Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vikarie’

Sommaren är en tid av inre resor för mig. Med blandade känslor som resultat.

Det är varmt och min kropp tycker inte riktigt om det. Magen är konstig. Sömnen oregelbunden. Alla lemmar något uppsvullna, ömma, kliar. Solen bränner blixtsnabbt min hopplöst bleka hud och det gör ont. Ständigt lite svettigt. Det går bra så länge jag kan bada ofta. Men när jag jobbar går inte det och då blir allt lite jobbigt. Jag vill bara bort bort, in i svalkan.

Jag har något sommarjobb som är lite lagom trist. Jag arbetar med människor jag aldrig skulle ha valt att umgås med och får en inblick i deras liv. Jag vikarierar i någons annans jobb och försöker passa in. Jag är en kameleont. En stand-in som mitt under föreställning får hoppa in på scen eftersom den  som egentligen spelar rollen har fått maginfluensa eller var det semester? Det är omvälvande att ha dessa sommarjobb. Roligt, jobbigt, förvirrande. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag hade valt att jobba med just detta i säg, tio år? Jag jobbar ofta oregelbundna tider. Min kropp tycker inte om det och tiden känns som satt ur spel. Ibland är jag ledig mitt i veckan. Alla andra jobbar. Och jag får tid att sitta och tänka.

Jag lyssnar på Sommar i P1 och får höra om olika livsöden. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag var musiker, politiker, forskare eller konstnär? Sommarpratarna berättar om sina uppväxter och jag funderar över min. Hur har jag blivit sån här? Tänk om det hade varit annorlunda? Tänk om jag inte hade bytt skola i fyran? Eller tänk om vi hade flyttat? De berättar om sina karriär och jag drömmer om min. Vad kommer hända? De berättar om sina resor och jag drömmer mig iväg till mina. Jag undrar hur det skulle vara om jag bodde någon annanstans? Kanske till och med i ett annat land? Jag undrar hur mitt sommarprogram skulle vara. Vad skulle det handla om idag och vad skulle det handla om när jag är 50 (om jag blir det)?

Jag läser böcker och får gå in i andra människor. Jag får komma in ännu närmre än i Sommar i P1. Jag följer med människorna i boken under en lång tid och får följa deras tankar och handlingar ibland obehagligt nära. Det är nästan som att jag Blir dem. (Det var obehagligt när jag läste Brott och straff!) Det är som hemliga resor som sätter osynliga spår i mig. Oftast märker jag inte mycket av det förrän efter lång tid då jag ibland ser att värderingar/bilder/fördomar/förkunskap kommer från just den där boken jag läste den där sommaren. Annars när jag läser böcker, de få gånger jag hinner det under terminerna, är mitt vanliga liv som en dämpande madrass mot alla de där bokvärldarnas intryck. Men på sommaren är jag liksom avskalad av allt det onormala: värmen, jobbet, tiderna och sen ledigheten.

Jag brukar vara ledig i början av juni och slutet av augusti. Då när ALLA andra jobbar. Någon vecka lyckas jag hitta någon att vara med och helgerna är bokade med sambon. Jag åker till mitt sommarställe och träffar släktingar. Märker att jag har förändrats sen förra sommaren då jag träffade dem. Och de har också förändrats. Huset förfaller och myrorna kryper längs väggarna. Jag undrar, hur skulle det vara att bo här jämt? Jag letar i hörnen och hittar små lämningar från min gammelfarmor och jag drömmer mig tillbaka till hennes tid med hjälp av alla föremål och små historier jag hört om henne genom åren. Jag undrar hur hon var egentligen och om jag hade tyckt om henne om vi hade träffats? Jag hälsar på mitt gamla Göteborg och träffar gamla vänner. Jag undrar, hur skulle det ha gått för mig om jag hade bott kvar? Det känns konstigt att vara på besök. Med familjen känns det ibland nästan som att jag reser tillbaka i tiden. Jag blir lilla lilla lillasystern och jag hatar det. Samtidigt är det mysigt med allt det fina från den gamla tiden, men lite konstigt. Hur kan det finnas kvar, allt det där gamla när vi alla har förändrats så mycket? Staden känns bekant men är ändå inte sig lik. Det märks att jag varit borta och vi är inte riktigt vänner längre. Vi har gått skilda vägar jag och Göteborg och jag känner mig lite dum som ändå kommer tillbaka nu när vi inte är vänner. Vi måste bygga en ny relation men så har vi inte riktigt gjort det ännu. En eller två veckor brukar jag vara själv. Och vet inte vad jag ska göra. Jag tänker och tänker och kommer på lite grejer. Efter ett tag kommer jag in i det där andra sättet att leva. Ganska trevligt. Men det är förvirrande. Inte alls som det brukar. Och jag funderar. Tänk om det alltid var såhär?

