Relationerna på högskolan då?

Min mamma utbildade sig till lärare på 1990-talet. För ett år sedan gick hon en kurs för lärare på högskolan och träffade en av sina gamla lärare. Hon berättade att han minns alla studenter från hennes generation av lärarstudenter. Han hade tid att utveckla relationer med alla studenter. Nu är det stora klasser och mycket mindre lektionstid och därför minns han nästan inga av sina studenter från de senaste kullarna. Lärarnas tidning skriver om lärarutbildningen (länk):

Lärarnas tidning har tagit del av en intern rapport från Högskoleutredningen 1992 som visar att en blivande mellanstadielärare i slutet av 1970-talet kunde få upp till 24 timmars undervisning per vecka. 1990 hade den genomsnittliga schemalagda undervisningstiden sjunkit till 14 timmar.

Och 20 år senare, 2010, fick enligt TCO:s mätningar en klar majoritet av lärarstudenterna mindre än 9 timmar lärarledd undervisning i veckan.

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet är temat Relationer (länk). Anne-Marie Körling skriver om hur relationerna är grunden för allt lärande (länk) och att lärare alltför sällan diskuterar kvaliteten i dessa relationer, hur vi är ansvariga för dem och hur vi kan utveckla dem. Jesper Juul säger (länk) att relationskompetensen är lärarens första och viktigaste kompetens.

Jesper Juul tycker att debatten om skolan handlar om fel saker. Vi fokuserar på struktur och om det ska vara fler undervisningstimmar i matematik eller språk. Men det vi egentligen borde lägga kraft på är att utveckla lärarnas relationella kompetens.

Jag har funderat mycket på detta. Jag har under min utbildning fått upp ögonen mer och mer för hur viktiga relationerna är för att det ska finnas möjligheter till lärande. Hur viktigt det är att bli sedd som elev. Inte bara som vilken elev som helst utan som den individ hen är. Och jag chockeras över hur lite av det som jag lär mig på lärarutbildningen genomsyrar den undervisning jag där utsätts för. Lärarna försöker så gott de kan med relationsskapande och gemensamma övningar där samtal, diskussioner och möten står i fokus. Men med så lite undervisningstimmar som vi har nuförtiden på lärarutbildningarna är det svårt att komma någon vart med relationerna och därmed även med lärandet. Värst tycker jag det är med mentorsuppdraget.

Mentorn är en lärare på högskolan som har ansvar för den verksamhetsförlagda tiden. Jag träffar henne, i grupp, två till tre gånger per termin i två timmar (under termin 1,2,3,6 och 7). Då hinner vi hetsa igenom det praktiska, snabbt diskutera målen och ytligt diskutera några dilemman som kan uppstå i klassrummet. Hon har besökt mig på min praktikskola två gånger, i termin 2 och 6. Hon ska också besöka mig en gång i termin 7. Under termin 3 hade jag en annan mentor eftersom jag då var på förskolan. Hon besökte mig en gång. Besöken har varit bra. Jag har fått givande återkoppling. Men samtidigt har det känts ganska meningslöst. Det är så futtigt med tre besök under 4,5 års utbildning. Det känns som ett hån. Som att min utveckling till att bli en bra lärare är så oviktig att jag inte förtjänar rimlig hjälp från högskolan med detta. Det blir istället något som ligger på mig tillsammans med handledare på skolorna som egentligen inte har varken tid eller utbildning i detta.

Jag läser i Skolverkets föreskrifter om introduktionsåret (länk):

4 § Introduktionsperioden ska syfta till att
1. ge stöd på ett yrkesmässigt, personligt och socialt plan,
2. stimulera till professionell utveckling,
3. bidra till att skapa en trygg och utvecklande arbetsmiljö för läraren eller
förskolläraren, och
4. utveckla lärarens eller förskollärarens förståelse för skolan eller förskolan
som arbetsplats samt för dess roll i samhället.

