Sommaren och resorna

Sommaren är en tid av inre resor för mig. Med blandade känslor som resultat.

Det är varmt och min kropp tycker inte riktigt om det. Magen är konstig. Sömnen oregelbunden. Alla lemmar något uppsvullna, ömma, kliar. Solen bränner blixtsnabbt min hopplöst bleka hud och det gör ont. Ständigt lite svettigt. Det går bra så länge jag kan bada ofta. Men när jag jobbar går inte det och då blir allt lite jobbigt. Jag vill bara bort bort, in i svalkan.

Jag har något sommarjobb som är lite lagom trist. Jag arbetar med människor jag aldrig skulle ha valt att umgås med och får en inblick i deras liv. Jag vikarierar i någons annans jobb och försöker passa in. Jag är en kameleont. En stand-in som mitt under föreställning får hoppa in på scen eftersom den  som egentligen spelar rollen har fått maginfluensa eller var det semester? Det är omvälvande att ha dessa sommarjobb. Roligt, jobbigt, förvirrande. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag hade valt att jobba med just detta i säg, tio år? Jag jobbar ofta oregelbundna tider. Min kropp tycker inte om det och tiden känns som satt ur spel. Ibland är jag ledig mitt i veckan. Alla andra jobbar. Och jag får tid att sitta och tänka.

Jag lyssnar på Sommar i P1 och får höra om olika livsöden. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag var musiker, politiker, forskare eller konstnär? Sommarpratarna berättar om sina uppväxter och jag funderar över min. Hur har jag blivit sån här? Tänk om det hade varit annorlunda? Tänk om jag inte hade bytt skola i fyran? Eller tänk om vi hade flyttat? De berättar om sina karriär och jag drömmer om min. Vad kommer hända? De berättar om sina resor och jag drömmer mig iväg till mina. Jag undrar hur det skulle vara om jag bodde någon annanstans? Kanske till och med i ett annat land? Jag undrar hur mitt sommarprogram skulle vara. Vad skulle det handla om idag och vad skulle det handla om när jag är 50 (om jag blir det)?

Jag läser böcker och får gå in i andra människor. Jag får komma in ännu närmre än i Sommar i P1. Jag följer med människorna i boken under en lång tid och får följa deras tankar och handlingar ibland obehagligt nära. Det är nästan som att jag Blir dem. (Det var obehagligt när jag läste Brott och straff!) Det är som hemliga resor som sätter osynliga spår i mig. Oftast märker jag inte mycket av det förrän efter lång tid då jag ibland ser att värderingar/bilder/fördomar/förkunskap kommer från just den där boken jag läste den där sommaren. Annars när jag läser böcker, de få gånger jag hinner det under terminerna, är mitt vanliga liv som en dämpande madrass mot alla de där bokvärldarnas intryck. Men på sommaren är jag liksom avskalad av allt det onormala: värmen, jobbet, tiderna och sen ledigheten.

Jag brukar vara ledig i början av juni och slutet av augusti. Då när ALLA andra jobbar. Någon vecka lyckas jag hitta någon att vara med och helgerna är bokade med sambon. Jag åker till mitt sommarställe och träffar släktingar. Märker att jag har förändrats sen förra sommaren då jag träffade dem. Och de har också förändrats. Huset förfaller och myrorna kryper längs väggarna. Jag undrar, hur skulle det vara att bo här jämt? Jag letar i hörnen och hittar små lämningar från min gammelfarmor och jag drömmer mig tillbaka till hennes tid med hjälp av alla föremål och små historier jag hört om henne genom åren. Jag undrar hur hon var egentligen och om jag hade tyckt om henne om vi hade träffats? Jag hälsar på mitt gamla Göteborg och träffar gamla vänner. Jag undrar, hur skulle det ha gått för mig om jag hade bott kvar? Det känns konstigt att vara på besök. Med familjen känns det ibland nästan som att jag reser tillbaka i tiden. Jag blir lilla lilla lillasystern och jag hatar det. Samtidigt är det mysigt med allt det fina från den gamla tiden, men lite konstigt. Hur kan det finnas kvar, allt det där gamla när vi alla har förändrats så mycket? Staden känns bekant men är ändå inte sig lik. Det märks att jag varit borta och vi är inte riktigt vänner längre. Vi har gått skilda vägar jag och Göteborg och jag känner mig lite dum som ändå kommer tillbaka nu när vi inte är vänner. Vi måste bygga en ny relation men så har vi inte riktigt gjort det ännu. En eller två veckor brukar jag vara själv. Och vet inte vad jag ska göra. Jag tänker och tänker och kommer på lite grejer. Efter ett tag kommer jag in i det där andra sättet att leva. Ganska trevligt. Men det är förvirrande. Inte alls som det brukar. Och jag funderar. Tänk om det alltid var såhär?

