Utvecklande sökterm

”Estetiska läroprocesser” är den sökterm som toppar statistiken för min blogg. Jag tycker att det är vackert eftersom det var just denna sökterm som fick mig att för ungefär två och ett halvt år sedan hitta Mats blogg. Det fick mig att börja läsa skolbloggar och ett och ett halvt år senare startade jag min egen blogg. Det var också här på min blogg (här är inlägget) som jag äntligen fick lite mer förståelse för vad begreppet hoppas fånga. Mycket tack vare Alex som bemötte mina funderingar. Tusen tack! Vilket magi det finns i dessa ord: estetiska läroprocesser.

Jag minns min egen frustration över att jag inte kunde hitta en enkel förklaring på vad detta innebär och med tanke på mängden träffar på min blogg som orden genererar förstår jag att det är många som nu är lika förvirrade.

Estetiska läroprocesser har jag fortfarande ingen bra förklaring på i ord men jag har en känsla för vad det är. Det har tagit tid att acceptera detta och jag tror att det handlar om en anpassning till min utbildning på högskolan. I början var hemskt förvirrad på alla sätt: gick vilse i skolan, förstod inte it-systemet, läste alla böcker pärm till pärm och sökte efter de enkla tydliga svaren. Nu är jag mer luttrad och vet att det inte alltid finns ett svar. Ibland finns det tusen och ibland inga alls. Jag ser mer och mer ordens bristande förmåga att fånga verklighetens komplexitet. Det är bara ett försök till en spegling. När jag väl har klankat ner på orden såhär kan jag mer ta det för vad det är. Det är Ett sätt att uttrycka sig. Inte det enda.

Read Full Post »

Lärande samtal

Jag tar en paus i rapportskrivandet. Diskar kvälls- och frukostdisken medan jag lyssnar på P1. Det råkar vara radiopsykologen Malin Edlund (länk) som samtalar med den pressade mamman Rose-Marie som aldrig blir klar med att hjälpa alla andra och därför aldrig riktigt får tid med sig själv.

Jag hör ett Lärande samtal. Ett samtal där Rose-Marie, med vägledning av Malin, själv hittar orsaker och lösningar. Det är ett program fullt av hummande och långa pauser. Tystnader som sprakar av tankeverksamhet. Jag känner igen mycket från terapeutiska samtal jag haft med både professionella och vänner. De samtal som verkligen har hjälpt mig är de där Jag hittar svar och själv formulerar dem. De samtalen lämnar mig också med en känsla av att jag Kan förändra och jag Kan hitta lösningar. Språkets förenklingar av mina komplicerade tankar får mig att se mönster tydligare och utifrån det kan jag Förstå lite mer om mig själv.

Detta sätt att samtala vill jag ta med mig in skolan (utan att bli terapeut). Samtal där bollen lämnas över till barnen, eleverna, studenterna eller deltagarna. Jag ser kopplingar till att ställa öppna frågor, låta tanken ta tid, upprepa, ge nya perspektiv och infallsvinklar men överlåta tolkningen till den det handlar om. Jag ser samtal där huvudpersonen får ta Ansvar för sig själv och sitt liv och där samtalspartnern tar ansvar för att samtalet ger Möjligheter till henom att göra det.

Read Full Post »

Gruppindelning

Läser i Göteborgs-Posten om Erica Hallbäck som skriver brev till landets kommuner för att lyfta frågan om gruppindelning. De två artiklarna kan du läsa här och här. Hon berättar om att de flesta lärare både under hennes grundskole- och gymnasietid lät eleverna själva sköta gruppindelningen vid grupparbetena. Erica var aldrig önskad i någon grupp.

– Jag blev aldrig vald. Jag hade aldrig några riktiga kompisar. Inför nästan varje lektion hade jag ont i magen och funderade på om det skulle bli grupparbeten eller inte. Jag vill att andra ska slippa uppleva samma sak, säger hon.

Jag blir både glad och ledsen samtidigt.

Ledsen över att Erica och så många andra plågas av detta dagligen. Det är lärarens ansvar att bestämma hur gruppindelningen ska ske och vara medveten om hur detta påverkar arbetet i gruppen. Det är också lärarens ansvar att reagera när någon alltid blir utanför. Det finns många aspekter som gör det svårt för eleverna själva att bestämma grupper.  Vissa väljer att jobba med sina vänner för att vara snälla fast de hellre vill jobba med någon annan, andra väljer att arbeta med någon för att förändra eller bevara sin status i klassen. Valet av medarbetare i ett grupparbete kan bli en rätt stor markering i gruppen om vilka som räknas, vilka jag gillar och vem jag är. Det kan lätt handla om helt andra saker än vem jag faktiskt vill arbeta med. Karin Johansson är psykolog och utredare vid Barnens rätt i samhället (BRIS) och säger:

– Det handlar om brister i ledarskapet. Lärarna är ledare i klassrummet och barn och unga är inte mogna att själva ansvara för gruppindelning. Det handlar om okunskap hos lärarna, att de inte förstår vilka konsekvenser det kan få när eleverna delar in sig själva.

