Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

Jag har lite svårt att koncentrera mig på att plugga (kanske är det för att det var så längesen jag hade salstenta och har glömt hur man pluggar inför det) och hittar så mycket annat att göra hela hela tiden. Bland annat hittade jag en så härlig liten video på blovisas blogg som jag för övrigt kan rekommendera.

Jag har alltid gillat åldrande och längtat efter att bli stor. Bli vuxen och bli tagen på allvar. Bli vuxen och vet mer och förstå mer. Så tänker jag fortfarande. En av damerna i klippet säger klokt:

There’s no substitute for life experience.

Jag håller med och ser fram emot mycket mer av detta! Och tänk vad bra, jag får det bara genom att leva.

Annonser

Read Full Post »

I sista avsnittet av Jamies drömskola (länk) nämnde eleverna en viktig del av allt som gjort att de i denna skola utvecklats och lärt sig saker: Att det går att snacka med lärarna här. En av eleverna berättar om när han i sin tidigare skola bad att få prata med sin mattelärare efter lektionen. Han hade inte tid. Han skulle till nästa lektion.  Men på drömskolan fanns det tid.

Prestationsprinsen skriver om detta med tid till samtal mellan vuxna och barn:

Våra unga vuxna saknar vuxna som lyssnar. Detta enligt BRIS-rapporten 2010, Barnombudsmannens och SCB:s statistik för barn och unga upp till 18, SIFO-undersökning för Mentor 2011 med flera rapporter. De säger att de inte har någon att tala med, de som är i kontakt med myndigheter känner sig inte lyssnade på, till och med illa behandlade av oss vuxna. Kan vi leva här och nu och se och vara mer med dem? Respektera dem? Lyssna på våra ungdomar?

Min handledare har oftast tid. I hennes schema finns luckor där en eller flera elever kan få plats. Och de tar den platsen. Men är inte det också typiskt för de lägre åldrarna? Det är så jag minns kontakten med lärarna från min skolgång. Ju längre upp jag steg i skolåren, ju längre bort var lärarna. Det kan förstås också ha att göra med att jag blev tonåring och att jag själv distanserade mig från lärare och andra vuxna. Men sen högstadiet har jag inte känt att lärare generellt sätt har tid att prata med mig utanför lektionstid. Det var nån gång där som alla lärare fick bråttom och direkt efter lektionen försvann in i personalrummet. Då de med hela sin kropp signalerade ”Jag är ledsen men jag hinner inte! Försök inte prata med mig kära du för jag måste…”

Nu på högskolan finns det verkligen inte tid. En del lärare har till och med lagt in lektionstimmar som de vet att de inte kommer att få betalt för. Då finns det inte tid att prata efter lektionstid. Tänk om man hade ett mentorssystem på högskolan där jag som student, om jag ville, kunde få stöd och samtalstimmar med någon lärare jag klickar med och som kan följa mig genom hela utbildningen!

Jag vill komma närmare.

Det är lätt att glömma det där med relationer på högskolan när allt handlar om kursmål och kursinnehåll och examinationer. Men egentligen handlar utbildningen väl om min utveckling som student mot att bli en färdig lärare, inte om att bara klara kurserna. Och då krävs trygga relationer där jag kan ventilera tankar och få stöd med det jag behöver. Precis som på lågstadiet. Nej det blir klasskamraterna som blir de trygga personerna som finns kvar. En bekant till mig läste till lärare i Stockholm och blev klar för något år sedan. De hade ingen klass alls utan nya grupper i varje kurs. Så illa är det tack och lov inte på min skola. Men hur som helst vill jag ha mer tid med mina lärare och ibland en liten stund att prata efter en lektion. Men det är bara när jag skriver uppsats jag får prata själv med en lärare. Usch nu känns det alldeles ledsamt.

Mina lärare är så bra och jag vill ha ut så mycket som möjligt av dem! De har lite för mycket att göra tycker jag. Och så verkar det tyvärr vara på fler ställen också.

Read Full Post »

Jag fick en ordentlig lektionsplanering av läraren som var sjuk (tack!) och denna lektion skulle eleverna pröva stafettskrivning. De ropade JA! innan de ens visste vad det var.

Jag läste noga lärarens planering. Hon skrev nånting om att de inte skulle skriva tramsigt. Jag förstod inte alls. Berättelser är väl rätt ofta tramsiga? Och överdrivna, absurda, fåniga, lustiga, orealistiska, fantasifulla och så vidare? Men det kanske ändå var något viktigt hon ville säga med det där ordet: tramsigt. Så jag frågade eleverna. Och oj vad de var kloka. De kände sin lärare och förstod hennes språkbruk. De berättade för mig allt som de inte skulle göra, glada att få berätta för mig. För jag undrade verkligen.