Sommaren är förvirrande, skrämmande, omvälvande, fantastisk, tråkig, jobbig, upplyftande och spännande. Jag vet aldrig hur det blir. Lite som ett äventyr.

Jag undrar verkligen hur det kommer bli sen, då när jag har ett riktigt jobb och får vara ledig i juli när alla andra är lediga och alla de där sommargrejerna och sommarkurserna och sånt är igång?

Read Full Post »

Sommarvikarie

Jag är sommarvikarie på ett för sommaren nytt jobb. Snart har jag varit där i två veckor och förundras över hur olika det känns att vara där olika dagar. Nästan allt beror på vilka jag jobbar med. Som ny, okunnig, osäker och lätt förvirrad över alla rutiner jag inte riktigt förstår och alla detaljer jag inte hunnit lära mig ännu är jag så sårbar och beroende av mina kollegors samarbetsvilja.

En del vill helst göra själva. Stänger dörren för mig och låter mig vänta utanför. Tittar irriterat på mig och ser samtidigt nöjda ut över deras egen förträfflighet. Det känns som att de inte vill att jag ska lära mig att göra deras jobb. För då kan inte de känna sig lika duktiga. Men jag tycker inte att de behöver vara oroliga. Jag är helt på det klara med att de kan göra jobbet bättre än jag, jag har ju precis börjat! Ibland när jag råkar göra något som de själva hade tänkt göra får jag en arg blick. ”Försöker du ta min plats, eller!” Ojojoj det är som att kryssa i en skärgård full av grynnor och alla sinnen är på helspänn hela tiden. Och när jag missar något som de inte sagt till mig men som jag BORDE förstå ändå får jag samma onda blick. Jag är ensam i mitt lärande och jag Borde Redan Kunna! Jag blir rädd att fråga och riskerar därför ännu mer att göra fel. Jag förstår mindre eftersom de inte vill berätta för mig. Jag blir trött trött trött.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, känns jobbet hopplöst tråkigt och jag känner mig värdelös. Som ett sånt där hopplöst fall som aldrig kan lära sig. Det inte är ens värt att försöka. ”Hon är lite trög…” Min hållning blir ihopsjunken, min blick flackar oroligt omkring och min andning blir lätt och högt upp i bröstet. Jag går tyst, försöker göra mig osynlig. Tittar på klockan. Snart är det slut.

Andra dagar blir jag omsluten, välkomnad och accepterad som en del av gänget. Mina frågor får snälla svar. Jag vågar prata lite strunt. Jag vågar ta initiativ och är mindre rädd för att det ska bli fel. De andra är lite mer noga med rutinerna för att jag ska förstå. Det finns ingen konkurrens om vem som ska göra vad. De öppnar dörren och låter mig vara med hellre än att göra det själva. De ger mig lagom svåra arbetsuppgifter jag inte gjort tidigare, så att jag lär mig något nytt. De visar uppskattning mot varandra och även mot vad jag gör. De tar hand om och guidar mig som är okunnig och framför allt räknar de med mig.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, är jag positiv och sorglös. Jag oroar mig inte över allt jag inte kan utan tänker att jag lär mig tids nog. Jag ser vad jag kan och vad jag gör och är stolt och nöjd över det. Min hållning är hälsosam liksom min andning och mitt sätt att röra mig. Jag finns. Vi finns tillsammans. Det finns ett vi som jag är en del av.