[…]

7 § Rektorn eller förskolechefen ska ansvara för att introduktionsperioden
planeras på sådant sätt att läraren eller förskolläraren ges tillräckligt stöd utifrån
tidigare kunskaper, erfarenheter och förmåga att fungera självständigt
i sin yrkesroll. Rektorn eller förskolechefen ska även se till att mentorn har
tillräckligt stöd för att kunna fullgöra sin uppgift.
Planen ska ge läraren eller förskolläraren möjlighet att systematiskt planera,
följa upp och utvärdera undervisningen. Läraren eller förskolläraren ska
själv kunna påverka hur det egna utvecklingsbehovet under introduktionsperioden
bör tillgodoses.

Introduktionsperioden ska alltså anpassas till individen. Den kan se olika ut. Olika lärare ska få olika stöd. Det tycker jag är bra. Då ser man lärare som lärande individer på samma sätt som eleverna enligt läroplanerna ska ses som individer som behöver olika stöd och utmaningar. Det tycker jag saknas på min lärarutbildning. Och jag tycker inte att det är min högskolas fel, som gör vad den kan med de resurser som finns, utan regeringen som inte tycker att lärarutbildningen är värd att satsas på. En regering som pratar om mer undervisningstimmar i matematik men inte mer undervisningtimmar för lärarstudenter (och även mindre verksamhetsförlagd tid). Det gör mig ledsen.

Vuxnas lärande är precis som barns lärande beroende av relationer.

Read Full Post »

Mitt examensarbete

Nu är mitt examensarbete godkänt och klart. Här är det:  ”Nej alltså han förvandlades till en blomma” Eleverna tar ordet i klassrummet i utforskande samtal om varandras berättelser

Syftet med denna studie är att undersöka samtal som sker vid elevinitierade berättarstunder där elever berättar historier för varandra och eleverna ställer frågor till berättaren om innehållet i berättelsen. Forskningsfrågan är: Hur ser rollfördelningen ut i samtalen under berättarstunderna och vad har det för konsekvenser för elevernas kommunikation och interaktion? Studien skedde i en andraklass jag under perioder vistades i under vårterminen 2012. Insamlandet av materialet, i form av ljudinspelningar och observationsanteckningar, skedde under en sexveckorsperiod och består av 10 berättarstunder med sammanlagt 30 berättelser och efterföljande frågestunder. Eleverna berättade, oftast en och en, berättelser som de själva hade valt och förberett. När de hade berättat klart uppmanade jag klassen att ställa frågor till berättaren om innehållet och det är dessa samtal som undersökts i studien. Resultatet visar att rollfördelningen är icke-hierarkisk, som i ett samtal mellan vänner, vilket leder till att kommunikationen och interaktionen är dynamisk och varierande. Berättelsen som material skapar förutsättningar för alla att bidra då det inte finns något rätt och fel. Klasskamraterna, som vill förstå sin klasskamrats berättelse, ställer frågor där både berättaren och klassen hittar svar och samtalen är därför utforskande. Berättaren utmanas språkligt utifrån sin nuvarande nivå genom klasskamraternas frågor vilka i sin tur får stöd av läraren. Den dynamiska interaktionen och den språkliga utmaningen utifrån elevens kunskapsnivå tyder på att samtalen är språkutvecklande.

Nyckelord: berättande, flerstämmighet, språkutveckling, roller, kommunikation, interaktion

Read Full Post »

Sociala plattformar för lärarstudenter och nya lärare!

För lärarstudenter och nya lärare finns nu en alldeles egen chatt på Twitter! Den heter #nlchatt och sker varje tisdag 20-21. Tyvärr kan inte jag vara med som så gärna vill men du, kära lärarstudent eller nya lärare, kanske kan och vill delta!

Efter gårdagens allra första chatt startades även en Facebook-grupp som du hittar här.

Jag tycker att det är toppen toppen! Jag har saknat det och känt behov av det och nu finns det! Tack  Oscar för initiativet!

Read Full Post »

Det viktigaste är kvaliteten

Den här uppsatsen kan bli hur bra som helst!

Sa min handledare och jag nästan grät fast det visade jag inte, jag bara log ett försiktigt leende.

