Att börja igen

Det var längesedan jag skrev och trots att jag har flera saker jag vill skriva om får jag inte fram det. Därför försöker jag nu tvinga mig att skriva och genom att inte ha några som helst krav på att detta inlägg ska innehålla något väsentligt hoppas jag att skrivkrampen ska släppa.

Bloggen bjuder upp till dans

Skolan börjar mycket snart för min del och efter det oändligt långa sommaruppehållet har jag glömt så mycket. Hur är det att gå på Malmö Högskola? Förvirringen gör förstås skolstarten ännu mer spännande. Vad ska hända? Hur kommer det att kännas?

Schemat ser oroväckande tomt ut. Jag vet att det kommer fyllas ut med mycket tid för grupparbeten, läsning och studenternas egen övningstid. Men jag vill ha mer tid med lärarna! Anar att drama inte är kurser som direkt prioriteras vilket gör mig ledsen. Samtidigt är jag glad att jag inte ska läsa mitt huvudämne som är i full gång att förändra sig för att passa in i den nya utbildningen samtidigt som lärarna ska fortsätta att hålla igång det ”gamla” skeppet.

Read Full Post »

Medkänslans sommar?

Idag lyssnade jag på Annika Östberg när hon pratade i Sommar i P1. Här har DN skrivit om programmet. Jag minns hur mycket det debatterades när listan över sommarpratarna publicerades. ”Hon är ju kriminell!”, var det stora argumentet och jag förstår att man kanske aldrig helt kan avtjäna sitt straff. I samhällets ögon är hon fortfarande kriminell och därmed lite lägre stående än andra hur många år hon är har suttit i fängelse.

I Sommar i P1 fick Annika Östberg prata utan att bli avbruten och hon fick välja själv vad som skulle sägas. Inga obehagliga frågor. Bara egenvalda berättelser.

En vän läser till jurist och berättade för mig en kurs i rättspsykologi. Där fick de bland annat lära sig om hur juristernas medkänsla och empati förändrades beroende på hur de får möta den tilltalade. Mest medkänsla hade de om de möttes öga mot öga i rättssalen, lite mindre om de fick se förhören på video, ännu mindre om de bara fick höra förhören och allra minst om de endast fick läsa protokollen från förhören. Trovärdigheten hos den tilltalade förändrades även den på samma sätt.

Jag undrar därför om de som kritiserat att Annika Östberg fick prata i radion nu har ändrat åsikt? Jag utgår ifrån att de flesta av dessa läst artiklar om henne och kanske intervjuer med henne. Kanske jag har helt fel? Annika Östberg har i alla fall för mig gått ifrån att vara bara ett av de farliga namnen till att bli en person. Det är det som Sommar i P1 oftast gör; får namn att bli personer.

Read Full Post »

Pauser i cirkus och skola

Jag har varit på cirkus. En sån där klassisk cirkus med elefanter och sjölejon och en tjock cirkusdirektör som pratar på det där speciella cirkusdirektörssättet. Jag tyckte det var lite obehagligt att se de stora djuren springa runt på scenen, akrobatnumren var visserligen fina men väldigt typiska och clownerna var bara helt okej. Kanske det beror på att jag nyss läste den konstiga boken Vi är luftens drottning om ett cirkusskepp där konsten utvecklas så långt att några av artisterna lär sig flyga. Nej numren var precis det som jag såg på cirkus när jag var tio år. Det som imponerade på mig var allt det omkring. Inramningen.

Jag skrev om ritualer och då främst om hur början och slut av en lektion ser ut. På cirkusen funderade jag vidare på inramningen. Jag och mitt sällskap fick gå in först av alla. En finklädd cirkuskille ledde oss under de spända linorna runt tältet och in bakvägen. Han pratade knagglig engelska med oss och med sina kollegor övergick han till något slaviskt språk. Det kändes exotiskt och jag påmindes av den skumma HBO-serien Carnivale och magiken där. I tältet var det alldeles tyst, bara några cirkusarbetare tasslade omkring och gjorde små viktiga saker. Det fanns en spänning i luften, en sån där förväntansenergi som det är innan en föreställning. Det var mörkt. De bärande pelarna var belyste och fick våra blickar att färdas uppåt mot den högsta punkten i tältet. Jag kände mig liten. Och lite lite rädd.

Efter att vi suttit en stund i det dallrande mörkret började resten av publiken välla in och rummet fylldes av klampande fötter och upphetsat skrikande barn. Vi kände oss lite speciella eftersom vi hade fått komma in tidigare än de andra. Vi var lite mer kompisar med cirkusen. Vi visste lite lite mer. Det såg ut som att vi bara var vem som helst i publiken. Bara vi visste att det inte var så. Vi bar på hemligheten tillsammans och smålog mot resten av publiken. Det var en fin början på föreställningen. Kanske allra bästa delen av föreställningen.

