Att bli arg som lärare

Jag följer Jamies drömskola och funderar på detta med disciplin. Hur jag som lärare får eleverna att göra vad de ska. Hur jag får dem att vara schyssta mot mig och varandra. Jag tycker att det är svårt.

Jag som elev behövde aldrig en hård röst för att förstå. Det räckte med att säga till mig med vanlig röst. Eller så minns jag det i alla fall. Det var jobbigt med allt det hårda tyckte jag. Då stängde jag in mig ännu mer. Allt det där skället och allmänna kraven på alla som inte gällde mig var så jobbigt och fick mig att må dåligt.

Kan ni vara TYSTA nu! Nu SKÄRPER ni er!

Det gällde aldrig mig men jag lyssnade ändå. Nej det var helt fel för mig. (Såhär var det) Jag var hämmad och ofta uttråkad och understimulerad i skolan. Det skapar en del problem för mig nu. Jag vill så gärna skapa den undervisning som skulle fått mig att lyfta och utvecklas, våga tro på mig själv och i slutändan faktiskt våga prata med de där arga vuxna. Men det finns ju så många andra barn i skolan som inte är som jag var! Många behöver tydliga gränser som gör det tryggt och hanterbart för dem.  Många behöver träna i att ta ansvar för sitt eget beteende och de behöver hjälp i att göra det.

Jag behöver hitta det där hårda och ibland till och med arga. Det känns fel. Det är inte jag. Inte nu i alla fall. Men jag vet att jag måste hitta något sätt att vara hård och arg på. För ibland behövs det.

Jag är sällan arg. Det är först på senare år jag har lärt mig att skrika. Fast det känns fortfarande lite konstlat. En av de första gångerna var på en dramalektion då vi skulle skrika i någon lek. Det var fantastiskt och sorgligt samtidigt. Jag hade ett sånt uppdämt behov av att skrika! När jag gick i lågstadiet retade de andra barnen mig och kallade mig musen för att jag var så tyst.  Barn kan vara väldigt träffsäkra. Det har hänt en del sen jag gick i lågstadiet men jag märker att det finns några små delar av den där musen kvar i mig. Jag var livrädd för att någon skulle skälla på mig. Det var det värsta jag visste. Därför blir det så svårt för mig att skälla på barn idag. Dessutom är jag inte riktigt van vid att ens bli arg. I min familj blev man inte arg. Men det har jag tack och lov börjat lära mig!

Jag minns när en av mina underbara dramalärare besökte mig på min praktik (länk till inlägg) och gav mig den bästa feedback jag nånsin fått. Då sa hon till mig att hon förstod att jag inte ville bli en sån där surkärring som bara skäller. Men att jag aldrig skulle bli det och därför inte behöver vara så himlans rädd för det heller. Hon sa att jag var så mjuk och inbjudande och därför gott kunde våga ha lite vassare kanter ibland så att mitt ledarskap blev tydligare för eleverna.

Hennes ord har jag burit med mig och försökt odla de där kanterna. Det blir bättre men det är svårt. Det är en process. En läroprocess.

Jag ville bara berätta det. Att det är jobbigt och svårt att bli en bra lärare men jag jobbar på det!

Read Full Post »

Att tvingas äta

Det här med att tvinga barn att äta upp sin mat. Jag kan inte riktigt stå ut med det.

Att locka och göra roligt och försöka övertala kan jag stå ut med. Men tvinga. Det går bara inte för mig.

Idag satt en tjej i tvåan och grät när hennes lärare tvingade henne att äta upp. Jag har inte koll på alla omständigheter men jag kan inte heller hitta på några som skulle kunna få mig att tvinga en elev att äta upp. Läraren i denna situation brukar för övrigt själv ibland avstå från maten i matsalen då den inte passar dennes smak.

När jag gick i ettan och precis hade vant mig vid att sitta i den gigantiska matsalen, räcka fram min tallrik och försöka hänga med i alla sociala spel, då var jag en dag tvungen att äta upp fast jag inte ville. Alla andra hade gått ut och jag satt ensam kvar. Jag minns inte maten som äcklig. Det hade bara blivit för mycket. Och då började den lilla mathögen växa till först en kulle och sen ett BERG. Den blev slemmig och svampig samtidigt som den blev torr och frän i smaken. Det var omöjligt att äta och jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna äta upp allt. Jag minns det som att jag åt några tuggor och sedan fick slänga resten. Men de tuggorna kommer jag aldrig glömma. Jag trivdes aldrig i den matsalen och jag tror inte på att tvinga barn att äta upp sin mat. Jag tycker att det är en form av övergrepp. Skulle du göra så mot en vuxen?