 

Det har känts så tungt och förvirrat den senaste tiden. Jag har varit och är fortfarande sjuk och det känns som att delar av min hjärna är avstängd och även hela motivationen, glöden, energin. Jag har plöjt böcker som en galning som inte vet vart den är på väg. Jag har tittat på mina frågeställningar och suckat. Velat radera dem men inte kunnat eftersom jag inte kunnat komma på några bättre. Tittat på mitt färgkodade massiva material och suckat. Vad håller jag på med?, har jag tänkt. Och vad säger egentligen materialet? Jag har tittat och läst och lyssnat och inte kommit på något smart alls. Tröttnat på mitt material. Funderat på andra saker att skriva om. Och så kommer min handledare och säger att det är bra. Att jag är på rätt spår. Hen visar vilka trådar jag ska ta tag i, vilka jag ska klippa av och vilka som ska få vila ett tag. Där ska du fortsätta. Nu.

Och så säger hen det klokaste av allt.

Det  viktigaste är inte att det bli klart i november. Det viktigaste är kvaliteten.

För mig som duktig flicka och ständig prestationsprinsessa är det lätt att fastna i tanken att jag måste bli klar i november eftersom jag är så extremt duktig och effektiv jämt. Då känns det skönt att höra min seriösa och kunniga handledare som säger att det inte är någon stor grej att inte bli klar i november. Ungefär hälften brukar bli det. Och jag märker att jag har vuxit när det inte känns som ett nederlag att kanske vara i den hälft som inte blir klar.

Handledning är något väldigt stort och viktigt.

Tack

Read Full Post »

Examensarbetet och lugnet

Nu när jag skriver examensarbete gäller det att hitta balans i lugnet.

Det är farligt när jag blir för lugn och kaxigt tänker att ‘jag kan det här, för jag har skrivit en c-uppsats’. Det var den uppsatsen. Det här är en annan. Den är ganska olik. Det kanske är som med att skriva en bok eller möta ett barn. Varje bok, barn eller uppsats är olik den andra och jag kan aldrig vara förberedd på hur det blir att möta just denna. Dessutom förändras ju jag samtidigt, hela tiden, och gör det hela än mer komplicerat.

Det är inte heller bra att bli alltför uppstressad och tro att jag inte kan något. För en hel del har jag ändå lärt mig på att göra något liknande en gång innan. Som att det är en lång process att skriva en uppsats och att det under många stunder är svårt att se helheten. Ibland känns det då som att allt jag gör är skit, men det är bara så det känns just då. Att tänka att mitt material är värdelöst ingår också i processen, liksom att alla andra delar av uppsatsen är lika dåliga.  Det går över. Men det gäller att ha tålamod och att fortsätta jobba och kämpa, vad som än händer, känns och tänks.

Något som skiljer sig från förra gången jag låg begravd i uppsatsarbete är att jag nu har en fantastiskt bra handledare. Hen är stöttande och jag upplever hen som väldigt kunnig. Jag känner att jag kan lita på det hen säger. Det är som att jag har min alldeles egna forskningsexpert som verkligen kan vägleda mig. Det är tryggt och samtidigt utamande. Hen tar mig och min forskning på allvar och litar på att jag kommer att göra ett bra jobb. Svarar alltid på mail. Snabbt. Läser noga. Talar noga. Funderar.

Jag tycker om min handledare.

Read Full Post »

Den tysta väntan

Det är så mycket väntan i skolan. Jag funderar mycket på vad eleverna ska göra då. Där jag är nu tycker lärarna att eleverna är pratiga och stökiga. När de väntar ska de vara tysta och lugna. Till exempel när det ska vara samling på fritids och alla inte kommit ännu. Fröken säger tyst, lugn, vi ska ha samling nu faktiskt! Men så dröjer det ändå några minuter till innan alla satt sig så vad var det för meningen med att vara så himla tyst? Samma sak har jag sett i en del klassrum där läraren inte är helt förberedd utan går och hämtar nåt och blir så arg för att eleverna börjar prata.

Jag tänker på hur vi skulle ha gjort med vuxna. Skulle vi tvinga alla som ska på det eller detta mötet att sitta helt knäpptysta innan alla ens har kommit? Nej vi pratar alla tills det är dags att börja. Då tystnar vi. Jag förstår inte riktigt detta ständiga hyschandet. Och så måste man sitta still också.

Det blir liksom så onödigt att ens lyssna på frökens tillsägningar då det ändå inte ska börja ännu. Så skulle jag i alla fall tänkt som barn. Att fröken liksom tappar sin trovärdighet när det inte finns någon mening med att vara tyst.

