Nyfikenhetsböcker

En vän till mig läser mycket science fiction som handlar om framtidssamhällen, oftast med fokus på tekniken och samhällsbygge. Utifrån det diskuterar vi olika politiska system (samhällskunskap, historia) och eftersom jag läst tekniskt program på gymnasiet och han samhällsvetenskapligt brukar han ställa frågor som:

Vad händer med naturen om atmosfären har väldigt mycket mer klorgas i sig än vi har?

Vad händer med människan?

Hur behöver kroppen ändra sig för att klara av mer klorgas? Behöver den ändra sig? Måste man gå runt med gasmask?

Jag kan sällan svara på frågorna men förundras över tankarna som väcks utifrån dessa böcker. Tänk vad spännande om en del av kemin under min högstasie- eller gymnasietid skulle utgått från en bok som väcker frågor som dessa! Tänk vad nya perspektiv och omöjliga möjligheter kan ge nyfikenhet i att förstå hur vår värld fungerar!

Jag tänker på Jan Nilsson och Lars-Göran Malmgren som i sin bok Litteraturläsning som lek och allvar berättar om ett projekt med Nilssons mellanstadieklass. De läste boken Isis – en hotad planet och arbetade utifrån den om kärlek, politik och religion. I sista delen av projektet skapade eleverna partier med olika idéer för hur det nya samhället på nybyggarplaneten Isis skulle se ut. Det hela slutade med ett val.

Heja litteraturen!

Read Full Post »

Estetiska läroprocesser del 4

Följetongen om estetiska läroprocesser i tidningen Fotnoten fortsätter och i det senaste numret får Efva Lilja, rektor vid Dans- och cirkushögskolan, berätta vad hon anser om ämnet (länk). Hon menar att:

Estetiska ämnen representerar mellanmänsklig kommunikation. Och det i sin tur är avgörande för utvecklingen av oss som individer och av vår kultur, och i förlängningen för det som ska ge oss ett gott, starkt demokratiskt fundament.

Hon talar om att vårt till synes väldigt rationella och ordnade samhälle bygger på komplexa överenskommelser som kommuniceras genom subtila signaler. De språk, som inte är det talade och skrivna, tränas man i att förstå och använda medvetet i de estetiska ämnena.

Jag tror att genom att medvetandegöra oss om det betydelsebärande i till exempel estetiska praktiker och konst så blir vi också bättre medmänniskor. Vi blir bättre lyssnare och bättre på att uttrycka oss.

Konsten behövs för att hålla en balans i tillvaron, med alla de rationella krav som ställs för att vi ska klara av att leva i samhället och bli starka, produktiva individer. Den ordlösa gestaltningen fokuserar på känslointryck och ger form och mening till det man annars kan uppleva som ogripbart; det irrationella, det som inte låter sig inordnas, struktureras eller produktorienteras. Det djupast mänskliga. Drömmar, längtan och det som håller drömmen vid liv. Mellanmänskliga processer som tillåter att det händer något annat än det planerade, och ger rum för barn att ifrågasätta och formulera sig i helt andra riktningar än läraren hade tänkt, menar Efva Lilja.

Liljas ord om estetiken för mina tankar tillbaka till boken Den radikala estetiken där författarna menar att estetiken kan bli hotfull för skolan och i förlängningen samhället eftersom den låter barnen och ungdomarna komma till tals och ifrågasätta. Jag ser en rädd lärare som vill ha kontroll. Om du låter dina elever vara människor och hjälpa dem att bli de den själva vill kan du inte ha full kontroll. När vi tar ner läraren från vetandets piedestal och istället efterfrågar vägledning och givande relationer tillsammans med den där kunskapen förstår jag att det känns tryggare att knuffa in de där flummiga hotande estetiska ämnena i ett hörn och säga att de nog inte är så viktiga. Och att de ju faktiskt är väldigt speciella och helst inte ska blandas med andra saker. Som riktig kunskap. Matte och sånt.

Estetiska läroprocesser är nog lite farligt. I alla fall om man det viktigaste är ordning och reda, kontroll och mätbarhet.

Read Full Post »

Tro på mig!

Nu har det hänt. Jag har stått på scen. Alldeles själv. I tjugo minuter. För ett år sen fnyste jag föraktfullt åt de som då gick denna kurs och gjorde enmansföreställningar. Teaternördar! Klubb för inbördes beundran!, tänkte jag. De är inte som jag, de kan spela teater, tänkte jag. Men nu är jag där. Och visst blir man en tokig teaternörd när man ska få ihop en föreställning på mindre än tre veckor. Och visst blir det en klubb för inbördes beundran. Tack och lov att det blir det! Aldrig att jag skulle vågat om jag inte hade haft klassen bakom mig.

Förutom hela klassen hade jag en klasskamrat som var min som lärarna kallade det sparringpartner. Hon var min regissör, tekniker och coach och jag hade samma roller mot henne. Hon stöttade mig när jag tyckte allt var dåligt. Hon påminde mig om att det jag hittills gjort faktiskt var intressant att titta på. Och jag förstår hur otroligt viktigt det är när man gör något nytt som känns svårt, att ha minst en person som Tror att jag kan klara det. Och den måste vara äkta. Det var den nu. Tack!

Read Full Post »

Porträtten och inramningen

Jag minns den förra säsongen av 9A främst för de fina porträtten av eleverna. (Undervisningen fick man se relativt lite av liksom i denna omgång.) Serien visade ungdomar som ville och kunde men som hade svårt att få till det. Den framställde dem på ett respektfullt sätt. Jag fick höra deras ord till snäll musik och fick se lite av deras familj och kontext. Även i denna säsong av serien har man behållit den ömsinta välvilliga omfamningen av eleverna. Jag ser att de försöker och kämpar men behöver mycket hjälp.

Åh vad jag skulle vilja att lärarna fick samma omsorgsfulla inramning och presentation. Jag vill veta om lärarnas kontexter, bakgrund och tankar om sina lärargärningar. Jag ser mig själv i dem och skulle blivit ledsen för den bild de fått i rutan.

Tänk om de hade skildrats med samma förståelse, omsorg, förlåtande ton och hopp om förändring som eleverna. Tänk om vi som tittare hade fått se en handledning där lärarnas styrkor lyfts fram och där svagheterna hade visats med lite mer positiv energi. Jag förstår att det nog blir mer spännande tv om lärarna inte får vara lika kämpande strävande människor med personlighet som eleverna men jag tycker det är synd. Och liksom många andra lärarbloggare funderar jag över vad som är syftet med det hela.

Read Full Post »