Drama och lek 2: att gå in och ut i leken

För ett tag sen hade Pedagogiska magasinet en hel massa artiklar om lek (länk). Jag läste med stigande upphetsning. Det finns så mycket av det som gäller leken som också stämmer för drama eller får mig att förstå aspekter av drama. Jag hade tänkt skriva flera inlägg men det blev bara ett: Drama och lek 1: att bli lekt.

Idag när det är söndag har jag tagit ledigt och började då rensa i högarna. Där finner jag tidningen och upphetsningen igen. Idag ska jag därför skriva om artikeln Lek på gott och ont av Ivy Schousboe, professor emerita i psykologi.

Hon skriver om några barn som leker. ”Vi leker att vi skulle mörda Andreas!”, skriker någon och det blir en dramatisk jakt.

Han blir jagad, till en början på det vanliga sättet i den här dramatiska leken. När Andreas blir ordentligt förskräckt blir jakten mer och mer upphetsad. Anfallsropen blir fler och gällare. Barnflocken verkar ha tappat huvudet, nu är det ”the wolf pack” som jagar. De driver in Andreas på gården och han fångas i ett hörn. Här blir han fasthållen, hårt stucken i magen med spjut och hotad med ”kniv” mot halsen. När en vuxen ingriper är han helt vit i ansiktet och skakar i hela kroppen.

I lek är det lätt att dras med. Dras in och tappa perspektiv. Detsamma gäller i teater och drama. Det är fantastisk ibland och skräckinjagande andra gånger. När jag är sur är det underbart att luras in i en fantastisk glädje med hjälp av en enkel övning. Men ibland kan jag hamna i låtsasvärldar som är alltifrån trevliga. I drama tränar jag på att vara i leken men samtidigt ha perspektiv. Att vara i mest men då och då ta superkorta pauser och gå ur rollen och titta på det utifrån för att kontrollera om allt är okej. För att kolla om jag kan fortsätta. Gå in i mitt vanliga förnuftiga jag som analyserar och känner empati. Sen kan jag gå in i leken igen. Det är det som jag anser att Andreas kompisar misslyckades med. De lät sig upptas av leken alltför mycket. De måste lära sig att kliva in och ut hela tiden för att inte råka göra något som de kommer att ångra. Och det är inte bara barn som behöver öva på det.

Så gott som alla dramaövningar har denna komponent av att gå in och ur roll eftersom de är styrda av en ledare. Ofta ska deltagarna göra en uppgift, exempelvis att leka att de är något djur och då är de i roll. Samtidigt ska de kunna sluta med det direkt när jag säger till. Det är en träningssak det där med att byta perspektiv. Att kontrollera sina impulser och kunna välja medvetet när jag ska följa och när det inte passar. Det är inte helt lätt. Jag tror att vi behöver prata med barnen om detta och hjälpa dem att förstå och fortsätta träna.

Jag tränar fortfarande. Gärna med mina dramakompisar. Där är det tryggt och hanterbart. Det är värre i resten av livet.

ps. Schousboe har en lite annan slutsats om barnens lek med Andreas än jag har.