Det är dessutom svårt att beräkna hur mycket jag orkar äta när jag är ett barn. Det är också svårt att veta om jag gillar maten i skolan när jag är ett barn.

Jag tänker på Jesper Juuls Nu ska vi äta och allt klokt han skriver om barn och mat. Jag vill att skollunchen ska vara en trevlig stund på dagen. Mat ska vara något jag får energi av, inte tårar och avsmak.

Read Full Post »

Magont

– Jag har ont i magen, säger en elev och tittar mig vädjande i ögonen.

Jag resonerar och undrar och ger tips och försöker hitta små snälla lösningar. Men nej. Det var inte riktigt så hen menade. Det var inte sån magont som skulle botas på något sånt sätt som jag föreslog. När jag äntligen hittar rätt lösning vidgas ögonen och det är något som blir lugnare i ansiktet.

Ringa hem. Och jag förstår. Det är ett sånt där magont som har med själen att göra. Själen värker och smittar magen och det är själva situationen som är giftig. Det går inte att stanna. Det bara gör ont ont. Eller så kanske det inte gör ont just nu men det borde göra ont. För så jobbigt är det.

Och jag suckar och undrar. Hur ska jag hjälpa?

Jag tänker på när jag var liten och ensam och på hur lång tid det tog för mig att lära mig att umgås med andra på ett sätt så att jag mådde bra.

Kan jag hjälpa?

Read Full Post »

De engelska skolserierna

Jag har just sett det första avsnittet av Jamies Dream School och jag vet inte riktigt vad jag ska säga förutom att jag kommer fortsätta att följa serien. Trailern är underbar!

Jamie är lite av en favorit. Han strösslar med superlativ och berättar gärna om sina tvivel. Han känns generös och jag blir glad av att se honom.  I denna produktion märks det dock väldigt tydligt att han inte har pedagogisk utbildning och hans kommentarer blir därför inte lika klockrena som i hans matprogram.

Men jag gillar idén: att pröva nya grepp för att fånga de som fallit ur skolan. Lite som Gareth Malone’s Extraordinary School for Boys.

Det ger mig hopp och inspiration. Och bekräftelse. För det är så det är varje gång jag har lektion: jag prövar något som jag tror på. Det är oftast inte lika spexigt som i dessa serier men det är nästan alltid nytt (det mesta är ju nytt för mig) och jag vet aldrig hur det ska gå. För att våga hålla på sådär och pröva måste man vara modig och jag får lite mer mod av att se på dessa serier. Mycket mer än av att se på 9A, av det blev jag bara ledsen. Heja engelska skolserier! (Inte att förglömma: The School, eller Den övervakade skolan, som den hette på svenska. Läs mer: 1, 2)

Read Full Post »

Lärares beslutskapital

Intervjun med Hargreaves i Lärarnas tidning (länk) lämnar mig inte ifred. (Kanske jag måste läsa hans bok? Någon som redan gjort det?)

Han skriver om lärarens professionella kapital. Det mänskliga kapitalet kallar han lärarens förmåga att undervisa (jag tolkar det som ett ämneskunskaper kombinerat med stora kunskaper om hur lärande kan göras effektivt i klassrummet). Det sociala handlar förstås om relationer, både till eleverna och kollegor (här tycker jag också att relationer till föräldrar samt annan personal på skolan och andra personer i samhället som skolan samarbetar med borde finnas med). Det tredje kapitalet berättar han om här:

— Det handlar om att kunna göra professionella bedömningar i många gånger svåra situationer där en mängd faktorer spelar med, som det ofta är i skolan. Det är en förmåga som lärare skaffar sig genom långvarig erfarenhet och genom att tillsammans med andra lärare lära sig om och reflektera över sitt arbete.

— Men det tar många år att bygga upp denna förmåga. Minst åtta år eller 10 000 timmars arbete, vill vi påstå.

De två första formerna av kapital är något jag tänkt mycket på och som det också pratas mycket om på lärarhögskolan. I kurserna syns dessa två former ofta. Med den tredje formen av kapital är det annorlunda. Visst har det nämnts, det där svåra med snabba komplexa beslut. Men inte mycket mer än så. Kanske är det för att man bara kan lära sig det på plats, i jobbet som lärare? Eller är det för att det är outforskat? Finns det inte tillräckligt med begrepp för att prata om det? Är det en av de där grejerna som vi ännu inte har börjat försöka greppa med orden? Eller är det någon som vet om det redan finns forskning om detta spännande område?

Read Full Post »

Min nya idol

Det är fredag och jag har varit en vecka på min nya partnerskola. Jag börjar lära känna mina elever, har varit med på flera möten och pratat mycket med min handledare.