Jag fick veta en hel del om vad de visste om berättande och genrer. Det var en fin start på vår relation.Det är bra att inte veta ibland. Och att våga fråga eleverna.

Read Full Post »

Igår gick sista avsnittet av Jamies drömskola på tv4 (länk). Jamie Oliver avslutar med några ord:

It’s so hard being a teacher!

I denna serie har jag fått se både mycket undervisning och mycket av det omkring. Det har tillsammans illustrerat hur komplext och svårt det är både att vara lärare och elev. För mig är det skönt att se. Som en motvikt mot allt skit som sägs om lärare tillsammans med alla krav och regler och den alltmer omfattande kontrollen av skolorna. En motvikt som säger: det där med undervisning är svårt. Så att jag kan säga det till mig själv varje jag gång jag misslyckas.

På Jamies drömskola har flera lärare blivit chockerade första gången de mött sin klass och sedan funderat på att hoppa av projektet. Ingen har dock gjort det. De har prövat igen. Det tror jag är viktigt. Så tror jag alla lärare gör. Så gör jag i alla fall. Jag misslyckas, funderar över varför, och prövar igen. Jag jämför det ibland med att lära känna en ny människa. Det är få människor som jag klickar med direkt. Så i början är det lite obekvämt. Vi möts inte riktigt, klampar på ömma tår av misstag, förstår inte varandra. Men om vi fortsätter så brukar det kunna bli riktigt bra efter ett tag. Samma tror jag gäller undervisning. Om jag fortsätter och försöker och prövar  så kan det bli riktigt bra. Men jag räknar inte med att det är helt bekvämt i början.

Sen sa Jamie det allra finaste:

Teachers could really do with fewer rules and regulations and more freedom to try what works for their classroom.

Yes! Det tror jag också på! Lärare är olika. Elever är olika. Undervisningen bör då se olika ut i olika klassrum, eller hur?

Read Full Post »

Jag har haft lite svårt att skriva inlägg senaste tiden. Och att koncentrera mig på föreläsningarna. Och att koncentrera mig på inlämningsuppgifterna. Det enda som funkar är praktiska saker. Som att städa diska tvätta cykla. När jag måste tänka blir det krångligt.

Det är lite trångt i huvudet nu och det finns flera starka armar som tar tag i tankarna och för dem långt ifrån det jag skulle fokusera på. Det finns så många frågor att fundera över.

Hur kommer det bli på mitt nya sommarjobbet? Och hur ser schemat ut? Vad ska jag ha på mig när jag träffar min nya chef?

Vad är det egentligen jag behöver kunna till tentan?

Vad är egentligen min frågeställning till höstens examensarbete? Har jag samlat in tillräckligt material eller behöver jag samla in mer nu? Går materialet egentligen att använda? Behöver jag tänka om? Behöver jag lägga en del av min semester på att transkribera? Vem kommer jag ha som handledare?

Vad ska jag göra på min semester och tillsammans med vem? (Fick nyss veta när jag jobbar och inte jobbar) Vad ska alla andra göra och kan jag synka med dem så att vi kan ses och ha kul? Och förresten hur gör jag när jag är ledig, vad vill jag göra då, egentligen?

Kommer jag palla att läsa 150% till hösten också? Och tänk snart tar jag examen, kommer jag få jobb? Vad ska jag söka för jobb? Hur kommer det bli? Det är så spännande!

Jag sitter och bläddrar i min kalender och bläddrar och bläddrar men tankarna skingras inte för det. De bara mal och mal och jag kommer ingen vart. Vädret är galet (varmt!) och min kropp säger bara sovasovasova!

Snart är terminen slut.

Read Full Post »

Plötsligt stod de där framför mig med öppna armar. Två hela dagar. Alldeles tomma och fria och dessutom med tal om sol och värme. Jag fnittrade nervöst. Kan det verkligen vara sant?, frågade jag mig. Och det var det. Jag har en ledig helg!

Jag bestämmer mig för att göra det omöjliga och efterlängtade. Jag ska läsa en bok. En skönlitterär bok. Och visserligen har den koppling till kursen jag läser men det är inte obligatorisk läsning. Det känns fantastiskt lyxigt att ha tid att läsa den. Under terminstid!

Jag brukar inte läsa om böcker. Det är nog bara Muminböckerna jag återkommer till år efter år. Därför är det speciellt att läsa om denna bok. Jag läste den när jag gick på gymnasiet, på den tiden då jag ständigt läste. Ofta en bok i veckan eller mer. Livet var jobbigt och böckerna var dörrar till andra världar. Inte för att de världarna alltid var trevliga men det var i alla fall inte min vanliga värld. Denna minns jag som ganska jobbig att läsa.

