Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘sommar’ Category

Sommaren är en tid av inre resor för mig. Med blandade känslor som resultat.

Det är varmt och min kropp tycker inte riktigt om det. Magen är konstig. Sömnen oregelbunden. Alla lemmar något uppsvullna, ömma, kliar. Solen bränner blixtsnabbt min hopplöst bleka hud och det gör ont. Ständigt lite svettigt. Det går bra så länge jag kan bada ofta. Men när jag jobbar går inte det och då blir allt lite jobbigt. Jag vill bara bort bort, in i svalkan.

Jag har något sommarjobb som är lite lagom trist. Jag arbetar med människor jag aldrig skulle ha valt att umgås med och får en inblick i deras liv. Jag vikarierar i någons annans jobb och försöker passa in. Jag är en kameleont. En stand-in som mitt under föreställning får hoppa in på scen eftersom den  som egentligen spelar rollen har fått maginfluensa eller var det semester? Det är omvälvande att ha dessa sommarjobb. Roligt, jobbigt, förvirrande. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag hade valt att jobba med just detta i säg, tio år? Jag jobbar ofta oregelbundna tider. Min kropp tycker inte om det och tiden känns som satt ur spel. Ibland är jag ledig mitt i veckan. Alla andra jobbar. Och jag får tid att sitta och tänka.

Jag lyssnar på Sommar i P1 och får höra om olika livsöden. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag var musiker, politiker, forskare eller konstnär? Sommarpratarna berättar om sina uppväxter och jag funderar över min. Hur har jag blivit sån här? Tänk om det hade varit annorlunda? Tänk om jag inte hade bytt skola i fyran? Eller tänk om vi hade flyttat? De berättar om sina karriär och jag drömmer om min. Vad kommer hända? De berättar om sina resor och jag drömmer mig iväg till mina. Jag undrar hur det skulle vara om jag bodde någon annanstans? Kanske till och med i ett annat land? Jag undrar hur mitt sommarprogram skulle vara. Vad skulle det handla om idag och vad skulle det handla om när jag är 50 (om jag blir det)?

Jag läser böcker och får gå in i andra människor. Jag får komma in ännu närmre än i Sommar i P1. Jag följer med människorna i boken under en lång tid och får följa deras tankar och handlingar ibland obehagligt nära. Det är nästan som att jag Blir dem. (Det var obehagligt när jag läste Brott och straff!) Det är som hemliga resor som sätter osynliga spår i mig. Oftast märker jag inte mycket av det förrän efter lång tid då jag ibland ser att värderingar/bilder/fördomar/förkunskap kommer från just den där boken jag läste den där sommaren. Annars när jag läser böcker, de få gånger jag hinner det under terminerna, är mitt vanliga liv som en dämpande madrass mot alla de där bokvärldarnas intryck. Men på sommaren är jag liksom avskalad av allt det onormala: värmen, jobbet, tiderna och sen ledigheten.

Jag brukar vara ledig i början av juni och slutet av augusti. Då när ALLA andra jobbar. Någon vecka lyckas jag hitta någon att vara med och helgerna är bokade med sambon. Jag åker till mitt sommarställe och träffar släktingar. Märker att jag har förändrats sen förra sommaren då jag träffade dem. Och de har också förändrats. Huset förfaller och myrorna kryper längs väggarna. Jag undrar, hur skulle det vara att bo här jämt? Jag letar i hörnen och hittar små lämningar från min gammelfarmor och jag drömmer mig tillbaka till hennes tid med hjälp av alla föremål och små historier jag hört om henne genom åren. Jag undrar hur hon var egentligen och om jag hade tyckt om henne om vi hade träffats? Jag hälsar på mitt gamla Göteborg och träffar gamla vänner. Jag undrar, hur skulle det ha gått för mig om jag hade bott kvar? Det känns konstigt att vara på besök. Med familjen känns det ibland nästan som att jag reser tillbaka i tiden. Jag blir lilla lilla lillasystern och jag hatar det. Samtidigt är det mysigt med allt det fina från den gamla tiden, men lite konstigt. Hur kan det finnas kvar, allt det där gamla när vi alla har förändrats så mycket? Staden känns bekant men är ändå inte sig lik. Det märks att jag varit borta och vi är inte riktigt vänner längre. Vi har gått skilda vägar jag och Göteborg och jag känner mig lite dum som ändå kommer tillbaka nu när vi inte är vänner. Vi måste bygga en ny relation men så har vi inte riktigt gjort det ännu. En eller två veckor brukar jag vara själv. Och vet inte vad jag ska göra. Jag tänker och tänker och kommer på lite grejer. Efter ett tag kommer jag in i det där andra sättet att leva. Ganska trevligt. Men det är förvirrande. Inte alls som det brukar. Och jag funderar. Tänk om det alltid var såhär?