Den okunniga behöver omfamnas, guidas och uppmuntras. Den okunniga behöver bli sedd för det hen kan. Den okunniga ska få göra det hen kan och guidas att göra det hen inte kan, gärna tillsammans med andra. Då kan det bli riktigt roligt och trevligt för alla. Och den okunniga blir kunnig.

Read Full Post »

Hej böcker!

Nu börjar Boksäsongen. Då jag läser av lust och intresse. Inga tvingande kursmål. Ingen obligatorisk läsning.

Det är då jag läser skönlitteratur. Skön litteratur.

Jag strosar med ett lyckligt leende runt på biblioteket. Letar efter fina bokomslag, känner på tyngden i böckerna, bläddrar och fantiserar. Hur är det att läsa den här boken? Eller den här?

Jag väljer några. Inte för många. Inte för få. Och när jag lämnar biblioteket vet jag att jag har en skatt i väskan, nej flera!

Jag flyttar till andra världar och frossar i andra människors liv. Och plötsligt smyger sig en sån där lärarbok in. En sån som legat länge och stirrat på mig. När jag fick den/köpte den kändes den kul och spännande men jämte all kurslitteratur blev den en stressande skuld som säger: ”Men har du inte läst mig ännu, det var ju två år sen du köpte mig!”. Men så i den sköna litterära ångan ser den där hemska skuldboken återigen kul och spännande ut. Kravlösheten från den skönlitterära läsningen smittar över på allt. All läsning blir lust och intresse. Så som jag vill att det alltid ska vara. Det är en skatt att få uppleva det.

Read Full Post »

Snart är terminen slut

Jag har haft lite svårt att skriva inlägg senaste tiden. Och att koncentrera mig på föreläsningarna. Och att koncentrera mig på inlämningsuppgifterna. Det enda som funkar är praktiska saker. Som att städa diska tvätta cykla. När jag måste tänka blir det krångligt.

Det är lite trångt i huvudet nu och det finns flera starka armar som tar tag i tankarna och för dem långt ifrån det jag skulle fokusera på. Det finns så många frågor att fundera över.

Hur kommer det bli på mitt nya sommarjobbet? Och hur ser schemat ut? Vad ska jag ha på mig när jag träffar min nya chef?

Vad är det egentligen jag behöver kunna till tentan?

Vad är egentligen min frågeställning till höstens examensarbete? Har jag samlat in tillräckligt material eller behöver jag samla in mer nu? Går materialet egentligen att använda? Behöver jag tänka om? Behöver jag lägga en del av min semester på att transkribera? Vem kommer jag ha som handledare?

Vad ska jag göra på min semester och tillsammans med vem? (Fick nyss veta när jag jobbar och inte jobbar) Vad ska alla andra göra och kan jag synka med dem så att vi kan ses och ha kul? Och förresten hur gör jag när jag är ledig, vad vill jag göra då, egentligen?

Kommer jag palla att läsa 150% till hösten också? Och tänk snart tar jag examen, kommer jag få jobb? Vad ska jag söka för jobb? Hur kommer det bli? Det är så spännande!

Jag sitter och bläddrar i min kalender och bläddrar och bläddrar men tankarna skingras inte för det. De bara mal och mal och jag kommer ingen vart. Vädret är galet (varmt!) och min kropp säger bara sovasovasova!

Snart är terminen slut.

Read Full Post »

Packa flytta resa

Vad behöver jag? Egentligen?

Imorgon åker jag till en håla för att spendera hösten på folkhögskola. Nu ska allt packas; hittas, sorteras, ratas, återtas, staplas och packas ner. Det är en stor sak att välja vad som får följa med. Vad vill jag ha, vad behöver jag och vad tror jag att jag kommer att göra där borta? Lådor rensas, papper sorteras och svåra val görs. Jag tycker om begränsningen i att bara ha med så mycket att jag kan bära det. Det ger mig en känsla av frihet. Som att jag skriker ut till världen: JAG ÄR FLYTTBAR! Om jag vill så kan jag faktiskt sticka iväg. Bara så att ni vet.

