Diskutera mera!

Vi studenter uppmanas ständigt att diskutera utbildningsinnehållet. På wikipedia hittar jag en förklaring som jag kan hålla med om:

Diskussion (substantiv) samtal, överläggning, debatt. Ordet kommer från det latinska verbet discutare, där förleden är dis- (i sär) och efterleden ärquatere (skaka). Det har med tiden fått betydelsen ‘undersöka, pröva’. ^[1]

Tre ofta sammanblandade ord: debatt, dialog och diskussion. I en debatt har varje part en agenda som drivkraft. I en diskussion eller dialog kan det i stället vara sökandet efter kunskap eller konsensus som är målet.

I alla eviga basgruppsdiskussioner, litteraturseminarier, studentrådsmöten osv. märker jag att det är en konst att diskutera. I varje ny grupp krävs ett nytt sätt att samspela och diskutera och jag får utforma en ny roll för mig själv så att jag kan bidra med så mycket som möjligt till diskussionen. En del människor har fastnat i debatten, där de redan bestämt sig för hur allt ligger till. Andra är så försiktiga att jag inte förstår vad de vill och vad de tycker och med sin ”det spelar ingen roll”-attityd dämpas och ibland till och med dödas samtalet.

På Malmö Högskola har jag än mer förstått vilken fantastisk läropotential en bra diskussion rymmer. Men det kräver mycket träning för att bli bra på att diskutera i olika grupper. När jag möter andra studenter som gått på skolan lika länge märks det tydligt vilka som låtit de där lärarlösa (och därmed långt ifrån obligatoriska och av lärarna kontrollerade) basgruppsdiskussionerna. Jag möter studenter som tycker att det går långsamt när man ska prata om allting så mycket. Och visst går det långsamt. Speciellt i en ny grupp där vi ännu inte känner till varandras gränser och hittat vårat sätt att samtala. Dessa studenter ser oftast inte poängen med att diskutera. Och jag blir hemskt frustrerad. Ungefär lika frustrerad när vissa lärare på litteraturseminarium inte alls får oss studenter att bidra till diskussionen utan helt tar över och gör det till en monolog. Fy på er! Lika glad blir jag när lärare lyckas engagera alla i ett samtal.

Dessa studenter, som inte vill diskutera, saboterar oftast samtalet genom att ständigt vilja gå fram för snabbt, inte lyssna på de andra, blir sura när deras förslag eller synpunkter inte genast tas emot med öppna armar. Och jag vet inte hur jag ska göra för att förändra detta. Nu kör jag på en ganska aggressiv stil där jag inte tillåter deras sabotage. Det leder förstås till att de blir ganska sura på mig. Men det är också en del av den viktiga diskussionskompetensen: att våga säga ifrån och ta konsekvenserna av det. Jag tycker det är otroligt viktigt som lärare att få eleverna att samtala och diskutera och då måste jag börja med att behärska det själv. Jag blir rädd över hur många lärare jag möter som själva vad jag sett helst inte alls diskuterar och ännu mindre får sina elever att diskutera. Jag ska göra vad jag kan för att de runt omkring mig ska ta del av diskussionens goda frukter.

Det finns så det räcker till alla!

Read Full Post »

Läsa kurslitteratur

Funderar på studieteknik och att läsa kurslitteratur. Det pratas mycket om att lära sig studieteknik. När jag söker på nätet om detta hittar sidor som beskriver det som ETT sätt att göra som är bra och som passar alla, den sanna studietekniken liksom. Andra visar på att det finns olika sätt att lära sig.  Jag har testat olika sätt att läsa litteraturen och förstår att varje person måste hitta sitt sätt att läsa och anteckna och bearbeta budskapen. Det finns ingen mall.

Ibland går det inte att läsa...