Det var långt innan jag ens tänkt tanken att bli lärare och långt innan jag hade varit i Malmö och fick idén att flytta dit. Jag läste tekniskt program och trodde jag skulle bli civilingenjör samtidigt som jag hela tiden kände nånstans i magen hur fel det var. Malmö visste jag låg långt ner och så var det nånting med en bro.

Nu ser jag andra saker än jag såg då. Jag läser med stort intresse om kampen om pedagogiken genom de två extremerna Palin med sin fascistiska disciplin och Tompan som försöker bli kompis med eleverna och upptäcker att det omöjliggör det ledarskap som krävs i ett klassrum. Jag ser mitt Malmö och dess historia genom de välbesökta gatorna och de beryktade områdena.

Men det jag såg nu liksom då och som båda gångerna gett mig den där obehagskänslan är den sociala skolan som huvudpersonen Johan genomgår. Den drivs inte av mamma Bodil eller de olika lärarna utan av kompisarna. Och den skolan är hård. Jag känner igen mig och värjer mig för minnena från det där osynliga trycket från alla och ingen som påverkade mig åt håll jag inte ville gå. Jag minns frihetskänslan på examensdagen. Då släppte trycket och allt förändrades. Skolan är en speciell plats och att lära sig att umgås med andra människor är en svår sak.

Att läsa om en bok är lite som att hälsa på en plats jag besökte för länge sedan. När jag var cirka 4-6 år åkte jag och min familj till en stuga i fjällen som vi hyrde av en liten mysig gubbe för en liten peng. Vi gick upp på fjället och oftast till den vita stenen. När jag var tonåring åkte vi upp till stugan igen. När jag kom fram till den vita stenen uppe på berget kom jag också tillbaka till senaste gången jag var där. Då när den var jättestor. Då när jag till slut hade lyckats ta mig upp på den frågade jag min mamma vilket hål barnen kom ut genom, kiss- eller bajshålet. Svaret var omvälvande. Det finns ett till hål! Allt det kom tillbaka till mig på samma sätt som min gymnasietid kommer tillbaka till mig nu när jag läser Underdog en andra gång. Boken är en del av mig precis som den vita stenen och precis som alla andra platser, böcker om människor jag mött.

Det är fint på något sätt att återupptäcka en del av mig. Och då syns det hur jag har förändrats, där i jämförelsen mellan då och nu.

Read Full Post »

Nu har jag och twitter umgåtts några veckor och har börjat forma vår relation.

Twitter är kaotiskt och spännande och irriterande på samma gång. Det är alldeles för mycket ibland. Och samma sorts inlägg, som enligt mig är alltför privata och för mig ointressanta, som jag ser på Facebook irriterar mig. Långsamt utökar jag listan över människor och organisationer jag följer men samtidigt tar jag bort de som skriver saker jag inte vill läsa. Svårt kan då bli med de som både skriver kul grejer och väldigt ointressanta saker…

Det mest fascinerande är att få vara med i ett samtal och ett delande med människor jag aldrig träffat men som vill prata om samma saker som jag. Skolchatt, som är den största anledningen till att jag började twittra, lever verkligen upp till sitt rykte. Detta interaktiva torsdagsmöte får mig att tänka i nya banor, se saker från vinklar jag inte upptäckt innan och det får mig att ompröva mina ståndpunkter. Det är kaotiskt och ibland lite stressigt att följa med i alla trådar, men det är verkligen ett riktigt samtal på nätet. (Här kan man läsa samtalen i efterhand) Jag minns när jag var tonåring och chattade på Aftonbladets chatt och liknande. Det var otroligt spännande att faktiskt få prata med okända människor. (Jag var inte särskilt bekväm med att prata med okända människor, men skriva gick bra.) På twitter upplever jag samma kittlande glädje. Fast nu sker samtalet mellan många många människor som är kunniga inom ett av mina favoritämnen. Det är fantastiskt!

Jag tänkte att jag nog bara skulle läsa på chatten(för jag är ju bara en liten liten student som inte kan nånting?) men så blir det oftast inte. Jag undrar och frågar och får tankar och bilder och nu när jag varit med några gånger känns det inte så läskigt längre. Det är inte jag som kommer med de stora lösningarna och svaren och det var nog de jag tänkte på innan när jag inte trodde att jag skulle skriva något alls i chatten. Men i en diskussion behövs många röster. Röster som hummar och håller med, undrar, hurrar, ger exempel, missförstår, frågar och lyfter fram. Det finns plats för många i skolchatt. Många många fler än det är idag. Det finns plats för dig också!

Read Full Post »

Older Posts »