Nästa steg

Det är omvälvande. Skrämmande. Spännande. Och otroligt roligt. Jag ska börja jobba den sjunde januari.

När jag sökte jobb iklädde jag mig en självsäker kavaj som fick mig att lugnt berätta om allt jag kan och allt jag vill åstadkomma som lärare. Jag löneförhandlade och valde mellan olika erbjudanden. Jag blev mer och mer stursk när jag förstod att arbetsgivare faktiskt verkade intresserade av att anställa mig. Och så tackade jag ja.

Allt gick väldigt snabbt och jag förstod inte riktigt vad som hände. Ena stunden var jag överlycklig. Andra stunden var det bara tomt i mig. Det var som att kroppen sa ifrån ibland, att nu får det räcka. Nu är det paus.

Medan jag höll lektioner, planerade lektioner och gjorde hemuppgifter till högskolan låg tankarna och känslorna och bodde in sig. Efter ett tag hade jag vant mig vid tanken att jag faktiskt fått en anställning. Det var signalen för alla andra känslor att inta scenen. Då kom osäkerheten, rädslan, pirret, tvivlet, tröttheten och oron. Hur ska det gå? Vad kan jag egentligen? Kommer jag klara det?

Där i alla gråa känslor söker jag mig tillbaka till min slutpraktik. Alla lyckade lektioner. Känslan av säkerhet. Känslan av att jag är kompetent. Och min underbara handledare som alltid hjälpte mig att se det positiva. Hon sa ”Se, du kan detta och detta och detta.”, ”Du gör såhär, det är bra, fortsätt med det!”. Jag log lite och sa ”Men det här var ju rätt misslyckat…”. Då diskuterade vi och hon hjälpte mig att se det positivt. Det var som det bästa utvecklingssamtalet om och om igen. Bästa för mig alltså. Andra kanske behöver hjälp att se det som inte fungerar. Andra kanske behöver hjälp att anstränga sig mer. Andra kanske behöver hjälp att våga prova osäkra saker. Inte jag. Jag behövde hjälp att se min utveckling och att vara nöjd och glad över vad jag lärt mig. Utifrån det fick jag kraft och mod att pröva, lära och våga mer hela tiden. Och ja, så är det nu också. Med positivt stöd blir jag lugn, klok och litar på mig själv. Det är bra att veta sånt: vad som kan hjälpa mig att bli en bra lärare. Vad behöver du för stöd?

Read Full Post »

Handledarna och jag

Förrförra gången handlade #skolchatt om samarbetet mellan lärarutbildningarna och skolorna. För att läsa debatten klicka här. Jag började fundera på detta med handledare. Någon tyckte att handledare skulle vara särskilt skickliga lärare utifrån vissa kriterier. Jag minns ämnesdidaktisk skicklighet som en av dessa. Jag håller inte med. (Kanske det har att göra om man är ämneslärare i de högre åldrarna eller klasslärare i de lägre?)

När jag började på lärarutbildningen skulle jag hållit med. Då vara jag förvirrad och vilsen. På högskolan fick vi teori och kritik av den nuvarande skolan. Jag kom ut på praktik och ville se någon som kunde förverkliga och exemplifiera allt det som vi hade fått höra på högskolan. Så blev det inte. Min första handledare var skicklig på många sätt. Hon var en demokratisk och tydlig ledare och hade stora kunskaper inom sina ämnen. Men hon undervisade inte alls på det sätt som högskolan propagerade. Och inte alls så som jag ville göra. Men hon lät mig ta över undervisningen. Jag slängde ut mängder av idéer som jag tänkte att hon skulle rata. Men hon sa ”Pröva!” och jag provade. En av de saker jag provade var drama. Jag kunde inget om det men hittade en hemsida med några övningar som jag gjorde med eleverna. Vi läste en bok och eleverna fick spela upp en scen ur den.

Min handledare och jag klickade inte. Vi lyckades aldrig småprata. Jag var lite rädd för henne. Hon gav mig mycket konstruktiv kritik. Hon lät mig jobba hårt. På kvällarna och helgerna planerade jag för det hanns inte med på skolan för alla dessa mållösa möten. Hon gjorde två viktiga saker för mig: 1. Hon lät mig hålla i många lektioner som jag skräckslaget genomförde. 2. Hon såg att det hände något med mig när jag höll i drama, att jag blommade ut. Hon sa att drama var något jag skulle satsa på. Tack för det! Utan den kommentaren hade jag kanske inte valt att läsa mitt hjärteämne drama!

Sedan dess har jag haft tre handledare och alla har lärt mig olika saker. Ingen har varit den där som undervisar så som jag vill göra. Ingen har exemplifierat forskningen från högskolan. Men det finns så många dimensioner av läraryrket och alla har gett mig något. Någon visade att man kan vara avslappnat och sätta tydliga gränser för sitt yrke. Någon var fantastiskt bra på att lösa konflikterna på rasten. Någon mötte föräldrar på ett sätt som jag tog med mig. Någon hade ett tydligt sätt att prata med sina chefer. Någon kunde möta eleverna i alla deras känslor på ett underbart sätt. Men ingen hade allt. Ingen var perfekt. Och jag har äntligen slutat leta efter min drömlärare hos någon annan. Nu letar jag hos mig själv.

Jag har börjat förstå vad jag vill ha av en handledare. Jag vill ha just det som min första handledare gav mig: plats att pröva. I det ingår också att handledaren alltid finns där för att rädda mig om något händer som jag inte kan hantera eller om jag plötsligt inte orkar vara lärare en liten stund. Jag vill också ha respons. Jag brukar ofta kunna se vad som inte gick så bra och lite grann av det som gick bra. Men det är mycket som jag inte alls märker och där kan handledaren göra en stor insats. Hon kan berätta om det självklara, de där små detaljerna som jag inte tänker på. Pauserna i genomgången, hur jag ställer frågor, hur jag väljer vem som ska få svara, hur jag bemöter elevernas svar, hur jag reagerar när någon kommer försent eller glömt pennan eller är ledsen för något från rasten. Undervisningen har jag oftast tänkt igenom noga. Men mitt förhållningssätt  till eleverna och allt som händer i klassrummet, eller kanske det förhållningssätt jag vill ha till detta, kan jag behöva hjälp med att sätta ord på. Och det är ju det som grunden till allt. Tänker jag.

Det är fint om vi tycker om varandra och har lätt att prata med varandra, som det är med min nuvarande handledare, men det är inget jag kan begära av en handledare. Men det är viktigt att kunna diskutera tillsammans. Och då när vi diskuterar underlättar det om handledaren inte ser sig som färdiglärd. För då blir det svårt att diskutera. Men om vi båda pratar med inställningen att vi vill lära oss, gärna både av och med varandra, kan det bli riktigt spännande.

Tack till alla handledare i skolsverige som öppnar sina klassrum för lärarstudenter med darriga ben!

Read Full Post »