Det går upp och ner med läsande och effektiviteten. Ibland går det bara inte att läsa, jag läser en sida och har ingen aning om vad där stod. Ibland kan jag plöja en bok på en dag och samtidigt göra flera mindmaps och massor av olika anteckningar, får inspirerad och kollar upp saker på nätet som kan kopplas till boken. Men jag vet inte riktigt hur jag gör. Ibland vill jag ha det tyst och ibland vill jag ha musik på hög volym. Ibland går det bäst på morgonen men oftast på kvällen och natten. Oftast vill jag helst anteckna i boken men oftast är den lånad…

Vad gör jag då alltid? Jag försöker finna kopplingar till det jag läst innan och till egna erfarenheter. Ibland skapar ett stycke en känslostorm, ett gammalt minne, en insikt eller bara en stark känsla. Då pausar jag och undersöker detta som händer med mig. Om det är något jag vill utveckla detta skriver jag i min loggbok, annars gör jag bara en lite notering för att påminna mig om att detta hände. Jag försöker läsa boken utifrån kursmålen och mot eventuell examination. Jag söker efter det budskap som lärarna vill att jag ska se och funderar över om jag köper det. Det brukar hjälpa att ha någon eller några frågor som jag vill ha svar på. Jag försöker vara kritisk och omvandla teorin till praktik. Jag läser den bok jag är mest sugen på först. Kollar källförteckningen, innehållsförteckningen, läser sammanfattningen om det finns. Försöker bedöma om jag behöver och vill läsa hela boken och på vilket sätt jag ska läsa den. Om boken är hemskt tråkig försöker jag hitta genvägar för att slippa ta mig igenom den, fast det är ovanligt. Det är ju faktiskt väldigt kul det här. Men om jag tycker att boken är dålig säger jag det till mina lärare, så att de vet, och kanske få mig att se en annan sida av boken. Jag läser andra böcker som intresserar mig utöver kurslitteraturen, ibland är de kopplade till kursen och ibland inte. Då jag läser annat, gärna också sånt som motsäger skolans syn på ämnet, får jag en bättre helhetsbild och kan lättare själv ta ställning. Jag läser bloggar, använder wikipedia i massor, läser examensarbeten för att få en kort inblick i olika ämnen. Jag mailar mina lärare (även fast de inte alltid är så glada åt alla studenters mail) om jag har funderingar som jag tror att bara de kan svara på. Och så pratar jag med mina klasskamrater, men även andra, om vad jag läser och vad jag tänker om det.

Ja det var ju ganska mycket som jag alltid gör. Men varför går det då ibland så bra och andra gånger inte? Kanske jag borde föra läsdagbok och undersöka hur jag gör och när det funkar. Och skulle gärna vilja höra om andras sätt att läsa fackböcker! Helst skulle jag vilja att min skola anordnade diskussionstillfällen för att tala om sånt här. Jag känner mig rätt så lämnad ensam med denna stora uppgift. Och jag har ändå en historia som plugghäst så jag kan tänka mig att många har det rätt så mycket tuffare med detta än jag.

Read Full Post »

Riktig bekräftelse

Tvättar, bloggar, pluggar, äter frukost och minns gårdagen med ett leende på läpparna. Jag fick nämligen bekräftelse!

Det började med att min lärare i början av kursen frågade oss, i halvklass hur vi ställde oss till kursen, hur det kändes osv. Alla fick tala och alla blev lyssnade på av både läraren och studenterna. Ibland svarade hon med ord, ibland med en bekräftande blick. När vi pratat om olika inriktningar inom pedagogiskt drama har vi också fått berätta för henne och gruppen vad som spontant intresserar och attraherar oss mest. Då fick vi börja med att prata två och två.

Igår frågade hon oss vad vi brottas med i kursen och i litteraturen. Det var otroligt spännande att höra vad alla andra tänkte på, vad de tyckte var svårt och lätt och fantastiskt hur alla vågade öppna sig! Läraren spann vidare på vissa saker som hon tyckte behövde lyftas. Men det bästa bästa för mig var förstås att JAG fick prata om vad jag tänker och känner. Och alla lyssnade! Jag berättade om att jag lider av duktighetssyndromet vilket gör att jag i dramaövningarna har väldigt nära till att bedöma vad jag och andra gör i termerna bra och dåligt. Det ledde till en lång och stundvis hetsig diskussion om bekräftelse. Jag tänkte på Jesper Juuls tankar och sågning av vuxnas vanliga sätt att bedöma och säga att saker är bra och att man är duktig då barn visar saker. Det är det jag är van vid men vet också att det inte fungerar. Jag blir inte nöjd! Det är så ointressant att få höra hur duktig jag är. Igår fick jag den bekräftelse jag vill ha. Det handlar om att bli sedd och uppskattat för att jag är jag. Inte för att jag är så sjukt unik men det finns nog ingen som är precis som jag och som upplevt precis samma saker. Därför är det intressant att höra vad jag har att säga. Eller se vad jag hittar på i dramasalen.