Det är en spännande process att samla ihop sitt pick och pack men jag vill inte göra det för ofta. Första året i Malmö flyttade jag fyra gånger, liksom så många andra nyinflyttade. Det var inte roligt. Nu är det en lyxflytt eftersom jag har kvar min lägenhet i stan.

Bloggen kommer antagligen att sova under hösten. Men man vet aldrig…

Vi ses igen till våren!

Read Full Post »

Sommaren och boktraditionerna

Jag har alltid läst mycket böcker under sommaren. Som barn var sommarlovet oändligt långt och egensinnig, tjurig och ensam som jag var fanns det många tråkiga dagar att fylla.

 

Det började med Bamse, så kom Mumin och sen kom böckerna. Peter Pohl med sina alltid lika hemska slut. Äventyrsböcker, tvillingböckerna och diverse ungdomsböcker. Någon gång under tidig tonår började jag läsa klassiker på sommaren. Inte annars. Bara på sommaren.

Jag strövade många timmar omkring på biblioteket och läste på bokryggarna. När jag såg någon av de där namnen jag hade hört någonstans läste jag på baksidan och blev alltid lika förvånad. Jag trodde att alla klassiker var tråkiga och att de skrev om torra vuxensaker (vad det nu är?). Men så var det ju inte och jag lånade en lång rad som fyllde hela ryggsäcken och jag åkte lycklig hem med min skattkista. Jag tyckte inte om alla av de där böckerna men jag gav dem en chans. Vissa har jag läst senare. Några var en fröjd att läsa. Andra kämpade jag mig igenom. Brott och straff var jobbig men fascinerande med sin galenskap. Jag minns att jag liksom blev lite galen jag också. Det var rätt spännande och alla de där böckerna gav mig hopp om ett annat liv. Hopp om att jag som vuxen skulle kunna forma mitt liv som jag ville ha det. (Det hoppet tackar jag verkligen för i efterhand. För så blev det ju också till stor del!)

Sen dess har jag fortsatt med traditionen att läsa klassiker på sommaren, dock i mindre utsträckning än förr. Då kunde jag läsa femton klassiker på en sommar men nu kanske det blir en eller två. Det finns så mycket annat att läsa och väldigt lite skönlitteratur blir läst under terminerna. Under min utbildningstid har den där sommarläsningen fått en ännu större betydelse.

Nu förtiden har jag en ny tradition. Jag läser minst en bok av Joyce Carol Oates. Hon är en stor favorit. Jag förundras över hennes sätt att få mig att bli vän med alla möjliga människor jag aldrig skulle valt att umgås med annars. Oftast är böckerna mörka men lämnar mig hoppfull och inspirerad. Igår tog jag avsked av två goda vänner i en av hennes böcker. De följer med mig och jag undrar hur det gick för dem sen. Lycka till önskar jag dem. Fast jag tror inte att det gick särskilt bra. För de var inte som andra romanfigurer som är lite tillfixade och lyckade så att inte läsarna ska bli oroliga och ledsna. Nej dessa människor är sådär hopplöst ihopsnörda med sin historia och livet rör sig fram och tillbaka och är kul, jobbigt, mediokert, dramatiskt, odramatiskt och de är halvnöjda med det hela. Det känns skönt och ger mig hopp. Böcker har alltid gett mig hopp.

Read Full Post »

Vårens bästa tillägg till bilden av skolan

Även denna sommar lyckades jag ordna en liten semester. Den används effektivt till saker långt från skolans värld. Tankarna och händerna pysslar med skot som saknas, hästmyror som äter i gammelveden, fönsterfoder som ska målas, stentrappor som pusslas ihop, träd som sågas ner, böcker som får men inte måste läsas, myggbett som kliar, båtar som läcker, kortspel, brödbak, städning, bad och brasan som ständigt slukar ved. Jag är tacksam för att ha en tillflyktsort och tänker på alla de som svettas i stan. Skoldebatten försöker jag glömma och suger istället på minnet från den underbara lilla serien om Pojkskolan med Gareth Malone. (Tyvärr finns den bara att se några dagar till på svtplay)