Andra delar jag gillade var det där mittemellan numren. Då sprang de finklädda cirkuskillarna in och slet supersnabbt ut mattan från scenen efter att de snabbt och snyggt vikt ihop den. Det tog några sekunder innan allt var ute och nya saker inne. Jag såg den nya mattan och den nya ställningen och nästan hoppade av nyfikenhet. Vad ska hända nu? Ska någon hoppa där? Kommer det in djur nu? Vad ska de göra?

Varje nummer fick på så sätt en fin start, en snygg paus där jag hann tänka många många nyfikenhetsfrågor utan att jag hann bli uttråkad.

Jag tänker på vad som händer i ett klassrum då vi ska byta aktivitet. Jag tänker på allt som kan gå fel. När det går för långsamt och eleverna blir uttråkade och då börjar vara kreativa och hittar på allt möjligt kul för att få tiden att gå men som helt går emot det som jag har tänkt ut. När det går för snabbt och jag tappar hälften. När jag inte lyckas sälja in det nya som ska hända. Jag tänker på hur rätt det kan gå. När jag läser av gruppen och lyckas beräkna just hur mycket introduktion det nya momentet behöver. När jag lyckas få med mig klassen så att de GÖR introduktionen. När allt klaffar och jag känner den där förväntansenergin.

Det funderar jag på. Pauser, intron, början och slut. Ser samma viktiga beståndsdelar i musiken, teatern, leken, samtalet, filmen, resan, dagen och lärandet.

Read Full Post »

Olika världar

Johanna Koljonen pratade i Sommar i P1 idag bland annat om lajvande och hur det påverkar människan att vistas i olika världar. De där olika världarna förändrar människan så att hon ser nya saker när hon kommer tillbaka till vardagslivet. Det ger perspektiv och nya saker att jämföra med och reflektera över.

Jag blev glad av att höra henne tala gott om detta som jag ofta försöker förklara för andra människor när jag berättar om dramakurserna jag går. Likaså finns detta synsätt i de svenskakurser jag gått på högskolan. Och visst är det flummigt. Det är svårt att mäta vad jag lärt mig under just den improvisationsövningen. Jag märker först långt senare, efter många många kreativa, lekfulla, strikta, jobbiga, omvälvande, tråkiga och intressanta dramalektioner att jag ändrat förhållningssätt, handlingsmönster och sätt att hantera olika saker. Det är svårt att beskriva i siffror, skriftliga prov och andra traditionella sätt att mäta kunskap.

Kanske det bara är jag som ens kan komma i närheten att förstå vad som hänt inom mig eftersom jag dessutom ofta upplever det svårt att beskriva min utveckling i ord. Jag försöker med det blir så mycket förenklingar och för varje ord jag säger blir jag frustrerad över att jag inte känner till några ord som korrekt beskriver det jag vill berätta.

Read Full Post »

Ritualer

Igår såg jag Inception på bio. Det var visserligen länge sedan jag var på bio men jag blev lite orolig över hur det hela gick till. Filmen skulle börja halva men först tio minuter senare sattes reklamen igång. Det var reklam för en film och sen började Inception direkt. DIREKT! Jag var inte alls beredd. Ridån hade inte gått upp, ner eller åt sidan lite mer och ljuset hade inte dämpats lite extra. Inte ens någon reklam för bolaget fick vi. Jag blev mycket irriterad. Jag är egentligen inte särskilt förtjust i reklamen men jag vill vara beredd på när filmen börjar så att jag kan sätta mig i rätt stämning. Det är en del av bioritualen.

Tänker på de ritualer som Johanna Koljonen berättade i Sommar i P1 idag. Hon bland annat om de sektliknande parader och fåniga klädesregler hon upplevde på Oxford University och hur hon på något sätt tyckte om dem. Jag tänker att de gav ett sammanhang, en inramning och en gemenskap. Hon berättade också om hur hon lämnade kristendomen men samtidigt uppskattade ritualerna under de mer eller mindre lyckade konfirmationsläger hon deltog i.

Framför allt då det handlar om förskolan har vi på högskolan pratat om ritualer och i synnerhet de som används för att starta eller avsluta en aktivitet. Jag tycker om ritualer och skulle gärna ha fler på högskolan. Jag gillar exempelvis den övning så alla med några få ord får beskriva hur de känner sig just nu, i början av lektion. Alla blir sedda, alla får öppna munnen och säga något och alla får säga något som är personligt. Jag märker också jag och ibland och några mina klasskamrater ofta behöver en liten stund för att liksom vänja sig vid att ”nu har lektionen börjat och nu måste jag fokusera på det”. Vi är ändå vuxna, tänk hur svårt det måste för en spattig liten unge.

Read Full Post »