Den dåliga lektionen

Som prestationsprinsessa är det tufft att vikariera. Det är ofta det inte kan bli särskilt bra i det läget jag är i nu. Perfektionisten i mig blir alldeles tokig av alla dessa halvdana lektioner som inte alls blir som de borde. Men jag blir bättre på det.

Jag försöker tysta felsökaren och acceptera läget. Och anstränga mig till det yttersta för hitta det positiva även när det känns mörkt och svårt.

Idag svor jag inte.

Idag orkade jag vara professionell och vänlig mot eleverna trots att de försökte få mig att säga något förhastat.

Idag fattade jag lite mer av de där elevernas spel med varandra och de lyckades inte lura mig som förra gången.

Idag kunde jag se ljusglimtar i kaoset och berömde flera elever.

Idag skällde jag inte lika mycket på dem.

Idag valde jag mina strider bättre än förra gången.

Det är inga problem att hitta det som gick dåligt, det som jag inte ska göra om, det som jag måste hitta något annat sätt att göra det på och det som känns hopplöst svårt att förändra. Det svåra är att hitta det som ändå var bra, det jag ska göra om och det som jag ska bygga vidare på. Jag blir bättre på det.

Read Full Post »

Huvudet fullt av sirap

Det är så olika på föreläsningar.

Vissa föreläsare har en förmåga att få mig att flyga. Huvudet blir plötsligt gigantiskt och samtidigt spännande. Jag utforskar delar jag inte trodde fanns. Svänger mig i lianer och knyter sambandstrådar i ett oändligt mönster. Och inget känns jobbigt.

Andra, som idag, får det att kännas tungt och trögflytande. Som att hela huvudet är fyllt av sirap och varje liten transport mellan en del till en annan blir att stort projekt. Ibland bara slutar all aktivitet. Hjärnan säger STOP! och sen får inget nytt komma in.

Åter andra får mig att känna att allt det som ryms i mitt huvud är fel. Det är inte tillräckligt, på fel sätt, oorganiserat, oviktigt, konstigt, men framför allt för lite. Det känns liksom tomt och så skäms jag lite över det.

En del blir mitt huvud ovän med. Då handlar allt om att emotsäga det som föreläsaren säger. Eller så försöker huvudet energiskt mota ut allt som sägs och endast fundera på dagens lunchlåda eller något annat viktigt.

Men tack och lov accepterar mina tankar de flesta föreläsare och blir lagom retade och utmanade. Jag undrar hur jag är som föreläsare?

Read Full Post »

Den oförberedda pjäsen

Det här med att vikariera det är ett riktigt konststycke. Speciellt när jag är på en ny skola, i en ny klass och bara EN dag.

Jag slängs in i en pågående pjäs. Det är skarpt läge, med publik och strålkastare. Jag undrar om jag egentligen har huvudrollen eller om det är någon annan? Eller är jag i själva verket regissör? Manuset har jag förstås inte fått läsa och jag tvekar inför hur mina repliker ska vara. Det är också osäkert vilken del av pjäsen jag kommer in i, är det början med presentation och lite långsamt tempo, den upptrappande mittendelen eller det dramatiska slutet med en eventuell lugn period?

Men det värsta är ändå att jag aldrig träffat mina medskådespelare förut och inte heller alla de som jobbar i kulisserna. (Ibland händer det att det finns en sufflör som ger mig ledtrådar om mina repliker.) Det är hemskt svårt att improvisera med folk jag inte känner. Men döm om min förvåning då jag märker att skådespelarna BÅDE är på scen OCH sitter i publiken. Det tog ett tag att upptäcka eftersom jag hela tiden har tre gigantiska strålkastare riktade mot mig. Men till slut vänjer jag mig vid ljuset, då samspelet med de andra trevande började finna någon slags form och jag hinner vända mig om.

Jag gissar vilt kring vad min roll innebär och försöker att styra upp handlingen och allas uppgifter. Möter både motstånd och hjälp från olika håll. Ibland blir det är bra spontan pjäs med glada miner. Ibland blir det liksom två olika pjäser, en som jag och några elever driver samt en annan som några andra elever driver. Innehållet varierar kraftigt och det blir sällan som någon har tänkt sig.

Det är en kraftansträngning för alla att få det att fungera och efteråt är jag bara så trött trött trött. Precis som en skådespelare behöver jag då ställtid. Tid att titta i taket. Andas. Tid att låta tankar och känslor ta så mycket plats de behöver. Tid att älta. Tid att lämna bakom.