Sommaren är förvirrande, skrämmande, omvälvande, fantastisk, tråkig, jobbig, upplyftande och spännande. Jag vet aldrig hur det blir. Lite som ett äventyr.

Jag undrar verkligen hur det kommer bli sen, då när jag har ett riktigt jobb och får vara ledig i juli när alla andra är lediga och alla de där sommargrejerna och sommarkurserna och sånt är igång?

Read Full Post »

Jag är sommarvikarie på ett för sommaren nytt jobb. Snart har jag varit där i två veckor och förundras över hur olika det känns att vara där olika dagar. Nästan allt beror på vilka jag jobbar med. Som ny, okunnig, osäker och lätt förvirrad över alla rutiner jag inte riktigt förstår och alla detaljer jag inte hunnit lära mig ännu är jag så sårbar och beroende av mina kollegors samarbetsvilja.

En del vill helst göra själva. Stänger dörren för mig och låter mig vänta utanför. Tittar irriterat på mig och ser samtidigt nöjda ut över deras egen förträfflighet. Det känns som att de inte vill att jag ska lära mig att göra deras jobb. För då kan inte de känna sig lika duktiga. Men jag tycker inte att de behöver vara oroliga. Jag är helt på det klara med att de kan göra jobbet bättre än jag, jag har ju precis börjat! Ibland när jag råkar göra något som de själva hade tänkt göra får jag en arg blick. ”Försöker du ta min plats, eller!” Ojojoj det är som att kryssa i en skärgård full av grynnor och alla sinnen är på helspänn hela tiden. Och när jag missar något som de inte sagt till mig men som jag BORDE förstå ändå får jag samma onda blick. Jag är ensam i mitt lärande och jag Borde Redan Kunna! Jag blir rädd att fråga och riskerar därför ännu mer att göra fel. Jag förstår mindre eftersom de inte vill berätta för mig. Jag blir trött trött trött.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, känns jobbet hopplöst tråkigt och jag känner mig värdelös. Som ett sånt där hopplöst fall som aldrig kan lära sig. Det inte är ens värt att försöka. ”Hon är lite trög…” Min hållning blir ihopsjunken, min blick flackar oroligt omkring och min andning blir lätt och högt upp i bröstet. Jag går tyst, försöker göra mig osynlig. Tittar på klockan. Snart är det slut.

Andra dagar blir jag omsluten, välkomnad och accepterad som en del av gänget. Mina frågor får snälla svar. Jag vågar prata lite strunt. Jag vågar ta initiativ och är mindre rädd för att det ska bli fel. De andra är lite mer noga med rutinerna för att jag ska förstå. Det finns ingen konkurrens om vem som ska göra vad. De öppnar dörren och låter mig vara med hellre än att göra det själva. De ger mig lagom svåra arbetsuppgifter jag inte gjort tidigare, så att jag lär mig något nytt. De visar uppskattning mot varandra och även mot vad jag gör. De tar hand om och guidar mig som är okunnig och framför allt räknar de med mig.

En sådan dag, med sådana arbetskamrater, är jag positiv och sorglös. Jag oroar mig inte över allt jag inte kan utan tänker att jag lär mig tids nog. Jag ser vad jag kan och vad jag gör och är stolt och nöjd över det. Min hållning är hälsosam liksom min andning och mitt sätt att röra mig. Jag finns. Vi finns tillsammans. Det finns ett vi som jag är en del av.

Den okunniga behöver omfamnas, guidas och uppmuntras. Den okunniga behöver bli sedd för det hen kan. Den okunniga ska få göra det hen kan och guidas att göra det hen inte kan, gärna tillsammans med andra. Då kan det bli riktigt roligt och trevligt för alla. Och den okunniga blir kunnig.

Read Full Post »

Nu börjar Boksäsongen. Då jag läser av lust och intresse. Inga tvingande kursmål. Ingen obligatorisk läsning.

