De räddande ramsorna

Ånej. Ånej!  ÅNEJ!!!

Tio minuter innan lektionen börjar kommer jag på att jag glömt skivorna hemma. Hjärtat börjar slå hårt och snabbt och jag känner hur blodet stiger upp i ansiktet. Ska jag hitta någon annan musik? Nej det får mig bara att känna mig ännu mer osäker.

Jag går tillbaka till mina anteckningar och andas djupt. Försöker utvidga det jag hade tänkt förutom de där skivorna. Lägger till en liten extragrej. Skriver på tavlan. Lugnar ner mig. Tur att jag kvällen innan plötsligt blev osäker på min planering och gjorde en googlesökning och fick tips om att ramsor är ett bra sätt att arbeta med rytm. Tur att jag låg där i sängen och surfade på min mobil och duktigt skrev upp några favoritramsor. Bara sådär för säkerhets skull.

Jag är rädd att de ska tycka att det är fånigt med ramsor. Men nej så fel. Flera barn kommer fram till mig senare, på rasten, i korridoren och i matsalen för att berätta att det var JÄTTEKUL med ramsor och KAN VI INTE GÖRA DET IGEN?

Tur att jag glömde skivorna.

Read Full Post »

Hålla takten

Oj vad det är svårt med rytm. Det är verkligen inget självklart och kräver väldigt mycket övning. Svårast var det för pojkarna.

Det var något jag lärde mig idag.

Men när det går och alla hänger med är det otroligt suggestivt.

– Vad vackert!, sa den kaxigaste och mest motvilliga och gnälliga av dem alla, när vi klappade enkel och dubbel takt i två grupper.

Read Full Post »

Bota scenskräck 6: den gamla körledaren

När jag har nu under hösten brottats med min scenskräck har jag många gånger undrat hur det kunde bli såhär. Varför ska just jag, som älskar att sjunga och som faktiskt är ganska bra på det, dras med den här skiten?

Jag har grävt och grunnat. Pratat med folk som kände mig som barn och andra som har liknande problem. Då har jag hittat henne. Hela skräcken och känslan kring sjungande har nämligen tagit form av min gamla körledare inuti mig.

Jag gick i musikklass årskurs 4-9 med inriktning mot körmusik. Vår lärare var den som startat musikklasserna och hon var något alldeles särskilt. Hennes fokus var att vi skulle sjunga bra som klass. Hon lyckades verkligen. Hon lärde oss att sjunga rent med en samlad klang och en precision som var fantastisk.

Men nu var det så att jag på den tiden var en fullfjädrad prestationsprinsessa. Jag oroade mig konstant för att inte vara bra nog och jag ansträngde mig såklart ännu lite extra på musiken eftersom det var kul. Och förstås oroade jag mig lite extra över hur jag skötte mig där. Varje liten minimal kommentar som min körledare sa till oss (inte till mig utan till kören) sög jag åt mig. Oj vad jag försökte. Det var jobbigt och skapade ångest. Ibland var det faktiskt inte alls roligt att sjunga eftersom jag var så extremt orolig hela tiden. Jag lyssnade för bra och var alldeles självupptagen. Jag trodde på fullt allvar att alla anmärkningar och ändringar min körledare bad oss om gällde mig, vilket de knappast kunde ha gjort. När man talar till en grupp så som man gör i en kör eller en klass gäller det att deltagarna är medvetna om sig själva och sitt beteende så att rätt personer lyssnar till rätt kommentarer. Mer om det här.

Under hösten har jag varit riktigt irriterad på den där körnörden som sitter i mitt huvud och är så enerverande petig. Jag har tyckt att hon bara saboterar och inte är ett dugg musikalisk. Bara insnöad och tråkig. Hon är så fokuserad på att min sång ska passa in i en kör. MEN jag sjunger inte i KÖR nu!, skriker jag till henne.

Långsamt har jag kunnat tillåta mig att leka med tonaliteter, sjunga kvarttoner, sjunka eller höjas, pröva att byta rytm och improvisera och röra mig på scenen och pratsjunga och allt möjligt. Och jag har gjort det mot henne. Som för att retas. Jag tänker inte göra som du vill!, fnyser jag. Jag tänker göra som jag vill!

Men nu på julkonserten, när vi faktiskt sjöng i kör hela klassen och jag sjöng i smågrupper, hände något med mig och min körledares relation. Jag märkte att allt det där som hon lärt mig var ganska användbart nu när jag skulle sjunga tillsammans med andra. Det satt långt inne att erkänna det men så var det. Och jag kunde äntligen förstå att det där lekandet jag hållit på med nu inte behöver vara en motsättning till det andra. Båda världarna är bra och viktiga och nu har jag tillgång till båda. Tillsammans blir det riktigt bra!

Nu har vi blivit vänner jag och min körledare. Hon gillar faktiskt när jag leker med musiken. Jag kunde inte förstå det innan bara. Och det är så skönt att inte behöva kämpa emot henne och bråka mer.

Se även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Bota scenskräck 3: njut

Bota scenskräck 4: the show must go on

Bota scenskräck 5: säg hej till känslan

 

Read Full Post »

Efter julkonserten

På tisdag och onsdag hade vi den stora julkonserten. Efter konserten på onsdag firade vi en aning jag blev rejält påverkad av den ytterst blygsamma mängd alkohol jag då intog. Det talar för att min kropp var rätt så utmattad.

