Jamies lärarord

Igår gick sista avsnittet av Jamies drömskola på tv4 (länk). Jamie Oliver avslutar med några ord:

It’s so hard being a teacher!

I denna serie har jag fått se både mycket undervisning och mycket av det omkring. Det har tillsammans illustrerat hur komplext och svårt det är både att vara lärare och elev. För mig är det skönt att se. Som en motvikt mot allt skit som sägs om lärare tillsammans med alla krav och regler och den alltmer omfattande kontrollen av skolorna. En motvikt som säger: det där med undervisning är svårt. Så att jag kan säga det till mig själv varje jag gång jag misslyckas.

På Jamies drömskola har flera lärare blivit chockerade första gången de mött sin klass och sedan funderat på att hoppa av projektet. Ingen har dock gjort det. De har prövat igen. Det tror jag är viktigt. Så tror jag alla lärare gör. Så gör jag i alla fall. Jag misslyckas, funderar över varför, och prövar igen. Jag jämför det ibland med att lära känna en ny människa. Det är få människor som jag klickar med direkt. Så i början är det lite obekvämt. Vi möts inte riktigt, klampar på ömma tår av misstag, förstår inte varandra. Men om vi fortsätter så brukar det kunna bli riktigt bra efter ett tag. Samma tror jag gäller undervisning. Om jag fortsätter och försöker och prövar  så kan det bli riktigt bra. Men jag räknar inte med att det är helt bekvämt i början.

Sen sa Jamie det allra finaste:

Teachers could really do with fewer rules and regulations and more freedom to try what works for their classroom.

Yes! Det tror jag också på! Lärare är olika. Elever är olika. Undervisningen bör då se olika ut i olika klassrum, eller hur?

Read Full Post »

Återfall

I torsdags gjorde jag ett framträdande som ledde till att jag mådde ganska dåligt (läs inlägget här). När jag senare analyserat mina reaktioner har jag förstått att jag på ett sätt färdades bakåt i tiden.

Mot en mycket sämre rustad människa med dålig självkänsla och orimligt höga krav på sig själv. En som är ohyggligt rädd för att misslyckas men på grund av de orealistiska kraven ständigt gör det. En som har fullt upp med att parera striderna inom sig och vill vara perfekt. Det är Prestationsprinsessan. Jag har tidigare skrivit om henne här.

Det är en riktig jävel som har smugit in i mig och det tar kraft och tid att bli av med henne. Jag hukar under hennes svador och förklaringar till allt som händer omkring mig och förundras över att jag har kunnat leva så mycket närmre henne tidigare. Jag förstår att jag aldrig helt kommer slippa denna självömkande, självcentrerade och samtidigt självutplånande och överkänsliga varelse men jag gör allt vad jag kan för att mota ut henne ur mitt hjärta.

Jag skriker åt henne att: Jag vill vara en människa! Jag vill ha plats att leva och pröva och leka! Och jag tänker kräva den platsen!

Visst, svarar hon överlägset. Jag väntar här så länge då.

Read Full Post »