Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Även denna sommar lyckades jag ordna en liten semester. Den används effektivt till saker långt från skolans värld. Tankarna och händerna pysslar med skot som saknas, hästmyror som äter i gammelveden, fönsterfoder som ska målas, stentrappor som pusslas ihop, träd som sågas ner, böcker som får men inte måste läsas, myggbett som kliar, båtar som läcker, kortspel, brödbak, städning, bad och brasan som ständigt slukar ved. Jag är tacksam för att ha en tillflyktsort och tänker på alla de som svettas i stan. Skoldebatten försöker jag glömma och suger istället på minnet från den underbara lilla serien om Pojkskolan med Gareth Malone. (Tyvärr finns den bara att se några dagar till på svtplay)

Jag gläds åt hans experimenterande. Det är så som han gör som jag också gör eftersom jag är ny som lärare och är det inte så alla lärare gör mer eller mindre? Det är så skönt att se någon annan som också kämpar och försöker. Jag uppskattar den bild av skolan och undervisning Gareth ger. Han visar en bild av hur man kan utforma en pedagogik: genom att tänka och pröva och tänka om och pröva igen. Och han använder ingredienser jag gillar skarpt och själv försöker få in i min undervisning: att vara utomhus, att använda kroppen, att alltid försöka finna motivation till att göra saker i skolan, att leka och att samarbeta.  Han pratar med eleverna och försöker förstå vad det är som hindrar dem från att lära sig lika mycket som flickorna. Han tar inte för givet. Han ger inte upp. Han ger eleverna många chanser. Han tror på dem. Han orkar. Han försöker nå alla eleverna. Han ger mig hopp med sin energi, sitt engagemang och sin envishet. Det vill jag minnas från vårens media om skolan.

Annonser

Read Full Post »

Uppsatsen är inlämnad för sista gången (förhoppningsvis!) och det känns vemodigt. Å ena sidan är jag så trött på att korrekturläsa och rädd för hur de kritiska korrekturglasögonen får mig att såga det mesta att jag gärna slänger ifrån mig textmassan, å andra sidan vill jag hålla kvar den i min famn. Min uppsats. Inte ska väl någon annan titta på henne. Jag vill inte. Hon är min. Det är mitt barn som jag följt och utvecklat under hela hennes uppväxt. Det kan inte vara sant att hon ska flytta ut och börja umgås med andra.

Plötsligt upptäcker jag allt det där andra som finns i mitt liv som jag försummat under två månader och alla de starka moderskänslorna försvinner i ett kick. Den lilla stoltheten sträcker på sig och jag ler. Det är över nu.

Jag skriver utvärdering på kursen och kritiserar min handledare och hyllar min klasskamrat som jag jobbat nära under hela kursen. Tack vare henne har texten fått liv. Den har fått möta en läsare och blivit utmanad. Vi har läst och suckat och frågat varandra, vad menar du här? I samtalen har tankarna fått flyga längre än texten och dess vetenskaplighet accepterar och vi har kunnat skrika och skratta och dansa och allt det där som en text inte kan göra. Texter behöver möta läsare, annars skrumpnar de ihop och blir ilskna missförstådda små kryp. Orden och alla mellanrum behöver fyllas med en läsares tankar, associationer och minnen för att bli till något bortom bokstäverna. ”När jag läser detta, börjar jag tänka på…. Jag blir så glad av den här meningen!….Varför skriver du inte så som du sa till mig, här vågar du ju inte!… Tänk vad bra att du förklarar det här, för det visste jag inget om!… Detta ska jag använda i mitt jobb!…. Jag förstår vad du menar, men det låter lite konstigt med det här ordet… ” Så sa vi till varandra. Och texten log. ”Jag finns! Jag spelar roll!”, sa den.

Jag läste om någon grek, jag antar att han var retoriker, som menade att man inte lär sig med hjälp av böcker. Det är genom samtalet som kunskap utvecklas och skapas. Det skulle nog blivit en uppsats även utan min underbara klasskamrat men jag hade nog inte lärt mig lika mycket. Och jag hade nog inte förstått min text lika bra.

Read Full Post »

Stackars lilla uppsatsen blev visst lite baktung. Huvudet, magen och hjärtat var välmående och välbalanserade men den hade fått en vattnig och utbuktande puckelrygg och armar, ben och näsa var alldeles förkrymta och outvecklade.

En smärtsam process började där ryggen beskars och tappades på vatten. Vissa delar identifierades som små ryggsäckar som i själva verket skulle vara bilagor och andra var helt enkelt alldeles för utblandade med för många ord.

När ryggen hade balanserats fick ben, armar och näsa plats att växa och plötsligt blev konturerna avsevärt tydligare. Den började bli vacker och framåtsträvande. Snart reser den sig upp och går. Jag undrar vart den går.

Read Full Post »

Så kom äntligen tiden för slutsatser. Allt skulle knytas ihop och det blev fler tankekartor.

Några slutsatser blev det men mest av allt fler frågor. När jag tittar tillbaka i min uppsatsdagbok ser jag spår efter samma tankar tidigare i processen.

Börjar fatta att det alltid känns sådär som att man vill undersöka mer, som att det inte är tillräckligt och man aldrig kan bli helt klar. Ser att jag hittat ett ämne som jag är extremt intresserad av som jag har tangerat förut och som jag kommer att fortsätta att undersöka, antagligen resten av mitt liv. Och när jag tänker så känns det som att det är rätt lugnt att jag inte lyckas reda ut detta helt totalt nu. Men kanske att jag ska vara tydlig med var jag inte är klar och var det saknas teorier. Det känns bra. Det känns möjligt. Som att jag kommer att hinna få ihop en uppsats. Som att uppsatsen bara är redskapet för mig att lära mig saker och då gör det inte lika mycket om det inte är ”färdigt”. Kanske det inte riktigt är bra forskning, den som redan är färdig, för då undersöker man ju något som redan är ganska väl belagt.

Read Full Post »