Det är då jag läser skönlitteratur. Skön litteratur.

Jag strosar med ett lyckligt leende runt på biblioteket. Letar efter fina bokomslag, känner på tyngden i böckerna, bläddrar och fantiserar. Hur är det att läsa den här boken? Eller den här?

Jag väljer några. Inte för många. Inte för få. Och när jag lämnar biblioteket vet jag att jag har en skatt i väskan, nej flera!

Jag flyttar till andra världar och frossar i andra människors liv. Och plötsligt smyger sig en sån där lärarbok in. En sån som legat länge och stirrat på mig. När jag fick den/köpte den kändes den kul och spännande men jämte all kurslitteratur blev den en stressande skuld som säger: ”Men har du inte läst mig ännu, det var ju två år sen du köpte mig!”. Men så i den sköna litterära ångan ser den där hemska skuldboken återigen kul och spännande ut. Kravlösheten från den skönlitterära läsningen smittar över på allt. All läsning blir lust och intresse. Så som jag vill att det alltid ska vara. Det är en skatt att få uppleva det.

Read Full Post »

Jag har haft lite svårt att skriva inlägg senaste tiden. Och att koncentrera mig på föreläsningarna. Och att koncentrera mig på inlämningsuppgifterna. Det enda som funkar är praktiska saker. Som att städa diska tvätta cykla. När jag måste tänka blir det krångligt.

Det är lite trångt i huvudet nu och det finns flera starka armar som tar tag i tankarna och för dem långt ifrån det jag skulle fokusera på. Det finns så många frågor att fundera över.

Hur kommer det bli på mitt nya sommarjobbet? Och hur ser schemat ut? Vad ska jag ha på mig när jag träffar min nya chef?

Vad är det egentligen jag behöver kunna till tentan?

Vad är egentligen min frågeställning till höstens examensarbete? Har jag samlat in tillräckligt material eller behöver jag samla in mer nu? Går materialet egentligen att använda? Behöver jag tänka om? Behöver jag lägga en del av min semester på att transkribera? Vem kommer jag ha som handledare?

Vad ska jag göra på min semester och tillsammans med vem? (Fick nyss veta när jag jobbar och inte jobbar) Vad ska alla andra göra och kan jag synka med dem så att vi kan ses och ha kul? Och förresten hur gör jag när jag är ledig, vad vill jag göra då, egentligen?

Kommer jag palla att läsa 150% till hösten också? Och tänk snart tar jag examen, kommer jag få jobb? Vad ska jag söka för jobb? Hur kommer det bli? Det är så spännande!

Jag sitter och bläddrar i min kalender och bläddrar och bläddrar men tankarna skingras inte för det. De bara mal och mal och jag kommer ingen vart. Vädret är galet (varmt!) och min kropp säger bara sovasovasova!

Snart är terminen slut.

Read Full Post »

Packa flytta resa

Vad behöver jag? Egentligen?

Imorgon åker jag till en håla för att spendera hösten på folkhögskola. Nu ska allt packas; hittas, sorteras, ratas, återtas, staplas och packas ner. Det är en stor sak att välja vad som får följa med. Vad vill jag ha, vad behöver jag och vad tror jag att jag kommer att göra där borta? Lådor rensas, papper sorteras och svåra val görs. Jag tycker om begränsningen i att bara ha med så mycket att jag kan bära det. Det ger mig en känsla av frihet. Som att jag skriker ut till världen: JAG ÄR FLYTTBAR! Om jag vill så kan jag faktiskt sticka iväg. Bara så att ni vet.

Det är en spännande process att samla ihop sitt pick och pack men jag vill inte göra det för ofta. Första året i Malmö flyttade jag fyra gånger, liksom så många andra nyinflyttade. Det var inte roligt. Nu är det en lyxflytt eftersom jag har kvar min lägenhet i stan.

Bloggen kommer antagligen att sova under hösten. Men man vet aldrig…

Vi ses igen till våren!

Read Full Post »

Jag har alltid läst mycket böcker under sommaren. Som barn var sommarlovet oändligt långt och egensinnig, tjurig och ensam som jag var fanns det många tråkiga dagar att fylla.

