Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘utmaning’

Det är så olika på föreläsningar.

Vissa föreläsare har en förmåga att få mig att flyga. Huvudet blir plötsligt gigantiskt och samtidigt spännande. Jag utforskar delar jag inte trodde fanns. Svänger mig i lianer och knyter sambandstrådar i ett oändligt mönster. Och inget känns jobbigt.

Andra, som idag, får det att kännas tungt och trögflytande. Som att hela huvudet är fyllt av sirap och varje liten transport mellan en del till en annan blir att stort projekt. Ibland bara slutar all aktivitet. Hjärnan säger STOP! och sen får inget nytt komma in.

Åter andra får mig att känna att allt det som ryms i mitt huvud är fel. Det är inte tillräckligt, på fel sätt, oorganiserat, oviktigt, konstigt, men framför allt för lite. Det känns liksom tomt och så skäms jag lite över det.

En del blir mitt huvud ovän med. Då handlar allt om att emotsäga det som föreläsaren säger. Eller så försöker huvudet energiskt mota ut allt som sägs och endast fundera på dagens lunchlåda eller något annat viktigt.

Men tack och lov accepterar mina tankar de flesta föreläsare och blir lagom retade och utmanade. Jag undrar hur jag är som föreläsare?

Annonser

Read Full Post »

Jag har skapat  mig en ny utmaning.

Jag har hamnat i/ramlat in i/skapat/valt en alldeles fantastisk grupp att arbeta med i min dramaklass. Vi lägger ned mycket tid på vårt skolprojekt där vi är ute på en skola och gör drama med eleverna. Jag betonar, mycket tid. Så mycket tid att jag inte alls hinner läsa alla faktaspäckade svårgenomträngliga texter kursplanen säger att jag borde läsa för kvällskursen i idéhistoria jag är inskriven på. Kursledaren rekommenderade på kursstarten att vi läser texterna innan föreläsning. Jag lade detta på minnet och prestationsprinsessan bestämde genast att så ska det ALLTID bli. Inför varje föreläsning.

Det gick inte så bra. Inte ens inför första föreläsningen efter introduktionen hann jag läsa allt och inför den andra hann jag bara precis låna böckerna. Jag hade en liten kris och mitt ler-alterego Lola peppade mig att bryta upp min överdrivna förväntan på mig själv. Tillsammans kom vi fram till ett nytt koncept. Eftersom detta är en kurs jag läser utöver mina 30 poäng, det är inget som kommer göra mig extra attraktiv och jag egentligen bara läser för att det är intressant och allmänbildande (och som klasslärare behöver jag vara extremt allmänbildad), så måste jag inte pressa mig för att få poängen. Det känns lite jobbigt att skriva det och berätta det för världen men nu kommer det: Jag ska inte läsa någonting av kurslitteraturen. Ingenting. Bara om jag blir riktigt ordentligt sugen och jag gör det bara för mitt eget höga nöjes skull får jag läsa i böckerna. Det är en svår utmaning för mig men hittills har det gått förvånansvärt bra!

Kursen har blivit trevligt igen. Jag känner inga orimliga krav på mig själv. Föreläsningarna är intressanta och jag märker att jag hänger med. Deltagarna blir färre och närmar sig försiktigt varandra. Stämningen är engagerad, intresserad och de som faktiskt är pålästa får plats att diskutera olika källors uppfattning om sakfrågan. För att var traditionell katederundervisning där jag säger väldigt lite är det riktigt trevligt. Lärarna är sådär härligt lyckliga över att få prata om sitt specialintresse som bara engagerade lärare är. Det börjar likna något! Och jag är för första gången i mitt liv en sån där slappis som inte läser böckerna.

My way or the highway

 

Read Full Post »