Jag gläds åt hans experimenterande. Det är så som han gör som jag också gör eftersom jag är ny som lärare och är det inte så alla lärare gör mer eller mindre? Det är så skönt att se någon annan som också kämpar och försöker. Jag uppskattar den bild av skolan och undervisning Gareth ger. Han visar en bild av hur man kan utforma en pedagogik: genom att tänka och pröva och tänka om och pröva igen. Och han använder ingredienser jag gillar skarpt och själv försöker få in i min undervisning: att vara utomhus, att använda kroppen, att alltid försöka finna motivation till att göra saker i skolan, att leka och att samarbeta.  Han pratar med eleverna och försöker förstå vad det är som hindrar dem från att lära sig lika mycket som flickorna. Han tar inte för givet. Han ger inte upp. Han ger eleverna många chanser. Han tror på dem. Han orkar. Han försöker nå alla eleverna. Han ger mig hopp med sin energi, sitt engagemang och sin envishet. Det vill jag minnas från vårens media om skolan.

Read Full Post »

Medkänslans sommar?

Idag lyssnade jag på Annika Östberg när hon pratade i Sommar i P1. Här har DN skrivit om programmet. Jag minns hur mycket det debatterades när listan över sommarpratarna publicerades. ”Hon är ju kriminell!”, var det stora argumentet och jag förstår att man kanske aldrig helt kan avtjäna sitt straff. I samhällets ögon är hon fortfarande kriminell och därmed lite lägre stående än andra hur många år hon är har suttit i fängelse.

I Sommar i P1 fick Annika Östberg prata utan att bli avbruten och hon fick välja själv vad som skulle sägas. Inga obehagliga frågor. Bara egenvalda berättelser.

En vän läser till jurist och berättade för mig en kurs i rättspsykologi. Där fick de bland annat lära sig om hur juristernas medkänsla och empati förändrades beroende på hur de får möta den tilltalade. Mest medkänsla hade de om de möttes öga mot öga i rättssalen, lite mindre om de fick se förhören på video, ännu mindre om de bara fick höra förhören och allra minst om de endast fick läsa protokollen från förhören. Trovärdigheten hos den tilltalade förändrades även den på samma sätt.

Jag undrar därför om de som kritiserat att Annika Östberg fick prata i radion nu har ändrat åsikt? Jag utgår ifrån att de flesta av dessa läst artiklar om henne och kanske intervjuer med henne. Kanske jag har helt fel? Annika Östberg har i alla fall för mig gått ifrån att vara bara ett av de farliga namnen till att bli en person. Det är det som Sommar i P1 oftast gör; får namn att bli personer.

Read Full Post »

Pauser i cirkus och skola

Jag har varit på cirkus. En sån där klassisk cirkus med elefanter och sjölejon och en tjock cirkusdirektör som pratar på det där speciella cirkusdirektörssättet. Jag tyckte det var lite obehagligt att se de stora djuren springa runt på scenen, akrobatnumren var visserligen fina men väldigt typiska och clownerna var bara helt okej. Kanske det beror på att jag nyss läste den konstiga boken Vi är luftens drottning om ett cirkusskepp där konsten utvecklas så långt att några av artisterna lär sig flyga. Nej numren var precis det som jag såg på cirkus när jag var tio år. Det som imponerade på mig var allt det omkring. Inramningen.

Jag skrev om ritualer och då främst om hur början och slut av en lektion ser ut. På cirkusen funderade jag vidare på inramningen. Jag och mitt sällskap fick gå in först av alla. En finklädd cirkuskille ledde oss under de spända linorna runt tältet och in bakvägen. Han pratade knagglig engelska med oss och med sina kollegor övergick han till något slaviskt språk. Det kändes exotiskt och jag påmindes av den skumma HBO-serien Carnivale och magiken där. I tältet var det alldeles tyst, bara några cirkusarbetare tasslade omkring och gjorde små viktiga saker. Det fanns en spänning i luften, en sån där förväntansenergi som det är innan en föreställning. Det var mörkt. De bärande pelarna var belyste och fick våra blickar att färdas uppåt mot den högsta punkten i tältet. Jag kände mig liten. Och lite lite rädd.