Igår och idag har min kropp med ännu större tydlighet kommunicerat detta till mig. Vi har egentligen inte gjort särskilt mycket vettigt eller ansträngande i skolan dessa dagar men ändå har jag varit så otroligt trött. Och det verkar inte spela någon roll hur mycket jag sover. Jag är trött ändå. Det kan vara bra att påminna mig själv om detta inför framtiden: en konsert kan leda till absurd trötthet, men det går över.

Det har strosat förbi några elaka tankar och jag har hälsat artigt på dem. Då har de inte trivts. De vill inte få så mycket uppmärksamhet, inte på det sättet. De vill smyga in och liksom flyta ut över allt och försiktigt ta över kroppen. När de hälsas vid dörren och tvingas få en tydlig kontur tappar de stinget och vänder tillbaka som små avslöjade och besvikna busfrön.

Read Full Post »

Lärare som lyfter: sångpedagogen

Anne-Marie Körling skriver om att vi bör lyfta de lärare som en gång lyfte oss (länk). Jag har tänkt mycket på det där under min utbildning. I mitt minne har jag letat och letat, i både förskola, grundskola och gymnasiet, men inte hittat några särskilt stora lyft. Många smålyft men mest nedtryckninngar faktiskt. Det är en drivkraft för mig; att inte bli en nedtryckare utan en som lyfter. Jag vill vara den lärare som jag aldrig mötte.

Som vuxen har jag dock mött lärare som lyft mig ordentlig. Personligt. Jobbigt. Tungt.

Jag tänkte göra en serie om alla de lärare jag minns som lyft mig, mycket eller litet. För att påminna mig om att jag mött en hel massa underbara lärare. För att påminna mig om vad jag kan ta med mig av deras gåvor.

Först ut är sångpedagogen. Jag träffade henne för ett och ett halvt år sedan. Jag hade hoppat av kören jag gick i. Sökt till en ny kör som var mycket mer avancerad. Fick svidande kritik av körledaren. Du platsar inte, sa han. Jag kände mig förtvivlad och väldigt väldigt ledsen. Vad gjorde jag för fel?, tänkte jag. Det är något som är fel.

Egentligen hade jag funderat under flera år på tanken att ta lektioner hos en sångpedagog. Flera av mina vänner hade gjort det.

Det var inte de hutlösa priserna som skrämde mig. Det var tanken på att stå där alldeles själv och sjunga inför en lärare som är expert på sång. När jag såg den bilden framför mig började hjärtat slå hårt och snabbt och jag blev riktigt rädd. Men efter den hemska audition jag hade med körledaren kände jag att jag i den djupa sorg jag kände hade fått en stark motivation till att våga.

Jag hittade en sånglärare som hade sånglektioner i smågrupper. Jag mailade henne och ställde lite frågor, kanske mest för att börja skapa en relation med henne innan den första hemska lektionen. Hon rekommenderade att jag skulle ta privatlektioner med henne istället och jag gjorde så.

Första lektionen var verkligen hemsk men samtidigt underbar. Hon förstod mig precis och var så snäll och försiktig samtidigt som hon var tydlig med vart vi skulle. Jag gick till henne i ett år och hon utmanade, petade och retade mig att våga göra mer. Alltid med värme och engagemang. Utan hennes hjälp skulle jag aldrig ha kommit på tanken att gå på en kurs i folklig vissång på folkhögskola.

Ibland tyckte jag att hon var jobbig. Hon krävde och menade att jag kunde göra mer. Men jag kan ju inte! JAG kan inte göra sånt! Det är inte JAG! Men hon stod på sig och envisades och plötsligt hade hon fått rätt.

När vi höll på där och hon fick mig att låtsas vara både operasångerska och musikalartist upptäckte jag nya sidor av mig själv. Jag började klä mig annorlunda och märkte att jag plötsligt hade en större bredd i mina val av uttryck. Det fanns mer rum för mig att spela i. Jag hade vuxit och fått mer plats. Jag var mer. Hon såg det och påpekade det. Bara så att jag visste.

Jag är väldigt tacksam för den utveckling hon hjälpte mig att gå igenom. Det var hon som fick stenen att börja rulla. Hon sådde många frön som har vuxit sig till buskar under hösten. Om några år är de nog stadig träd.

Read Full Post »

Julkonserten

Idag drog vi av den första konserten med publik bestående av tre mellanstadieklasser. Imorgon är publiken de andra på skolan, bybor och några föräldrar. Det ska bli spännande.

Det gick bra. Jag var inte så hemskt nervös med det kom ändå några idiottankar smygande. Hej, sa jag till dem. Då tappade de lite av sin glöd. Jag kunde njuta lite grann. Det kändes tryggt att veta hur jag fungerar och nästan som en lättnad när de där tankarna kom. För då kändes det som vanligt och jag blev redo.

Svensk folkmusik kan vara så mycket. På denna konsert var det mycket stjärnor, födslar, mornar, kvällar, mörker, kyla, sol och gudar. Det fick mig att tänka på andra ämnen som är välbekanta inom den svenska folkmusiken.

Read Full Post »