Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vuxna’

LEGO äger

Här kan en få lite nya idéer på vad en kan bygga med lego!

Read Full Post »

Jag tittar på de fina lärarhyllningarna från För Det Vidare och minns lärare jag med.

Det var inte bara undervisningen och lärarens sett att se på mig som spelade roll. Läraren visade också upp sig själv på en scen (med olika grad av entusiasm i publiken) och lät sig skärskådas. När någon leder hamnar mycket fokus där. Varje knapp, hårtest och skiftning i ansiktsfärg granskas. Hjärnan tar in så mycket intryck. När läraren pratar och eleverna ska lyssna finns det alltid så mycket plats kvar i varseblivningen för eleverna förutom det som sägs.

Jag minns min biologilärare på högstadiet. Hon hade rykte om sig att vara lite kufig, precis som den andra biologiläraren som det sades fortfarande bodde hemma hos sin mamma. Min biologilärare skelade. Mycket. Det var ofta svårt att veta vem det var hon tittade på. Min lärare i engelska på gymnasiet använda inte b-h och hennes bröstvårtor syntes lite genom tröjan. Åh, vad äckligt, sa mina klasskamrater. En vikarie jag hade några veckor använde monokel fast han bara var 25. Han hade heller inget telefon. En annan lärare var tjock och ful men verkade inte ha några som helst problem med sitt utseende. Hon hade inte alls det undvikande kroppsspråk som de tjocka eleverna hade. Och tänk, hon hade pojkvän!

Alla dessa lärare var lite konstiga på ett eller annat sätt (tyckte vi). Om de hade varit elever hade de kanske blivit retade för sitt sätt (aldrig att någon av tjejerna skulle våga gå till skolan utan b-h!) Men de var självsäkra och goda ledare. På lektionerna var de respekterade och de visade mig att man kan vara normbrytande och samtidigt respekterad. Det fick mig att ana att det utanför skolan finns många olika grupper, där normerna skiljer sig från de som rådde i min klass. Det gav mig hopp. Att dom vågar vara sådär konstiga!, tänkte jag. Och det verkar inte ens som att det är jobbigt. Det verkar liksom så självklart för dem.

Alla dessa lärare som var så olika och ändå bekväma med sig själva var förebilder för mig. De visade hur man kan tycka om sig själv och respektera sig själv, hur man än är. När jag var liten träffade jag inte så många andra vuxna än mina föräldrar, deras vänner och några släktingar. Det var väldigt få av de vuxna som jag egentligen kände att jag hade någon meningsfull relation med. Därför blev mina lärare mycket betydelsefulla som representationer för samhället och vuxenvärlden. Som mallar. Såhär kan man vara. Och såhär. Och såhär. Och…

Tack för det!

Lärare som lyfter: sångpedagogen

Read Full Post »

Morricas kommentarer till mitt senaste inlägg om serien Den övervakade skolan fick mig att se tydliga bilder i huvudet.

Det hände förra veckan. Jag vikarierade i en klass. Jag märker att det hela tiden är lite bråk under ytan kring en flicka. En annan flicka tar demonstrativt hennes plats. Flickan utan plats springer gråtande ut i korridoren. Då väcks frågan. Ska jag lämna klassen helt ensam? De har å ena sidan uppgifter som de kan arbeta med själva, men det går å andra sidan inte särskilt bra för alla. Det är kanske sju stycken som skulle behövt en vuxen som guidar dem och hjälper dem. Samtidigt är det en snäll klass som jag inte tror skulle göra några alltför stora hyss om jag försvinner en liten stund. Fast helst vill jag inte göra det eftersom jag faktiskt bara hade känt dem i några timmar. Men skulle jag annars lämna den stackars flickan att gråta i korridoren ensam? Jag väljer att springa efter henne. Det tar ungefär fem minuter och det gör att jag förstår grunden till alla konflikter med henne och kan hjälpa henne att må lite bättre. Andra elever kommer sedan och pratar med henne och till slut kommer hon tillbaka in i klassrummet. Då har större delen av lektionen gått.

I en annan klass jag var i för några dagar sedan sprang en pojke ut i korridoren när han blev arg. Där var det orolig stämning och jag kunde inte lämna klassen för att springa efter honom. Det gjorde ont i mig att helt enkelt strunta i att han sprang ut.

Det är många gånger undervisningen får brytas för att någon eller några behöver hjälp att reda ut ett bråk eller få ordning på sina känslor. Ibland kan jag som lärare ta hand om det och ofta tror jag att det är bra att jag gör det. Men andra gånger blir det väldigt svårt att lägga tid på det och ibland tror jag att det kan vara bra att någon annan än jag går in och hjälper till.