Lönen jag får motsvarar inte den tid detta tar. Men jag vet att jag inte gör det för lönen. Jag vikarierar av samma anledning som skådespelare tar vilket skitjobb som helst. Bara en får synas. Så att det där riktiga jobbet kommer lite närmre. Lite fler ser att Hon var inte så dum. Även i skolan är kontakter guld värt.

Det kostar att stå på scen.

Read Full Post »

Det nya språket

Jag läser Theodor Kalifatides Ett nytt land utanför mitt fönster (som kurslitteratur) och jag häpnar över alla storslagna filosofiska poetiska små stycken. De bara kommer fler och fler. Jag undrar om det är en sån bok som långsamt kommer att växa i mig utan att jag märker det, tills den dag då det plötsligt blir tydligt att det blivit en självklar referenspunkt. Eller så bara försvinner den bland alla andra ord.

Kalifatides skriver om hur det kan vara att lära sig ett nytt språk och jag minns och känner igen trots att jag inte bytt land på samma sätt som han gjort.

Att lära sig de nya orden var en sak, att lära sig deras betydelser var en annan. Det låter kanske en smula paradoxalt, men det är enkelt. Man kan lära sig orden först som namn och det kräver endast ett gott minne. Men dessa namn är inte neutrala, de är täckta av århundradens lava av mänskliga erfarenheter, känslor, upplevelser och värderingar. Att lära sig ett nytt språk blir på det sättet en genomgripande resa in i ett annat medvetande om världen och livet. […]

En av de längsta resorna är den in i oss själva och den börjar alltid med att lära sig något nytt, något annat, något främmande. […]

Hur skall man lära sig ett språk, om man inte älskar det?

Språket är en del av livet och språket påverkar livet. Jag är bara på det här sättet som det känns här, när jag lever på svenska. Jag har prövat att leva på engelska lite grann och på spanska ganska mycket. Det är något helt annat. Jag är inte riktigt samma person på spanska. Det är både fantastiskt underbart och lite obehagligt. Engelska känns inte alls lika dramatiskt. Snarare funktionellt och samtidigt instängt. Det är för att jag älskar spanska men inte engelska.

Kalifatides, du får mig att minnas och förstå hur känsloladdat och betydelsefullt för identiteten det är med språk. Tack!

Read Full Post »

Samhörigheter

Det här med sammanhang.  Att få tillhöra. Vara en del av något. Vara viktig genom sitt deltagande. Bli synlig genom att vara viktig del av något. Det är grundläggande mänskligt och viktigt att minnas i pedagogiska sammanhang.

I olika sammanhang kan jag som människa bidra med olika saker. Jag fyller min samhörighetskvot på olika håll och blir då mindre sårbar mot förändringar. Vissa samhörigheter är små och specifika; de har bara en funktion. Andra är mångfacetterade och tillfredställer flera sidor av mitt jag. När en samhörighet försvinner gråter min själ och jag söker efter nya sätt att höra samman och finnas. Jag minns när jag bytte stad. Som nyinflyttad hade jag nästan inga samhörigheter. Jag fanns väldigt lite. Jag grät och förstod inte varför det var så svårt att leva. Nu förstår jag. Med för få samhörigheter känner jag mig instängd, låst och frustrerad.

Jag finns i mina samhörigheter. Jag syns, identifieras och bekräftas. Speglas och växer fram.

Jag gör samhörigheter. Samhörigheter gör mig.

Read Full Post »

Den obekväma kroppen

På högskolan uppmuntrade vår lärare oss att visa med kroppen. Men oj vad jobbigt. Ingen ville. Utom jag då. Jag gick glatt fram och tog jobbet som jorden. Efter en stunds pressad tystad lyckades jag rekrytera en sol och en måne. Vi snurrade och lutade och prövade olika sätt att visa på sambanden. En annan lektion jobbade vi med vatten och dess former. EN modig grupp hade försökt dramatisera de olika faserna. Men vågade bara visa om de fick vara tillsammans med sina kompisar.

Idag var jag hos en fjärdeklass. Där ville alla vara solar, månar och jordar. Det var bara kul kul kul.

Vad har hänt med alla dessa vuxna som är så obekväma med att visa saker med kroppen? Eller är det just lärarstudenter som generellt sett är sådana som inte gillar sånt? Eller kan det vara ett svenskt fenomen? Europeiskt? Eller mänskligt?

NEJ det tror jag inte är möjligt! För barnen är det så naturligt. Kroppen är till för att användas. Jag tror att det är något som händer i vuxenskapet som gör kroppen mindre tillgänglig. Den blir ett nyttigt arbetsredskap. Ett varumärke. Och så är det den där sexualiteten. För barnen verkar kroppen mer självklar. Mer förbunden med huvudet. Mer närvarande. Mindre bedömd. Vi vuxna kan lära oss av det sättet att använda sin kropp.

