag ville bara berätta det. Att det är jobbigt och svårt att bli en bra lärare men jag jobbar på det!

Read Full Post »

Jag tittar på de fina lärarhyllningarna från För Det Vidare och minns lärare jag med.

Det var inte bara undervisningen och lärarens sett att se på mig som spelade roll. Läraren visade också upp sig själv på en scen (med olika grad av entusiasm i publiken) och lät sig skärskådas. När någon leder hamnar mycket fokus där. Varje knapp, hårtest och skiftning i ansiktsfärg granskas. Hjärnan tar in så mycket intryck. När läraren pratar och eleverna ska lyssna finns det alltid så mycket plats kvar i varseblivningen för eleverna förutom det som sägs.

Jag minns min biologilärare på högstadiet. Hon hade rykte om sig att vara lite kufig, precis som den andra biologiläraren som det sades fortfarande bodde hemma hos sin mamma. Min biologilärare skelade. Mycket. Det var ofta svårt att veta vem det var hon tittade på. Min lärare i engelska på gymnasiet använda inte b-h och hennes bröstvårtor syntes lite genom tröjan. Åh, vad äckligt, sa mina klasskamrater. En vikarie jag hade några veckor använde monokel fast han bara var 25. Han hade heller inget telefon. En annan lärare var tjock och ful men verkade inte ha några som helst problem med sitt utseende. Hon hade inte alls det undvikande kroppsspråk som de tjocka eleverna hade. Och tänk, hon hade pojkvän!

Alla dessa lärare var lite konstiga på ett eller annat sätt (tyckte vi). Om de hade varit elever hade de kanske blivit retade för sitt sätt (aldrig att någon av tjejerna skulle våga gå till skolan utan b-h!) Men de var självsäkra och goda ledare. På lektionerna var de respekterade och de visade mig att man kan vara normbrytande och samtidigt respekterad. Det fick mig att ana att det utanför skolan finns många olika grupper, där normerna skiljer sig från de som rådde i min klass. Det gav mig hopp. Att dom vågar vara sådär konstiga!, tänkte jag. Och det verkar inte ens som att det är jobbigt. Det verkar liksom så självklart för dem.

Alla dessa lärare som var så olika och ändå bekväma med sig själva var förebilder för mig. De visade hur man kan tycka om sig själv och respektera sig själv, hur man än är. När jag var liten träffade jag inte så många andra vuxna än mina föräldrar, deras vänner och några släktingar. Det var väldigt få av de vuxna som jag egentligen kände att jag hade någon meningsfull relation med. Därför blev mina lärare mycket betydelsefulla som representationer för samhället och vuxenvärlden. Som mallar. Såhär kan man vara. Och såhär. Och såhär. Och…

Tack för det!

Lärare som lyfter: sångpedagogen

Read Full Post »

Jag välkomnas tillbaka till mitt gamla liv i Malmö med en rejäl bihåleinflammation. Så fick jag en urladdning och kan bara vila. Mina dagar fylls därför av huskurer och tv-serier. Idag smög sig dock en dokumentär in. Pangpangbröder (ligger ute till den 7 februari).

Den handlar om två tvillingbröder. Deras morbror filmar dem från att de är nio år gamla fram till att de blir nitton. Det känns som den perfekta filmen för att undersöka människors olika associationer. I början blir jag irriterad och vill ha den där berättarrösten som förklarar, binder ihop och översätter allt till en berättelse. Men så glömmer jag det och accepterar bilderna och att jag får tolka själv.

Filmen för mig att sväva ut i stora tankar. Jag känner igen mig i jämförandet syskon emellan. Sökandet efter en identitet. Ofta i kontrast mot ens syskon, för att de är närmast. Jag känner igen alla de där små ensamprojekten. Jag var mycket ensam som barn och mina föräldrar tyckte nog att jag skulle må bra av att vara mer med andra barn. Det tyckte nog jag med men jag var så kass på att umgås med andra så det blev så svårt allt det där.

Enligt en recension i SvD handlar det om handlar filmen delvis om manlighetens kris. Det ser inte jag. Jag ser samma mödosamma väg mot en egen person som alla människor går igenom. Visserligen bor de på landet och åker moppe. Det gjorde inte jag. Men de ställer samma frågor som jag ställde och fortfarande ställer. Vad ska du bli när du blir stor? Vad är en god människa? Vad är ett liv?

Read Full Post »