Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2012

Jag är sommarvikarie på ett för sommaren nytt jobb. Snart har jag varit där i två veckor och förundras över hur olika det känns att vara där olika dagar. Nästan allt beror på vilka jag jobbar med. Som ny, okunnig, osäker och lätt förvirrad över alla rutiner jag inte riktigt förstår och alla detaljer jag inte hunnit lära mig ännu är jag så sårbar och beroende av mina kollegors samarbetsvilja.

En del vill helst göra själva. Stänger dörren för mig och låter mig vänta utanför. Tittar irriterat på mig och ser samtidigt nöjda ut över deras egen förträfflighet. Det känns som att de inte vill att jag ska lära mig att göra deras jobb. För då kan inte de känna sig lika duktiga. Men jag tycker inte att de behöver vara oroliga. Jag är helt på det klara med att de kan göra jobbet bättre än jag, jag har ju precis börjat! Ibland när jag råkar göra något som de själva hade tänkt göra får jag en arg blick. ”Försöker du ta min plats, eller!” Ojojoj det är som att kryssa i en skärgård full av grynnor och alla sinnen är på helspänn hela tiden. Och när jag missar något som de inte sagt till mig men som jag BORDE förstå ändå får jag samma onda blick. Jag är ensam i mitt lärande och jag Borde Redan Kunna! Jag blir rädd att fråga och riskerar därför ännu mer att göra fel. Jag förstår mindre eftersom de inte vill berätta för mig. Jag blir trött trött trött.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, känns jobbet hopplöst tråkigt och jag känner mig värdelös. Som ett sånt där hopplöst fall som aldrig kan lära sig. Det inte är ens värt att försöka. ”Hon är lite trög…” Min hållning blir ihopsjunken, min blick flackar oroligt omkring och min andning blir lätt och högt upp i bröstet. Jag går tyst, försöker göra mig osynlig. Tittar på klockan. Snart är det slut.

Andra dagar blir jag omsluten, välkomnad och accepterad som en del av gänget. Mina frågor får snälla svar. Jag vågar prata lite strunt. Jag vågar ta initiativ och är mindre rädd för att det ska bli fel. De andra är lite mer noga med rutinerna för att jag ska förstå. Det finns ingen konkurrens om vem som ska göra vad. De öppnar dörren och låter mig vara med hellre än att göra det själva. De ger mig lagom svåra arbetsuppgifter jag inte gjort tidigare, så att jag lär mig något nytt. De visar uppskattning mot varandra och även mot vad jag gör. De tar hand om och guidar mig som är okunnig och framför allt räknar de med mig.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, är jag positiv och sorglös. Jag oroar mig inte över allt jag inte kan utan tänker att jag lär mig tids nog. Jag ser vad jag kan och vad jag gör och är stolt och nöjd över det. Min hållning är hälsosam liksom min andning och mitt sätt att röra mig. Jag finns. Vi finns tillsammans. Det finns ett vi som jag är en del av.

Den okunniga behöver omfamnas, guidas och uppmuntras. Den okunniga behöver bli sedd för det hen kan. Den okunniga ska få göra det hen kan och guidas att göra det hen inte kan, gärna tillsammans med andra. Då kan det bli riktigt roligt och trevligt för alla. Och den okunniga blir kunnig.

Annonser

Read Full Post »

Jag träffade några gamla klasskamrater igår som har fullt upp med att söka jobb. De berättar att det inte är helt lätt att få ett jobb när du inte vet vad du är behörig i. Det är först när du tagit ut sin examen, fått en anställning med introduktionsår, genomgått introduktionsåret och ansökt om lärarlegitimation som du kan få svar på vad du är behörig i. Men det är ju svårt att få ett jobb utan att kunna säga vad du är behörig i.

Moment 22.

Read Full Post »

Nu börjar Boksäsongen. Då jag läser av lust och intresse. Inga tvingande kursmål. Ingen obligatorisk läsning.

Det är då jag läser skönlitteratur. Skön litteratur.

Jag strosar med ett lyckligt leende runt på biblioteket. Letar efter fina bokomslag, känner på tyngden i böckerna, bläddrar och fantiserar. Hur är det att läsa den här boken? Eller den här?

Jag väljer några. Inte för många. Inte för få. Och när jag lämnar biblioteket vet jag att jag har en skatt i väskan, nej flera!

Jag flyttar till andra världar och frossar i andra människors liv. Och plötsligt smyger sig en sån där lärarbok in. En sån som legat länge och stirrat på mig. När jag fick den/köpte den kändes den kul och spännande men jämte all kurslitteratur blev den en stressande skuld som säger: ”Men har du inte läst mig ännu, det var ju två år sen du köpte mig!”. Men så i den sköna litterära ångan ser den där hemska skuldboken återigen kul och spännande ut. Kravlösheten från den skönlitterära läsningen smittar över på allt. All läsning blir lust och intresse. Så som jag vill att det alltid ska vara. Det är en skatt att få uppleva det.

Read Full Post »