Men det kanske handlar något om det där med olika lägen. Att barn lätt kan gå igång och bli väldigt livliga och sen har svårt att lugna ner sig. Jag vet inte. Kanske jag förstår detta system när jag jobbat ett tag. Men nu verkar det bara hemskt korkat.

Jag tänker att den tid vi är med barnen ska vara effektiv. Vi ska vara förberedda och göra vettiga saker med barnen. Den tiden är så otroligt viktig och vi får inte slarva bort den och dessutom skylla all förlorad tid på att barnen pratar.

Nej jag vill hellre att det ska vara som i en del av de klassrum jag besökt där lärarna försöker öva barnen i att läsa situationer. Så att barnen själva kan lista ut när det är okej att småprata lite och när man direkt måste bli heltyst. Då blir barnen medvetna både om sig själva och vad som händer omkring dem. Det tror jag på!

Read Full Post »

Vuxenblickarna

Det här med att himla med ögonen inför eleverna när de enligt läraren pratar för mycket. Och söker ögonkontakt med mig, vikarien, för att ha någon att sucka med. Någon att dela sin vuxna överlägsna missnöjdhet.

Det är inte okej. Jag kan förstå att det kan bli så, att man fastnar i gnällträsket och tröttnar på att det är väldigt väldigt svårt att vara tyst och sitta still och att jag som lärare måste ha väldigt stort tålamod. Men det gör det inte okej. Det är att gå ut ur det tillsammansskap vi skapar i klassrummet: lärare och elever. Eleverna blir ensamma, utlämnade, bedömda och dömda.

Det gör mig ledsen. Jag försöker undvika hennes blickar. Barnen sitter med sänkta huvuden.

Hård och strikt behöver inte vara respektlös och nedlåtande. Det måste finnas andra sätt.

Read Full Post »

Barndomslandet och Sparveln

Det här ska handla om tiden då världen tog slut strax bakom affären.

Jag stod i kö till att få hjälp med min borttappade reserverade bok på biblioteket. Det tog väldigt lång tid med bara ett litet ärende och det var tio nummer tills det var min tur. Jag började strosa. Då såg jag den. Lilla Sparvel av Barbro Lindgren. Den bara stod där och väntade på mig. Jag öppnade den och läste första meningen. Det var som en supersnabb tidsmaskinsraket som förde mig tillbaka till min barndom. För jag förstod precis vad hon menade. Jag struntade i min tråkiga bok om forskning och gick glatt iväg med min nya skatt. Och det är nu min morot. När jag transkriberat ungefär 5-10 minuters inspelning eller då det känns som att jag kommer att  somna/skrika/ge upp så får jag läsa tio sidor om Sparveln.

Ända från första meningen är boken genial. Tacka vet jag Barbro. Men så läser jag vidare.

Ibland är Sparveln så glad, så fylld av bubblande glädje att hon pratar som en kvarn. Så fort det blir den allra minsta tystnad fyller hon ut den med tankar om allting, med skratt och sång, och hon hoppar kråka över golven och kastar sig handlöst i fåtöljerna.

Och då ser jag att det inte riktigt är min barndom. Kanske min storasyster. Det var hon som pratade. Jag var blyg. Eller det sa folk i alla fall. Jag tror att det nog handlade en hel del om träning. Eller alltså brist på träning. Alla i min familj pratade redan så mycket så det var liksom ont om talplats. Och sen när den väl kom, den där platsen, hade jag ingen aning om vad jag skulle säga. Och när jag väl sa nåt tittade alla på mig extra mycket och det blev så stort och obehagligt. Så jag var hellre tyst.

Min mamma berättade för mig att hon åkte till USA på gymnasiet och pluggade där ett år. Då läste hon ämnet Speech. Det förändrade hennes liv, sa hon. Innan var hon blyg och ville inte prata inför folk men efter den där kursen i USA har det aldrig varit ett problem utan något som hon gärna gör. Det låter konstigt. Min mamma som pratar så mycket kan väl aldrig ha varit tystlåten och blyg?

Ikväll är det #skolchatt på Twitter om blyga elever och jag tycker det ska bli väldigt spännande.