Efter att vi suttit en stund i det dallrande mörkret började resten av publiken välla in och rummet fylldes av klampande fötter och upphetsat skrikande barn. Vi kände oss lite speciella eftersom vi hade fått komma in tidigare än de andra. Vi var lite mer kompisar med cirkusen. Vi visste lite lite mer. Det såg ut som att vi bara var vem som helst i publiken. Bara vi visste att det inte var så. Vi bar på hemligheten tillsammans och smålog mot resten av publiken. Det var en fin början på föreställningen. Kanske allra bästa delen av föreställningen.

Andra delar jag gillade var det där mittemellan numren. Då sprang de finklädda cirkuskillarna in och slet supersnabbt ut mattan från scenen efter att de snabbt och snyggt vikt ihop den. Det tog några sekunder innan allt var ute och nya saker inne. Jag såg den nya mattan och den nya ställningen och nästan hoppade av nyfikenhet. Vad ska hända nu? Ska någon hoppa där? Kommer det in djur nu? Vad ska de göra?

Varje nummer fick på så sätt en fin start, en snygg paus där jag hann tänka många många nyfikenhetsfrågor utan att jag hann bli uttråkad.

Jag tänker på vad som händer i ett klassrum då vi ska byta aktivitet. Jag tänker på allt som kan gå fel. När det går för långsamt och eleverna blir uttråkade och då börjar vara kreativa och hittar på allt möjligt kul för att få tiden att gå men som helt går emot det som jag har tänkt ut. När det går för snabbt och jag tappar hälften. När jag inte lyckas sälja in det nya som ska hända. Jag tänker på hur rätt det kan gå. När jag läser av gruppen och lyckas beräkna just hur mycket introduktion det nya momentet behöver. När jag lyckas få med mig klassen så att de GÖR introduktionen. När allt klaffar och jag känner den där förväntansenergin.

Det funderar jag på. Pauser, intron, början och slut. Ser samma viktiga beståndsdelar i musiken, teatern, leken, samtalet, filmen, resan, dagen och lärandet.

Read Full Post »

Ritualer

Igår såg jag Inception på bio. Det var visserligen länge sedan jag var på bio men jag blev lite orolig över hur det hela gick till. Filmen skulle börja halva men först tio minuter senare sattes reklamen igång. Det var reklam för en film och sen började Inception direkt. DIREKT! Jag var inte alls beredd. Ridån hade inte gått upp, ner eller åt sidan lite mer och ljuset hade inte dämpats lite extra. Inte ens någon reklam för bolaget fick vi. Jag blev mycket irriterad. Jag är egentligen inte särskilt förtjust i reklamen men jag vill vara beredd på när filmen börjar så att jag kan sätta mig i rätt stämning. Det är en del av bioritualen.

Tänker på de ritualer som Johanna Koljonen berättade i Sommar i P1 idag. Hon bland annat om de sektliknande parader och fåniga klädesregler hon upplevde på Oxford University och hur hon på något sätt tyckte om dem. Jag tänker att de gav ett sammanhang, en inramning och en gemenskap. Hon berättade också om hur hon lämnade kristendomen men samtidigt uppskattade ritualerna under de mer eller mindre lyckade konfirmationsläger hon deltog i.

Framför allt då det handlar om förskolan har vi på högskolan pratat om ritualer och i synnerhet de som används för att starta eller avsluta en aktivitet. Jag tycker om ritualer och skulle gärna ha fler på högskolan. Jag gillar exempelvis den övning så alla med några få ord får beskriva hur de känner sig just nu, i början av lektion. Alla blir sedda, alla får öppna munnen och säga något och alla får säga något som är personligt. Jag märker också jag och ibland och några mina klasskamrater ofta behöver en liten stund för att liksom vänja sig vid att ”nu har lektionen börjat och nu måste jag fokusera på det”. Vi är ändå vuxna, tänk hur svårt det måste för en spattig liten unge.

Read Full Post »