Read Full Post »

Huvudet fullt

Jag hälsade på en ny klass idag. Sen skulle jag hem och plugga.

Det var inget fel på boken, jag hade till och med sett fram emot att läsa den. Men jag lyckades bara läsa ett stycke innan jag märkte att jag inte längre förstod vad jag läste. Alla de nya eleverna snurrade runt i huvudet, samtalen med lärarna, allt som hände under lektionerna….

Det kändes som att det redan var fullt i huvudet. Fullt av obearbetade intryck som krävde min uppmärksamhet. Så känns det i och för sig varje dag då jag är på praktik men när det är första dagen med en ny grupp känns det minst sagt trångt i huvudet och kroppen är trött trött trött. Då funkar det mycket bättre att diska, städa eller träna än att läsa en bok.

Jag som hade tänkt att jag äntligen skulle få tid och ro att läsa vanliga skönlitterära böcker och kanske slinka in någon intressant facklitteratur för att fortbilda mig. Det verkar avlägset nu.

Kanske när jag jobbat några år? Kanske när det är sommarlov om jag får sånt?

Read Full Post »

Spänningen på biblioteket

– Och efter rasten ska alla killar gå till biblioteket, säger läraren.

– JAAAAA!, skriker killarna lyckligt.

På biblioteket sätter vi oss i ett mörkt bikupeformat rum.

– Jag vill ha stjärnorna!, säger en elev och tittar uppfordrande på mig.

– Jag vet inte…. hinner jag säga innan han hittar knappen själv. Taket lyses upp av en stjärnhimmel. Han lägger huvudet i mitt knä och ler mot mig. Tyst!, säger de till han som alltid pratar. Bibliotekarien kommer in och berättar fortsättningen på Mio min Mio som de har börjat på tidigare.

Oj! Wow! Nej! Han måste komma ihåg svärdet! ÅH! Såhär? JA!

Hon avslutar precis när det är som mest spännande.

Så tänker jag att det borde vara på alla skolbibliotek. En plats dit man vill gå. En plats där det finns många många dörrar in till andra världar. Och där man kan få hjälp att hitta dörrarna och öppna dem.

Read Full Post »

Lärarkris och jobbdrömmar

Jag läser om den kommande nationella lärarkrisen (DN) och tänker på min egen situation precis som Christer. Sen jag gick på gymnasiet har man pratat om de stora pensionsavgångarna som inom de närmsta åren, alldeles snart kommer öppna upp arbetsmarknaden för de unga. Det har inte hänt. Men ännu pratas det om de där pensionsavgångarna och jag börjar tvivla på att det kommer att göra någon som helst skillnad för mig.

Men jag blir ändå lite hoppfull. En lärarkris. Det låter som att det kan bli lite lättare att få jobb då…

Där jag bor, i Malmö är det bara lätt att få jobb som fritidspedagog, förskolelärare, specialpedagog och gymnasielärare i yrkesämnen enligt Lärarnas tidning. Det som jag vill få jobb som, grundskolelärare för de tidiga åren, är enligt statistiken mycket svårt i södra Skåne.

Jag siktar inte lika högt som Christer, som hoppas på högre lön, utan drömmer bara om att få ett jobb som stämmer med min utbildning utan att behöva flytta eller pendla alltför långt.

Read Full Post »

Vem vill bli rektor?

Vi har en väldigt farlig situation och så har det varit ett tag. Vem vill egentligen bli rektor?

De verkar så ensamma, de rektorer jag träffat. De flesta har slutat. Det gör mig rädd.

Vi behöver duktiga rektorer. Många. Och de behöver ha en möjlighet att göra ett bra jobb. Som det ser ut nu verkar det svårt. Väldigt svårt.

Utan en trygg ledning blir det lätt så att lärarna också blir ensamma. Utsatta. Utan ledning helt enkelt. Men en skola måste vara ett komplicerat samarbete mellan många människor. Samarbetande människor. Inte ensamma människor som försöker hinna med. Och för att det samarbetet ska fungera krävs en fungerande ledning.

Jag minns serien The School och det sinnrika system jag kallar Det passmoreiska skyddsnätet. Där fanns många människor som alla hade en tydlig roll. Rektorn var spindeln i nätet men han gjorde verkligen inte allt. Men han visste vad alla gjorde och omarbetade systemet efter de behov som fanns. En sån skola skulle jag en gång vilja möta.

Read Full Post »