Bekräftelse hjälper mig att se mig själv och stå i vinden

Jag tänker att ett såna här samtala skulle jag velat ha i alla mina kurser. Kanske jag har haft det, men i så fall blev det inte lika bra. Vad är det då som krävs för att det ska bli som jag vill, öppet och lagom personligt?  Det krävs att läraren har skapat en relation till varje elev och att alla känner sig trygga i gruppen vilket nog kräver att alla elever känner varandra ganska bra. Så har det inte varit i alla kurser. Det kräver en undervisning där alla eleverna är delaktiga och där elevernas kunskaper är viktiga och ANVÄNDS. Jag kände en sån tillfredställelse när jag fick ta in min personliga tolkning och upplevelser av kursen och litteraturen och resonera kring det. Jag förstod mer var jag är och såg mer var alla andra är. Vi kunskapade.

Alla var väldigt positiva till kursen och jag tänker på kurser som min gamla klass var ganska missnöjda med. Om vi hade haft liknande samtal tror jag att det hade kunnat bli så mycket bättre. Men vi måste bjudas in. Läraren måste visa att det finns tid för att lyssna på studenter. Det är viktigt. Så har det inte alltid känts. Och jag är ledsen för det. Men glad att jag upptäckte det!

Read Full Post »

Bild och text

Läser bland annat Små barns matematik och blir så glad över att det finns mååånga bilder i denna bok. Och de är i färg! Inom språkinlärning och all inlärning har jag läst och pratar så mycket om att allt blir så mycket lättare att förstå om det uttrycks på flera olika sätt och att bilder är smidigt och lätt sätt att berätta en stor mängd information. Jag förstår mycket mer vad jag läser om och det är lättare att tänka sig in i en undervisningssituation när jag på bilderna ser barn som laborerar med det material som beskrivs i texten. Men varför ser jag då detta så sällan i min kurslitteratur?

Färgbilderna sätter igång min hjärna ordentligt, det är som en spark i röven. Fantasi, visioner, idéer, lust att undervisa och lära med barn, kopplingar till mina egna erfarenheter, funderingar om svårigheter och möjligheter. Och jag får lust att läsa vidare. För mig är bilderna en stor del av nöjet att läsa bloggar. Och att skriva, hur ska jag kombinera denna text med en bild ur mitt begränsade bildarkiv?

Skulle så gärna vilja lägga in några bilder i de torra men viktiga skriftliga examinationer som jag skriver i massor. Och gärna diskutera med mina klasskamrater hur bild och text påverkas av varandra. Men det är klart, det är kanske inte så akademiskt. Och som högskoleläraren Mats berättar är det akademiska skrivandet något som det storsatsas på just nu. Och då ska man ju vara torr, eller? Nej visst behöver man inte det, man som student får jag höra att för att vi ska lära oss denna genre ordentligt måste reglerna i nuläget vara strikta. Sen när du forskar på riktigt kan du kanske få leka lite med formen, om du vågar! Jag vill leka nu…

Read Full Post »

Learning by doing

När jag gick i lågstadiet sa jag till min musiklärare att ”min kropp behöver dansa” och det blev en av de där historierna som min mamma berättar när nya vänner/partners är på besök och mammor ska berätta fåniga anekdoter från barndomen. Min musiklärare var fantastisk, blandade musik, drama, dans och berättande på ett härligt kreativt sätt och jag fick dansa. Jag fortsatte senare att dansa på dansskola och hann lära mig grunderna i många danser. När det började bli seriöst och snack om tävling slutade jag. Ville ju bara dansa och ha kul. Inte tävla och ha massa press. Jag ville dansa som killen i filmen, en fejkbrevfilm som min lärare visade oss. Vi fnissade.