Jag hade en bra känsla från första gången jag träffade henne. Det kändes lätt att prata med henne på ett sätt som det inte varit med mina tidigare handledare. Jag har tänkt att det nog är jag som kanske inte är så öppen som person. Kanske är det så. Men nu är det i alla fall bättre än någonsin tidigare.

Jag har fått en ny idol! (Nu är annars mina läraridoler Anne-Marie Körling och en av mina dramalärare som jag gett mig bästa responsen hittils och en massa inspiration.)

Min handledare är så bra på så många saker som jag känner mig osäker på och så gärna vill lära mig om. Eller kanske snarare, hon gör på sådana sätt att jag känner att jag delvis kan härma. Hon gör sådär som jag tänker mig att det kan vara (i  min framtida klass). Det är något med hennes förhållningssätt till eleverna. Många andra på skolan är väldigt hårda och arbetar mycket med bestraffningar. Det passar inte mig. Jag tror inte på det. Men min handledare arbetar med belöningar. Hon visar tydligt att det finns olika studieplaner för olika elever. Att de har olika förutsättningar och ska få rimliga utmaningar anpassade efter förutsättningarna. Då blir det olika i klassen och det är eleverna smarta nog att förstå. När hon pratar öppet om det blir det något självklart.

Min handledare hjälper eleverna att lösa konflikter om de behöver hjälp. Hon visar tydligt att de kan komma till henne. Hon vill veta. Det är inte alltid hon agerar i konflikterna men hon vill veta vad som händer i klassen och visar det.

Min handledare har skapat en trygg och tolerant stämning i klassen fast skolan betecknas av ett hårt klimat. Efter att ha praktiserat och vikarierat i otrygga och bråkiga klasser börjar jag förstå hur mycket läraren gör för klimatet i klassrummet vare sig det är genomtänkt eller inte.

Min handledare är tydlig och försöker alltid få med alla i klassen. Hon skapar möjligheter både för de som har svårt att förstå sammanhangen av olika orsaker och de som blir klara en halvtimme innan de andra.

Min handledare är beredd att diskutera sina val och kan se dem ur flera perspektiv.

Min handledare ger mig plats att göra på mitt sätt.

Jag möter henne vid precis rätt tidpunkt då jag är i behov av just det hon kan ge mig. Samtidigt är hon på många sätt olik mig som lärare och lyfter på så sätt fram det som är mina styrkor. Jag blir både lyft, bekräftad, inspirerad och hjälpt. Allt samtidigt.

Jag är innerligt tacksam för den generositet och öppenhet jag mötts av på min nya praktikplats. Det finns näring och sol. Jag växer. Ser mig själv. Definierar mig som lärare i prövandet. Känner hopp inför framtiden!

Tack!

Read Full Post »

Dom ser inte där

– Vi har det bra i klassen, säger eleverna. Inget bråk.

– Men på fritids bråkar vi och är elaka. Där är det inte alls bra i klassen.

– Varför är det så?, frågar läraren.

– Dom ser inte där [på fritids]. Här gör vi inte sånt för du tittar ju.

Read Full Post »

Skolgården

Skolgården. Den ofta inhägnade plats där eleverna ska tillbringa sina raster. Rasterna som ska vara något annat än lektionerna. Som ska vara pauser för eleverna.

Den miljön har stor betydelse. Det är där eleverna får välja mer fritt vem de vill umgås med och det sker mycket inneslutande och uteslutande.

Miljön kan inbjuda till att upptäcka, utforska, pröva, använda kroppen, samarbeta. Ett ställe där man kan springa, hoppa, balansera och ramla och slå sig (men inte slå ihjäl sig). Den kan också ge väldigt lite impulser och mer utstråla kalhet, utsatthet och tristess. Miljön påverkar vad som händer på rasten.

Read Full Post »

Det passmoreiska skyddsnätet

Morricas kommentarer till mitt senaste inlägg om serien Den övervakade skolan fick mig att se tydliga bilder i huvudet.

Det hände förra veckan. Jag vikarierade i en klass. Jag märker att det hela tiden är lite bråk under ytan kring en flicka. En annan flicka tar demonstrativt hennes plats. Flickan utan plats springer gråtande ut i korridoren. Då väcks frågan. Ska jag lämna klassen helt ensam? De har å ena sidan uppgifter som de kan arbeta med själva, men det går å andra sidan inte särskilt bra för alla. Det är kanske sju stycken som skulle behövt en vuxen som guidar dem och hjälper dem. Samtidigt är det en snäll klass som jag inte tror skulle göra några alltför stora hyss om jag försvinner en liten stund. Fast helst vill jag inte göra det eftersom jag faktiskt bara hade känt dem i några timmar. Men skulle jag annars lämna den stackars flickan att gråta i korridoren ensam? Jag väljer att springa efter henne. Det tar ungefär fem minuter och det gör att jag förstår grunden till alla konflikter med henne och kan hjälpa henne att må lite bättre. Andra elever kommer sedan och pratar med henne och till slut kommer hon tillbaka in i klassrummet. Då har större delen av lektionen gått.

