Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘utveckling’

Förrförra gången handlade #skolchatt om samarbetet mellan lärarutbildningarna och skolorna. För att läsa debatten klicka här. Jag började fundera på detta med handledare. Någon tyckte att handledare skulle vara särskilt skickliga lärare utifrån vissa kriterier. Jag minns ämnesdidaktisk skicklighet som en av dessa. Jag håller inte med. (Kanske det har att göra om man är ämneslärare i de högre åldrarna eller klasslärare i de lägre?)

IMAG0170

När jag började på lärarutbildningen skulle jag hållit med. Då vara jag förvirrad och vilsen. På högskolan fick vi teori och kritik av den nuvarande skolan. Jag kom ut på praktik och ville se någon som kunde förverkliga och exemplifiera allt det som vi hade fått höra på högskolan. Så blev det inte. Min första handledare var skicklig på många sätt. Hon var en demokratisk och tydlig ledare och hade stora kunskaper inom sina ämnen. Men hon undervisade inte alls på det sätt som högskolan propagerade. Och inte alls så som jag ville göra. Men hon lät mig ta över undervisningen. Jag slängde ut mängder av idéer som jag tänkte att hon skulle rata. Men hon sa ”Pröva!” och jag provade. En av de saker jag provade var drama. Jag kunde inget om det men hittade en hemsida med några övningar som jag gjorde med eleverna. Vi läste en bok och eleverna fick spela upp en scen ur den.

Min handledare och jag klickade inte. Vi lyckades aldrig småprata. Jag var lite rädd för henne. Hon gav mig mycket konstruktiv kritik. Hon lät mig jobba hårt. På kvällarna och helgerna planerade jag för det hanns inte med på skolan för alla dessa mållösa möten. Hon gjorde två viktiga saker för mig: 1. Hon lät mig hålla i många lektioner som jag skräckslaget genomförde. 2. Hon såg att det hände något med mig när jag höll i drama, att jag blommade ut. Hon sa att drama var något jag skulle satsa på. Tack för det! Utan den kommentaren hade jag kanske inte valt att läsa mitt hjärteämne drama!

Sedan dess har jag haft tre handledare och alla har lärt mig olika saker. Ingen har varit den där som undervisar så som jag vill göra. Ingen har exemplifierat forskningen från högskolan. Men det finns så många dimensioner av läraryrket och alla har gett mig något. Någon visade att man kan vara avslappnat och sätta tydliga gränser för sitt yrke. Någon var fantastiskt bra på att lösa konflikterna på rasten. Någon mötte föräldrar på ett sätt som jag tog med mig. Någon hade ett tydligt sätt att prata med sina chefer. Någon kunde möta eleverna i alla deras känslor på ett underbart sätt. Men ingen hade allt. Ingen var perfekt. Och jag har äntligen slutat leta efter min drömlärare hos någon annan. Nu letar jag hos mig själv.

Jag har börjat förstå vad jag vill ha av en handledare. Jag vill ha just det som min första handledare gav mig: plats att pröva. I det ingår också att handledaren alltid finns där för att rädda mig om något händer som jag inte kan hantera eller om jag plötsligt inte orkar vara lärare en liten stund. Jag vill också ha respons. Jag brukar ofta kunna se vad som inte gick så bra och lite grann av det som gick bra. Men det är mycket som jag inte alls märker och där kan handledaren göra en stor insats. Hon kan berätta om det självklara, de där små detaljerna som jag inte tänker på. Pauserna i genomgången, hur jag ställer frågor, hur jag väljer vem som ska få svara, hur jag bemöter elevernas svar, hur jag reagerar när någon kommer försent eller glömt pennan eller är ledsen för något från rasten. Undervisningen har jag oftast tänkt igenom noga. Men mitt förhållningssätt  till eleverna och allt som händer i klassrummet, eller kanske det förhållningssätt jag vill ha till detta, kan jag behöva hjälp med att sätta ord på. Och det är ju det som grunden till allt. Tänker jag.

Det är fint om vi tycker om varandra och har lätt att prata med varandra, som det är med min nuvarande handledare, men det är inget jag kan begära av en handledare. Men det är viktigt att kunna diskutera tillsammans. Och då när vi diskuterar underlättar det om handledaren inte ser sig som färdiglärd. För då blir det svårt att diskutera. Men om vi båda pratar med inställningen att vi vill lära oss, gärna både av och med varandra, kan det bli riktigt spännande.