 

Det började med Bamse, så kom Mumin och sen kom böckerna. Peter Pohl med sina alltid lika hemska slut. Äventyrsböcker, tvillingböckerna och diverse ungdomsböcker. Någon gång under tidig tonår började jag läsa klassiker på sommaren. Inte annars. Bara på sommaren.

Jag strövade många timmar omkring på biblioteket och läste på bokryggarna. När jag såg någon av de där namnen jag hade hört någonstans läste jag på baksidan och blev alltid lika förvånad. Jag trodde att alla klassiker var tråkiga och att de skrev om torra vuxensaker (vad det nu är?). Men så var det ju inte och jag lånade en lång rad som fyllde hela ryggsäcken och jag åkte lycklig hem med min skattkista. Jag tyckte inte om alla av de där böckerna men jag gav dem en chans. Vissa har jag läst senare. Några var en fröjd att läsa. Andra kämpade jag mig igenom. Brott och straff var jobbig men fascinerande med sin galenskap. Jag minns att jag liksom blev lite galen jag också. Det var rätt spännande och alla de där böckerna gav mig hopp om ett annat liv. Hopp om att jag som vuxen skulle kunna forma mitt liv som jag ville ha det. (Det hoppet tackar jag verkligen för i efterhand. För så blev det ju också till stor del!)

Sen dess har jag fortsatt med traditionen att läsa klassiker på sommaren, dock i mindre utsträckning än förr. Då kunde jag läsa femton klassiker på en sommar men nu kanske det blir en eller två. Det finns så mycket annat att läsa och väldigt lite skönlitteratur blir läst under terminerna. Under min utbildningstid har den där sommarläsningen fått en ännu större betydelse.

Nu förtiden har jag en ny tradition. Jag läser minst en bok av Joyce Carol Oates. Hon är en stor favorit. Jag förundras över hennes sätt att få mig att bli vän med alla möjliga människor jag aldrig skulle valt att umgås med annars. Oftast är böckerna mörka men lämnar mig hoppfull och inspirerad. Igår tog jag avsked av två goda vänner i en av hennes böcker. De följer med mig och jag undrar hur det gick för dem sen. Lycka till önskar jag dem. Fast jag tror inte att det gick särskilt bra. För de var inte som andra romanfigurer som är lite tillfixade och lyckade så att inte läsarna ska bli oroliga och ledsna. Nej dessa människor är sådär hopplöst ihopsnörda med sin historia och livet rör sig fram och tillbaka och är kul, jobbigt, mediokert, dramatiskt, odramatiskt och de är halvnöjda med det hela. Det känns skönt och ger mig hopp. Böcker har alltid gett mig hopp.

Read Full Post »

Även denna sommar lyckades jag ordna en liten semester. Den används effektivt till saker långt från skolans värld. Tankarna och händerna pysslar med skot som saknas, hästmyror som äter i gammelveden, fönsterfoder som ska målas, stentrappor som pusslas ihop, träd som sågas ner, böcker som får men inte måste läsas, myggbett som kliar, båtar som läcker, kortspel, brödbak, städning, bad och brasan som ständigt slukar ved. Jag är tacksam för att ha en tillflyktsort och tänker på alla de som svettas i stan. Skoldebatten försöker jag glömma och suger istället på minnet från den underbara lilla serien om Pojkskolan med Gareth Malone. (Tyvärr finns den bara att se några dagar till på svtplay)

Jag gläds åt hans experimenterande. Det är så som han gör som jag också gör eftersom jag är ny som lärare och är det inte så alla lärare gör mer eller mindre? Det är så skönt att se någon annan som också kämpar och försöker. Jag uppskattar den bild av skolan och undervisning Gareth ger. Han visar en bild av hur man kan utforma en pedagogik: genom att tänka och pröva och tänka om och pröva igen. Och han använder ingredienser jag gillar skarpt och själv försöker få in i min undervisning: att vara utomhus, att använda kroppen, att alltid försöka finna motivation till att göra saker i skolan, att leka och att samarbeta.  Han pratar med eleverna och försöker förstå vad det är som hindrar dem från att lära sig lika mycket som flickorna. Han tar inte för givet. Han ger inte upp. Han ger eleverna många chanser. Han tror på dem. Han orkar. Han försöker nå alla eleverna. Han ger mig hopp med sin energi, sitt engagemang och sin envishet. Det vill jag minnas från vårens media om skolan.

Read Full Post »

Older Posts »