I en annan klass jag var i för några dagar sedan sprang en pojke ut i korridoren när han blev arg. Där var det orolig stämning och jag kunde inte lämna klassen för att springa efter honom. Det gjorde ont i mig att helt enkelt strunta i att han sprang ut.

Det är många gånger undervisningen får brytas för att någon eller några behöver hjälp att reda ut ett bråk eller få ordning på sina känslor. Ibland kan jag som lärare ta hand om det och ofta tror jag att det är bra att jag gör det. Men andra gånger blir det väldigt svårt att lägga tid på det och ibland tror jag att det kan vara bra att någon annan än jag går in och hjälper till.

För den typen av problem tror jag att systemet de använder på Passmore skulle vara en stor trygghet. Då finns det alltid en annan vuxen att gå till om man behöver prata med någon. Då kan fler vara insatta i en utsatt elevs situation.

Jag tänker på min första praktikplats. Där träffade jag en elev som hade det väldigt jobbigt. Plötsligt fick min handledare veta saker som gjorde att hon var tvungen att gå till rektorn med eleven samt kalla på förälder och socialen. Hon lämnade klassen och var borta och tog hand om denna elev resten av dagen medan jag skötte undervisningen. Jag undrar hur hon hade gjort om jag inte hade varit där. Jag upplever att det ofta egentligen inte finns plats och tid för att ta hand om sådana situationer. Om man inte jobbar på Passmore.

Jag tänker på en lärare jag mött. Hon jobbade på lågstadiet och var entusiastisk men lite trött. ”Tur att mina barn är utflugna och att jag har tid att jobba så mycket!”, sa hon. Skolan hade bara en parallell i varje årskurs. Tidigare hade hon alltid samarbetat med den andra parallellen och fått hjälp av den andra läraren att se alla elever. Men nu var det tufft. Hon menade att det var ett så otroligt stort ansvar att både hålla koll på alla elevers kunskapsutveckling OCH deras sociala utveckling. Liksom hålla i alla trådar. Med Passmores modell skulle läraren inte vara lika ensam med att hantera de elever som behöver mycket hjälp.

På Passmore finns ett skyddsnät av människor som tar hand om alla som behöver mer hjälp. Ibland har jag sett liknande åtgärder som på Passmore men alltid för sent och på ett sätt så att andra elever drabbas. Som eleven jag berättade om sist. Han fick en mentor, likt de bråkiga eleverna på Passmore, som pratade med honom varje dag och fanns som stöd för honom. Men han skulle ha behövt det ett år tidigare. Den fritidspedagog som stöttade honom fick dessutom ge upp alla sina andra uppdrag under skoltid och vara med honom vilket gjorde att flera klasser fick en mindre vuxen. Nej, Passmores system är bättre. I den del av Malmö där jag har varit mest (där många elever behöver extra hjälp på olika sätt) skulle det passa utmärkt med detta system tror jag. Hoppas att rektorer och skolpolitiker tittar!

Read Full Post »

The School

Tack vare Morricas myckna uppmärksammande av serien The School som svt sänder med namnet Den övervakade skolan (hur blev det så knasigt?) har jag börjat följa serien.

Jag blir glad av att se lärare som skrattar och kar distans till sig själva. Som har det trevligt tillsammans. Det ger mig hopp.

Jag blir imponerad över deras systematiska arbete med elever som behöver hjälp på olika sätt. Det är inte bara en schyst lärare som lägger egen tid på att snacka med kidsen. Nej det finns en organisation som gör att de alltid vet vem som ska göra vad och eleverna verkar lita på att det finns vuxna som tar ansvar på skolan. Som reder ut, stöttar och säger ifrån.

Jag blir lycklig av att se alla samtal mellan ungdomarna och de vuxna. Djupa, svåra, allvarliga samtal som får ta tid och plats. Jag kan inte låta bli att jämföra med min ungdomstid. Det kändes inte som att någon hade tid. Utanför lektionerna var det bråttom bråttom och jag kände mig ensam. På lektionerna fanns det bara tid åt ämnet. Lärarna hade inte tid att vara vuxna samtalspartner och det fanns inga andra vuxna att prata med heller, förutom kuratorn som sällan var där. Och man vill ju inte gå till kuratorn…bara snacka lite med nån.

Och tänk om jag i förrgår hade haft en Mr Drew på skolan. Då skulle dagen sett väldigt annorlunda ut. Det kanske till och med skulle ha liknat undervisning.

Read Full Post »