Tack till alla handledare i skolsverige som öppnar sina klassrum för lärarstudenter med darriga ben!

Read Full Post »

Gunilla Molloy skriver i sin bok När pojkar läser och skriver (2007:47):

Min erfarenhet är att alltför mycket i skolan går för fort i den betydelse att kanske både lärare och elever förväntar sig att lärande är ett snabbt skeende.

Ofta tänker jag på detta när jag undervisar. Jag vill så gärna ha resultat eller i alla fall någon slags tydlig information. Vill veta om det hände något, om de lärde sig något, om det var bra? Och jag vill lära mig nu nu nu hur man är en bra lärare! Kan inte riktigt, på ett känslomässigt plan, att det kräver mycket träning. Att det tar lång tid.

Snart är dagen slut, praktiken slut eller projektet slut. Och ska det redovisas vad jag lärt mig. Vad eleverna lärt sig. Alltid så korta perspektiv.

Det blir lite konstigt när man säger sådär. Vad man lärt sig. Det låter så definitivt och som att det är slut, färdigt, statiskt. Det är väl därför vi envisas med att prata om utveckling och läroprocesser på högskolan. Det är rätt krångligt, dynamiskt och mångfacetterat detta med att lära sig.

Men åh vad jag längtar efter de långa relationerna.

Att få träffa mina elever så många gånger att jag liksom tycker mig förstå alla mina elever. Då vi hinner pröva många många olika saker tillsammans. Då det vi kan se de där långsamma förändringarna. Då jag kan vara lugn i det att vissa saker tar lång tid.

Read Full Post »

Igår tog jag ett litet steg framåt i utvecklingen av mitt sätt att använda min röst. Det skedde enligt samma mönster som alltid. Jag fick samma råd som vanligt: hållning, andning, avspänning, njuta, gunga. Ändå hände något som inte hänt innan. Jag hittade mitt gung, min hållning och avspänningen, andningen blev lugn och jag kunde njuta.

Det handlar om tålamod. Att försöka om och om igen. Att tro på att jag kan förändra mig och utvecklas. Att alltid leta efter det där som jag söker efter fastän jag redan har gjort det så många gånger.

Det hjälper att vara in en grupp med människor som alla söker och hoppas och tror på att de kan bli bättre. Det är så fruktansvärt svårt att lära om kroppen. Den vill så gärna göra som vanligt.

Varje dag försöker jag hitta en balans där rätt muskler jobbar medan resten är avspända. Oftast känns det som att ingenting händer. Men ibland kommer belöningen. Som igår. Det är viktigt att minnas att det ligger mycket bakom de där framstegen och att inte bara minnas att det plötsligt hände. Det hände för att jag har jobbat väldigt länge med detta. Varje dag sedan mitten av augusti har jag kämpat med denna kropp.

Denna läroprocess må jag minnas. Och fortsätta med resten av mitt liv.

Read Full Post »

Idag fick var och en i klassen sjunga solo. Publiken, vilken var klassen, hade fått olika fokus att lyssna och titta med. Efter den lilla konserten fick sångaren berätta vad hen var mest nöjd med av sitt framträdande. Sedan skulle klassen ge återkoppling till den som framträtt och det fick bara vara positiva saker. Sist gav läraren ett gott råd.

Det var så underbart att byta till snälla ögon och öron som bara vill se det goda. Jag såg så mycket nya saker hos mina kära klasskamrater och allas olika personliga stilar lyftes fram på ett fantastiskt fint sätt. Det var inspirerande att både bli lyft att få lyfta andra.

Det är så skönt att få bara Ett gott råd. Det känns rimligt. Det ska jag nog kunna bli bättre på, det där enda. Men om det hade varit massor av goda råd hade jag nog ändå struntat i de flesta. Det blir för mycket helt enkelt.

Förutsättningar för att det skulle bli så bra och fint var förstås att vi känner varandra och har följt varandras utveckling. Men också att vi har tränat på att prata om dessa saker. Vi har lyssnat på skivor, analyserat, försökt härma och analyserat igen. Det är ändå inte alldeles lätt att hitta ord för att beskriva allt det där subtila men vi vågar i alla fall försöka.