Grupparbeten är enligt mig den allra svåraste formen att arbeta i men samtidigt den som jag upplevt gett mig mest. Det kan gå riktigt illa och det kan gå riktigt bra. Gruppen kan göra så mycket sämre ifrån sig än den individ som gör sämst ifrån sig ensam men kan också göra så mycket bättre ifrån sig än den individ som gör bäst ifrån sig ensam.

Glad blir jag över att Erica skriver alla dessa brev och skapar debatt kring detta! Tänk, det går att förändra världen lite grann!

Read Full Post »

Det blåser på månen

Jag snubblar över barnboksklassikern Det blåser på månen av Eric Linklater från 1944 och låter mig roas. Den är speciell på flera sätt. Begreppet magisk realism är det som kommer till mig när jag söker efter ord att beskriva hur ”verklig” den är. Ramberättelsen med deras hem, föräldrar och byn känns realistisk men det händer väldigt mycket magiska saker. Djur kan prata, huvudpersonerna Dina och Dorinda kan förvandlas till kängurur och tapeter kan få liv. Flera gånger under läsningen funderar jag över om det ”bara” är flickornas fantasi eller om det är på riktigt men får inte alltid svar. Exemplevis häxan Häxelin trodde jag hela boken var en fantasifigur tills jag i slutet av boken får se hennes hus. Betydde det att hon fanns eller var det bara en rolig tant?

Kritiken mot stora delar av vuxenvärlden är massiv. Dina och Dorindas mamma är en mes som varken klarar av att uppfostra sina barn eller hantera sina egna känslor. Deras pappa är sträng och är borta mest hela tiden. Åklagaren och försvarsadvokaten i byn är goda vänner och turas därför om att vinna målen; åklagaren vinner på måndagar, onsdagar och fredagar medan advokaten vinner på tisdagar, torsdagar och lördagar. Deras guvernant, Fröken Tjatlund, påminner mig om den allra tråkigaste bilden av skolan som en institution för lösryckt meningslös kunskap. Här är hon.

Vill du räcka mig pepparen, Dorinda? Peppar, det är som du vet en krydda. Det finns svart och vit peppar och röd peppar. Förr var det bara kungen av Portugal som fick handla med peppar. Men nu odlas mycket peppar i Penang. Penang, det är betelnötternas ö. En gång i tiden var det en straffkoloni där eller ett fängelse. Våra fängelser var förr mycket illa skötta, men småningom har förbättringar införts. Newgate var på sin tid ett mycket beryktat fängelse. Sing Sing är ett allmänt känt modernt fängelse. Tack, kära du. Ställ nu pepparen tillbaka på sin rätta plats.

Sådär håller hon på, till och med under middagarna. De vuxna som tar barnen på allvar, tror på deras förmåga och inte bara skäller är deras lärare i musik och dans, Herr Gitarr, samt de två lustiga små sappörer (de är soldater som jobbar med att gräva underjordiska tunnlar men en gång grävt åt fel håll under Krimkriget och kommit helt vilse) som turligt nog gräver en tunnel till den cell flickorna en tid blir instängda i.

Jag tycker om att Dina och Dorinda inte är några klanderfria hjältar. De blir rädda, åksjuka och tappar hoppet ibland. De misslyckas också med sin stora räddningsplan och blir själva inburade och får räddas av förvillade sappörer. Dina låter inte sin syster följa med och träffa fru Häxelin och skäms lite för det här:

Hon var stolt över att hon kände fru Häxelin och ville ha henne alldeles för sig själv, som om fru Häxelin varit en hemlighet. Hon förstod ju hur själviskt detta var och hur orätt det var, men det var en så behaglig form av själviskhet och hon kunde inte besluta sig för att offra den. Inte ännu.

Jag tycker också om att saker och ting tar tid. Flickorna följer sina hjärtan och tror att det är möjligt att rymma från en djurpark och rädda en pappa. Det blir inte riktigt som de hade tänkt sig men på vägen lär de sig massor, har roligt och slutet blir lyckligt.

Read Full Post »

Poetisk fysik

Idéhistoria är härligt brett. Forskningen rör sig över ämnes- och institutionsgränserna och passar utmärkt ihop med min längtan efter stora helheter och sammanhang. Samtidigt är det pinsamt smalt eftersom det bara handlar om västvärlden. Det blir mycket vita män med resurser…

Senaste föreläsningen fick jag bekanta mig med vetenskapshistoria där läraren som exempel på ett paradigm guidade oss genom vetenskapsmännens ihärdiga sökande efter svaret på vad ljus är för något. Vi fick läsa några stycken ur Newtons bok Opticks från 1704 som han väntade med att ge ut tills hans största rival Hooke hade hunnit dö så att han slapp dennes kritik. Boken finns att läsa på nätet (länk). Texten liknar inte de som jag är van vid inom fysik och teknik utan är svävande, ungefärlig och faktiskt lite poetisk. Argumentationen liknar den som använd(e)s inom filosofin och de mer oexakta omätbara vetenskaperna.