Read Full Post »

Att ha tid för samtal

I sista avsnittet av Jamies drömskola (länk) nämnde eleverna en viktig del av allt som gjort att de i denna skola utvecklats och lärt sig saker: Att det går att snacka med lärarna här. En av eleverna berättar om när han i sin tidigare skola bad att få prata med sin mattelärare efter lektionen. Han hade inte tid. Han skulle till nästa lektion.  Men på drömskolan fanns det tid.

Prestationsprinsen skriver om detta med tid till samtal mellan vuxna och barn:

Våra unga vuxna saknar vuxna som lyssnar. Detta enligt BRIS-rapporten 2010, Barnombudsmannens och SCB:s statistik för barn och unga upp till 18, SIFO-undersökning för Mentor 2011 med flera rapporter. De säger att de inte har någon att tala med, de som är i kontakt med myndigheter känner sig inte lyssnade på, till och med illa behandlade av oss vuxna. Kan vi leva här och nu och se och vara mer med dem? Respektera dem? Lyssna på våra ungdomar?

Min handledare har oftast tid. I hennes schema finns luckor där en eller flera elever kan få plats. Och de tar den platsen. Men är inte det också typiskt för de lägre åldrarna? Det är så jag minns kontakten med lärarna från min skolgång. Ju längre upp jag steg i skolåren, ju längre bort var lärarna. Det kan förstås också ha att göra med att jag blev tonåring och att jag själv distanserade mig från lärare och andra vuxna. Men sen högstadiet har jag inte känt att lärare generellt sätt har tid att prata med mig utanför lektionstid. Det var nån gång där som alla lärare fick bråttom och direkt efter lektionen försvann in i personalrummet. Då de med hela sin kropp signalerade ”Jag är ledsen men jag hinner inte! Försök inte prata med mig kära du för jag måste…”

Nu på högskolan finns det verkligen inte tid. En del lärare har till och med lagt in lektionstimmar som de vet att de inte kommer att få betalt för. Då finns det inte tid att prata efter lektionstid. Tänk om man hade ett mentorssystem på högskolan där jag som student, om jag ville, kunde få stöd och samtalstimmar med någon lärare jag klickar med och som kan följa mig genom hela utbildningen!

Jag vill komma närmare.

Det är lätt att glömma det där med relationer på högskolan när allt handlar om kursmål och kursinnehåll och examinationer. Men egentligen handlar utbildningen väl om min utveckling som student mot att bli en färdig lärare, inte om att bara klara kurserna. Och då krävs trygga relationer där jag kan ventilera tankar och få stöd med det jag behöver. Precis som på lågstadiet. Nej det blir klasskamraterna som blir de trygga personerna som finns kvar. En bekant till mig läste till lärare i Stockholm och blev klar för något år sedan. De hade ingen klass alls utan nya grupper i varje kurs. Så illa är det tack och lov inte på min skola. Men hur som helst vill jag ha mer tid med mina lärare och ibland en liten stund att prata efter en lektion. Men det är bara när jag skriver uppsats jag får prata själv med en lärare. Usch nu känns det alldeles ledsamt.

Mina lärare är så bra och jag vill ha ut så mycket som möjligt av dem! De har lite för mycket att göra tycker jag. Och så verkar det tyvärr vara på fler ställen också.

Read Full Post »

Att fråga eleverna

Jag fick en ordentlig lektionsplanering av läraren som var sjuk (tack!) och denna lektion skulle eleverna pröva stafettskrivning. De ropade JA! innan de ens visste vad det var.

Jag läste noga lärarens planering. Hon skrev nånting om att de inte skulle skriva tramsigt. Jag förstod inte alls. Berättelser är väl rätt ofta tramsiga? Och överdrivna, absurda, fåniga, lustiga, orealistiska, fantasifulla och så vidare? Men det kanske ändå var något viktigt hon ville säga med det där ordet: tramsigt. Så jag frågade eleverna. Och oj vad de var kloka. De kände sin lärare och förstod hennes språkbruk. De berättade för mig allt som de inte skulle göra, glada att få berätta för mig. För jag undrade verkligen.

Jag fick veta en hel del om vad de visste om berättande och genrer. Det var en fin start på vår relation.Det är bra att inte veta ibland. Och att våga fråga eleverna.

Read Full Post »