För den typen av problem tror jag att systemet de använder på Passmore skulle vara en stor trygghet. Då finns det alltid en annan vuxen att gå till om man behöver prata med någon. Då kan fler vara insatta i en utsatt elevs situation.

Jag tänker på min första praktikplats. Där träffade jag en elev som hade det väldigt jobbigt. Plötsligt fick min handledare veta saker som gjorde att hon var tvungen att gå till rektorn med eleven samt kalla på förälder och socialen. Hon lämnade klassen och var borta och tog hand om denna elev resten av dagen medan jag skötte undervisningen. Jag undrar hur hon hade gjort om jag inte hade varit där. Jag upplever att det ofta egentligen inte finns plats och tid för att ta hand om sådana situationer. Om man inte jobbar på Passmore.

Jag tänker på en lärare jag mött. Hon jobbade på lågstadiet och var entusiastisk men lite trött. ”Tur att mina barn är utflugna och att jag har tid att jobba så mycket!”, sa hon. Skolan hade bara en parallell i varje årskurs. Tidigare hade hon alltid samarbetat med den andra parallellen och fått hjälp av den andra läraren att se alla elever. Men nu var det tufft. Hon menade att det var ett så otroligt stort ansvar att både hålla koll på alla elevers kunskapsutveckling OCH deras sociala utveckling. Liksom hålla i alla trådar. Med Passmores modell skulle läraren inte vara lika ensam med att hantera de elever som behöver mycket hjälp.

På Passmore finns ett skyddsnät av människor som tar hand om alla som behöver mer hjälp. Ibland har jag sett liknande åtgärder som på Passmore men alltid för sent och på ett sätt så att andra elever drabbas. Som eleven jag berättade om sist. Han fick en mentor, likt de bråkiga eleverna på Passmore, som pratade med honom varje dag och fanns som stöd för honom. Men han skulle ha behövt det ett år tidigare. Den fritidspedagog som stöttade honom fick dessutom ge upp alla sina andra uppdrag under skoltid och vara med honom vilket gjorde att flera klasser fick en mindre vuxen. Nej, Passmores system är bättre. I den del av Malmö där jag har varit mest (där många elever behöver extra hjälp på olika sätt) skulle det passa utmärkt med detta system tror jag. Hoppas att rektorer och skolpolitiker tittar!

Read Full Post »

Tack vare Morricas myckna uppmärksammande av serien The School som svt sänder med namnet Den övervakade skolan (hur blev det så knasigt?) har jag börjat följa serien.

Jag blir glad av att se lärare som skrattar och kar distans till sig själva. Som har det trevligt tillsammans. Det ger mig hopp.

Jag blir imponerad över deras systematiska arbete med elever som behöver hjälp på olika sätt. Det är inte bara en schyst lärare som lägger egen tid på att snacka med kidsen. Nej det finns en organisation som gör att de alltid vet vem som ska göra vad och eleverna verkar lita på att det finns vuxna som tar ansvar på skolan. Som reder ut, stöttar och säger ifrån.

Jag blir lycklig av att se alla samtal mellan ungdomarna och de vuxna. Djupa, svåra, allvarliga samtal som får ta tid och plats. Jag kan inte låta bli att jämföra med min ungdomstid. Det kändes inte som att någon hade tid. Utanför lektionerna var det bråttom bråttom och jag kände mig ensam. På lektionerna fanns det bara tid åt ämnet. Lärarna hade inte tid att vara vuxna samtalspartner och det fanns inga andra vuxna att prata med heller, förutom kuratorn som sällan var där. Och man vill ju inte gå till kuratorn…bara snacka lite med nån.

Och tänk om jag i förrgår hade haft en Mr Drew på skolan. Då skulle dagen sett väldigt annorlunda ut. Det kanske till och med skulle ha liknat undervisning.

Read Full Post »

– TYST!, skriker läraren.

Man kan tro att det måste vara tyst då. Men det betyder inte tyst. Det betyder att om man ska prata måste man göra det snyggt och smidigt. Diskret så att ingen störs. Men då tycker jag man kan säga det.

– SITT STILL!, skriker läraren.

Man kan tro att man då måste sitta helt stilla på sin stol. Men så är det inte. Bara man rör sig tyst så att ingen störs kan man röra sig ganska mycket. Men då tycker jag man kan säga det.

– SITT PÅ DIN PLATS! SKRÄPA INTE NER! GÖR SJÄLV! SPRING INTE!

Oj vad mycket regler som verkar enkla men egentligen är väldigt oklara och luddiga. Det är otydlighet i kommunikationen. Det tycker jag inte om. Den lilla jag som går i skolan hatar det. Hon tycker att vuxna kan säga vad dom menar om dom nu ska ha all den där vuxenmakten.

Read Full Post »