När jag läser i boken märker jag att Newton använder versaler på ett för mig grammatiskt felaktigt sätt som jag mest stöter på i poesin och i barnböcker idag. Min lärare berättade att det på den tiden var vanligt att man började de Viktiga orden med stor bokstav. Jag tycker att det är svårläst men ytterst intressant.

Jag Måste pröva!

Read Full Post »

Pluggutmaning

Jag har skapat  mig en ny utmaning.

Jag har hamnat i/ramlat in i/skapat/valt en alldeles fantastisk grupp att arbeta med i min dramaklass. Vi lägger ned mycket tid på vårt skolprojekt där vi är ute på en skola och gör drama med eleverna. Jag betonar, mycket tid. Så mycket tid att jag inte alls hinner läsa alla faktaspäckade svårgenomträngliga texter kursplanen säger att jag borde läsa för kvällskursen i idéhistoria jag är inskriven på. Kursledaren rekommenderade på kursstarten att vi läser texterna innan föreläsning. Jag lade detta på minnet och prestationsprinsessan bestämde genast att så ska det ALLTID bli. Inför varje föreläsning.

Det gick inte så bra. Inte ens inför första föreläsningen efter introduktionen hann jag läsa allt och inför den andra hann jag bara precis låna böckerna. Jag hade en liten kris och mitt ler-alterego Lola peppade mig att bryta upp min överdrivna förväntan på mig själv. Tillsammans kom vi fram till ett nytt koncept. Eftersom detta är en kurs jag läser utöver mina 30 poäng, det är inget som kommer göra mig extra attraktiv och jag egentligen bara läser för att det är intressant och allmänbildande (och som klasslärare behöver jag vara extremt allmänbildad), så måste jag inte pressa mig för att få poängen. Det känns lite jobbigt att skriva det och berätta det för världen men nu kommer det: Jag ska inte läsa någonting av kurslitteraturen. Ingenting. Bara om jag blir riktigt ordentligt sugen och jag gör det bara för mitt eget höga nöjes skull får jag läsa i böckerna. Det är en svår utmaning för mig men hittills har det gått förvånansvärt bra!

Kursen har blivit trevligt igen. Jag känner inga orimliga krav på mig själv. Föreläsningarna är intressanta och jag märker att jag hänger med. Deltagarna blir färre och närmar sig försiktigt varandra. Stämningen är engagerad, intresserad och de som faktiskt är pålästa får plats att diskutera olika källors uppfattning om sakfrågan. För att var traditionell katederundervisning där jag säger väldigt lite är det riktigt trevligt. Lärarna är sådär härligt lyckliga över att få prata om sitt specialintresse som bara engagerade lärare är. Det börjar likna något! Och jag är för första gången i mitt liv en sån där slappis som inte läser böckerna.

My way or the highway

 

Read Full Post »

Läraren och skeppet

En dag denna vecka var jag ute på en skola med några klasskamrater och startade upp ett berättarprojekt. Bänkar flyttades och klassrummet förvandlades till ett skepp, vi klädde ut oss lite grann och blev tidlösa figurer från vilken saga som helst och vårt sätt att bemöta eleverna gjorde dem till hemliga fripassagerare på skeppet som var tvungna att gömma sig för den onda kaptenen. Det var en pangsuccé. Jag är så stolt över oss.

Jag undrar vilka skepp barnen såg?

Jag funderar över varför det gick så bra och varför mina klasskamrater inte var riktigt lika överlyckliga över första träffen med eleverna. Några saker jag tänkt på som jag vet har bidragit till vår framgång är: 1. Vi lade ner mycket tid på att leka, pröva och hitta något som vi kunde entusiasmera om och i. 2. Vi umgicks mycket och lärde känna varandra. 3. Vi pratade om stora svåra frågor som egentligen inte rörde projektet ex. Vad är skolans uppgift? 4. Vi hade skapat en värld som vi gillade och vi hade roligt i den världen tillsammans med barnen.

Vi hade också den stora glädjen att få möta en lärare som välkomnade oss med öppna armar. Jag är så glad för den entusiasm, hjälpsamhet och vänlighet hon öst över oss. Det gör en så otrolig skillnad att arbeta med pedagoger som faktiskt vill ha besök av en praktikant, lärarstudent, gästföreläsare eller vad du nu är för gäst i skolan. Denna lärare uttalade även de magiska orden: ”Jag vill lära mig av er!” och vi blev alldeles till oss. Aldrig tidigare på praktik har en pedagog sagt att jag skulle kunna ha något att lära henne/honom. Vilken otrolig kick det är att bli betrodd, litad på, välkomnad och uppskattad!

Read Full Post »