Detta fina minne ska jag spara och vårda. Det kan nog vara mycket användbart en dag när jag är färdig lärare.

Read Full Post »

Jag och dramaklassen fortsätter att försiktigt pröva våra vingar hos barn och ungdomar på skolorna och vi fortsätter att arbeta i grupp. Fördelarna med att ha praktik i grupp framstår mer och mer tydliga för mig.

  • Vi stöttar varandra och kan vara det stöd som inte alla handledare är.
  • Planeringen av projektet sker tillsammans vilket tvingar mig att vrida och vända på mina idéer för att de andra ska förstå vad jag menar.
  • Vi har haft mycket mer tid att bygga upp relationer med varandra än jag haft med mina handledare.
  • Jag vågar pröva mer och får hjälp att vara snällare mot mig själv i min kritik.
  • Vi har läst samma böcker och kan därför hjälpas åt att analysera praktiken utifrån dem.
  • Jag tränas i att samarbeta på det som sätt som jag hoppas få göra i ett välfungerande arbetslag.

Jag tänker tillbaka på första praktiken på högskolan och hur svårt det var att få grepp om allt. Vad var min uppgift egentligen? Hur gör jag om jag inte tycker att min handledares respons på min undervisning hjälper mig? Hur ska jag hantera olika erfarenheter i klassrummet? Vad ska jag fokusera på under min praktik?

Nu när jag haft praktik i två omgångar, först tillsammans med tre klasskamrater och sedan men en, känner jag att jag äntligen känner mig redo och framför allt sugen på att ha praktik själv. När jag pratar med mina gamla klasskamrater som inte läst drama är de redan oroliga för sin praktik. Jag blir ledsen över det. Jag är också lite orolig över min slutpraktik. Inte för att jag är orolig över att vara själv i klassrummet utan för att jag inte har någon makt att påverka vart jag hamnar. Jag drömmer om ett ställe där jag trivs med de andra lärarna, inspireras av dem och får givande hjälp av dem. Ett ställe där min kunskap har ett värde. Kanske blir det så, kanske inte. Hur det än blir kommer jag alltid ha med mig den praktik jag just hade. Det känns bra.

I alla dramakurser har vi på något sätt arbetat med ledarskap och jag ser mer och mer hur svårt det är att försöka utveckla sitt ledarskap i ensamhet. Alltför lätt upplever jag att det för mig utmynnar i självförakt och hopplöshet. När vi däremot gör det i grupp och kan spegla oss i varandra blir min dom över mig själv inte lika hård. Det blir lättare att se nyanser och att lära av varandra. En av mina lärare har skrivit en spännande magisteruppsats om just detta (läs här). Jag rekommenderar den starkt!

Read Full Post »

Skolan ska främja elevernas harmoniska utveckling. (ur Lgr 11 och Lpo 94)

Denna mening har hängt med i den nya läroplanen och redan då undrade jag vad som menas med harmonisk utveckling? Varför måste själva utvecklingen vara harmonisk? Är det den bästa utvecklingen? Eller den som är lättast att hantera/organisera i skolan?

Utveckling är ett stort ord. Vad räknas som utveckling? Jag tänker genast på personlig utveckling, vad det nu är för något egentligen. Jag tänker, vad skulle hänt om jag bara hade främjat den del av min personliga utveckling som varit harmonisk? De exempel ur mitt minne på utveckling hos mig själv som varit störst och viktigast har knappast varit harmoniska.

De känslor jag får när jag läser meningen är bilden av den perfekta familjen där allt är trevligt och fridfullt. Inget sticker ut, ingen blir arg och alla beter sig normalt och anpassat. Jag får också bilder av meditation, lustfyllt samspel och en levande dynamisk värld. Men är all utveckling så trevlig? Ska den vara det? Vill vi att den ska vara det?

Lärande, är det alltid någon slags utveckling?  Om det är så, ska vi då framför allt främja det harmoniska lärandet?

harmo´nisk, som kännetecknas av (inre) balans och frid (om person eller omständigheter av betydelse för person). (NE)

Är det balanserad, fridfull utveckling som ska främjas? Utveckling som kännetecknas av inre balans? Varför skulle den vara värd att främjas mer än dramatisk, kaotisk, och omvälvande utveckling?

Har jag missuppfattad? Vad menas egentligen med detta?

Read Full Post »