Sommaren är förvirrande, skrämmande, omvälvande, fantastisk, tråkig, jobbig, upplyftande och spännande. Jag vet aldrig hur det blir. Lite som ett äventyr.

Jag undrar verkligen hur det kommer bli sen, då när jag har ett riktigt jobb och får vara ledig i juli när alla andra är lediga och alla de där sommargrejerna och sommarkurserna och sånt är igång?

Read Full Post »

Jag fick en ordentlig lektionsplanering av läraren som var sjuk (tack!) och denna lektion skulle eleverna pröva stafettskrivning. De ropade JA! innan de ens visste vad det var.

Jag läste noga lärarens planering. Hon skrev nånting om att de inte skulle skriva tramsigt. Jag förstod inte alls. Berättelser är väl rätt ofta tramsiga? Och överdrivna, absurda, fåniga, lustiga, orealistiska, fantasifulla och så vidare? Men det kanske ändå var något viktigt hon ville säga med det där ordet: tramsigt. Så jag frågade eleverna. Och oj vad de var kloka. De kände sin lärare och förstod hennes språkbruk. De berättade för mig allt som de inte skulle göra, glada att få berätta för mig. För jag undrade verkligen.

Jag fick veta en hel del om vad de visste om berättande och genrer. Det var en fin start på vår relation.Det är bra att inte veta ibland. Och att våga fråga eleverna.

Read Full Post »

Som prestationsprinsessa är det tufft att vikariera. Det är ofta det inte kan bli särskilt bra i det läget jag är i nu. Perfektionisten i mig blir alldeles tokig av alla dessa halvdana lektioner som inte alls blir som de borde. Men jag blir bättre på det.

Jag försöker tysta felsökaren och acceptera läget. Och anstränga mig till det yttersta för hitta det positiva även när det känns mörkt och svårt.

Idag svor jag inte.

Idag orkade jag vara professionell och vänlig mot eleverna trots att de försökte få mig att säga något förhastat.

Idag fattade jag lite mer av de där elevernas spel med varandra och de lyckades inte lura mig som förra gången.

Idag kunde jag se ljusglimtar i kaoset och berömde flera elever.

Idag skällde jag inte lika mycket på dem.

Idag valde jag mina strider bättre än förra gången.

Det är inga problem att hitta det som gick dåligt, det som jag inte ska göra om, det som jag måste hitta något annat sätt att göra det på och det som känns hopplöst svårt att förändra. Det svåra är att hitta det som ändå var bra, det jag ska göra om och det som jag ska bygga vidare på. Jag blir bättre på det.

Read Full Post »

Det här med att vikariera det är ett riktigt konststycke. Speciellt när jag är på en ny skola, i en ny klass och bara EN dag.

Jag slängs in i en pågående pjäs. Det är skarpt läge, med publik och strålkastare. Jag undrar om jag egentligen har huvudrollen eller om det är någon annan? Eller är jag i själva verket regissör? Manuset har jag förstås inte fått läsa och jag tvekar inför hur mina repliker ska vara. Det är också osäkert vilken del av pjäsen jag kommer in i, är det början med presentation och lite långsamt tempo, den upptrappande mittendelen eller det dramatiska slutet med en eventuell lugn period?

Men det värsta är ändå att jag aldrig träffat mina medskådespelare förut och inte heller alla de som jobbar i kulisserna. (Ibland händer det att det finns en sufflör som ger mig ledtrådar om mina repliker.) Det är hemskt svårt att improvisera med folk jag inte känner. Men döm om min förvåning då jag märker att skådespelarna BÅDE är på scen OCH sitter i publiken. Det tog ett tag att upptäcka eftersom jag hela tiden har tre gigantiska strålkastare riktade mot mig. Men till slut vänjer jag mig vid ljuset, då samspelet med de andra trevande började finna någon slags form och jag hinner vända mig om.

Jag gissar vilt kring vad min roll innebär och försöker att styra upp handlingen och allas uppgifter. Möter både motstånd och hjälp från olika håll. Ibland blir det är bra spontan pjäs med glada miner. Ibland blir det liksom två olika pjäser, en som jag och några elever driver samt en annan som några andra elever driver. Innehållet varierar kraftigt och det blir sällan som någon har tänkt sig.

Det är en kraftansträngning för alla att få det att fungera och efteråt är jag bara så trött trött trött. Precis som en skådespelare behöver jag då ställtid. Tid att titta i taket. Andas. Tid att låta tankar och känslor ta så mycket plats de behöver. Tid att älta. Tid att lämna bakom.

Lönen jag får motsvarar inte den tid detta tar. Men jag vet att jag inte gör det för lönen. Jag vikarierar av samma anledning som skådespelare tar vilket skitjobb som helst. Bara en får synas. Så att det där riktiga jobbet kommer lite närmre. Lite fler ser att Hon var inte så dum. Även i skolan är kontakter guld värt.

Det kostar att stå på scen.

Read Full Post »

Det där med namnet. Det gäller alla i klassrummet. Vikarier, assistenter, specialpedagoger, föräldrar, besökare osv. Alla måste presenteras. Alla måste få säga sitt namn.
En dag när jag var vikarie, som någon slags andralärare, presenterade inte huvudlärare mig inför klassen. Det var nog inget illa menat men det var dumt. Eleverna undrade vem jag var och jag var tvungen att ta mig platsen att presentera mig själv.
Det måste sett konstigt ut. Som att vi vuxna inte kunde eller ville samarbeta. Det blev heller aldrig riktigt bra med det där samarbetet. Jag kände mig lågstatus från början.

Read Full Post »

Det är så konstigt när anställningsintervjun visar sig vara en informationsträff om det sökta jobbet. Jag har varit med om det flera gånger. Jag kommer dit laddad som attan. Alla funderingar kring snurrar i huvudet och söker lagom avvägda formuleringar. Och jag söker desperat på svar på den fåniga frågan om mina svagheter. Vem vill säga det på en anställningsintervju? Nej det gäller att hitta något tillräckligt obetydligt men ändå inte alltför uppenbart litet att ta upp.

Jag kollar igenom alla intyg och papper, allt är väl med? Till slut är det dags för Intervjun. Svettfläckarna under armarna växer och jag är sprängfylld av energi och ord. Men så kommer aldrig riktigt frågorna och långsamt börjar jag förstå att jag fick jobbet redan innan jag kom till intervjun. Visst blir jag glad men också lite paff. Jag hade ju förberett mig så mycket! Jag hade så bra saker att säga! Och dom var inte ens intresserade!

Igår var jag på en sån där underlig ”intervju” som mer gick ut på att jag blev introducerad till jobbet. Jag ska börja jobba som lärarvikarie! Under ett helt år ska jag få pröva mina vingar, vidga mitt nätverk och förhoppningsvis slutar det med att jag kan få anställning på någon av skolorna nästa år när jag tar min examen.

För länge sedan, innan jag hade en tanke på att bli lärare, jobbade jag några dagar som lärarvikarie. Det var riktigt hemskt. En elev låg ständigt på golvet och de andra eleverna sa: ”Bry dig inte om honom, han gör alltid så.” Jag kände mig värdelös.

Nu är det dags för revansch!

Read Full Post »

Under några veckor vikarierar jag på en förskola och minns året då jag var springvikarie och sammanlagt hann arbeta på 17 förskolor och oftast då på de flesta av varje förskolas avdelningar. Nu är jag bara på en förskola och fick mitt schema för flera veckor sedan. Jag förundras över att jag ändå överrumplas av samma känsla som då när jag var överallt: hur allt på förskolan bygger på relationer. Första dagarna går till att forma en grundläggande relation med först barnen, mellan varven med kollegorna och slutligen med föräldrarna. Jag blir tvungen att låta prestationsprinsessan i mig sura ett tag; det är bara att acceptera att jag inte kan göra så mycket nytta innan jag känner barnen.

I detta relationsbyggande och trevande kommunicerande ser jag mig själv och undrar lite försiktigt vem jag är….

Första tiden handlar som vikarie även mycket om att försöka förstå normerna på förskolan. Var går gränserna och varför? Hur ska jag göra för att passa ihop normerna och förhållningssätten med mitt ledarskap och mina pedagogiska tankar?

Som vikarie har jag känselspröten långt utsträckta. De reagerar starkt och snabbt och känner av stämningar och känslor hos andra människor mer än jag annars tillåter dem att göra. Jag är därför evigt tacksam för de erfarna och trygga pedagoger som sänder ut lugn och tillit. Minnen kommer upp från min barndom då jag kände av släktbråken men inte förstod vad det var. På den tiden kunde jag inte reglera mina känselspröt och förstod inte riktigt skillnaden mellan mina känslor och andras. Den tanken får mig att försöka slappna av och vara en trygg vuxen för barnen istället för att oroligt undra över om jag gör rätt.

Read Full Post »