I min kurs nu satte läraren en gång på musik och så fick vi simultandansa två och två. Oj vad jobbigt. Direkt fick jag prestationsångest. Dansa, ja men då måste jag ju göra några snygga steg då eller? Nej jag förstod nog att tanken var att röra sig fritt, spontant och inte tänka. Men nej, jag fick samma känsla som på dansgolvet på nån klubb. Man observerar och observeras. Allt synas: kläder, dans, danskamrat(er) osv.  Nyligen fick vi dock göra en övning där jag kunde släppa kraven. Vi fick RÖRA oss till musik (gillar formuleringen!) i par. Läraren bestämde vem som skulle leda och lät oss byta efter en stund. Rörelserna skulle vara låååångsamma. Svårt och göra det snyggt och fantastiskt. Och det var så jobbigt att göra det långsamt att jag inte hann med att tänka på hur jag skulle göra. Jag kände att det var så skönt och tryggt och ingen värderade vad jag gjorde, alla var så upptagna av sitt. Men när vi båda gångerna pratade om hur vi kände när vi dansade gick meningen såklart isär. Det är så olika hur vi upplever saker, speciellt när man, som i drama, ska agera själv och ge nånting, skapa och stå för det.

Här får jag pröva teorierna i praktiken, i en trygg grupp, och kan med hjälp av mina egna och min kursares känslor och tankar kring våra upplevelser förstå på ett helt nytt sätt hur jag kan använda detta i undervisningen. Det är learning by doing. Jag får själv uppleva att det är jobbigt, roligt, pinsamt, läskigt, galet, fantastiskt och olika varje dag att arbeta med drama. Pratade med en lärare om hennes (lite äldre) utbildning och hon berättade att den kurs hon mindes bäst, som var roligast och mest givande av alla var en skrivkurs där studenterna fick göra en hel massa skrivuppgifter, dikter, noveller, artiklar och allt möjligt, med handledning av lärarna. Det viktiga var att de fick göra det själva, stöta på problem och inse vad svårigheterna kan vara och få hjälp av lärarna.

Read Full Post »

Folkhögskolepedagogik

För några år sedan gick jag en resande kurs på en folkhögskola. Jag fick just ett mail från en av mina lärare där och påmindes om min tid där. Och jag började fundera över den pedagogik jag såg där med mina lärarstudentglasögon på. Jag fick där vara med om några av de bästa skolstunderna i mitt liv. Jag läser i en rapport från Ölands folkhögskola följande om folkhögskolepedagogik:

Folkhögskolornas pedagogiska arbete har alltid präglats av en holistisk kunskapssyn och en helhetssyn på människan. Demokratin och yttranderätten är central. Folkhögskolorna var de som gick i frontlinjen för nödvändigheten av att kunskaper och färdigheter sattes i ett sammanhang och var föregångare i utvecklandet av temastudier, projektarbeten, lärarlagsarbeten m m.

Långt innan begreppet ”aktivt medborgarskap” myntades förstod de främsta inom folkhögskolorna vikten av att stärka människors självförtroende och delaktighet i samhälls- och studiearbetet. Folkhögskolans arbetssätt har sin grund i att människan är forskande till sin natur, att människan har en inbyggd drivkraft att lära, inte bara under studie tiden utan ett lärande som pågår under hela livet.

I de estetiska kurser som växte fram under 70-talet på många folkhögskolor fanns en insikt om att de konstnärliga uttryckssätten gav oöverträffade möjligheter att levandegöra och synliggöra berättandet, kunskaperna och visionerna för att stärka demokratin och yttranderätten.

Jag häpnar. Det låter ju som min utbildning! Senare i rapporten nämns också att folkhögskolan har påverkat de övriga skolformerna. Konstigt nog kan jag inte minnas att vi pratat om detta alls på högskolan. Antagligen har vi det men säkert inte så mycket. (En annan gång när jag har mer tid vill läsa in mig på folkhögskolans historia och roll, kanske här, annars får någon gärna uppdatera mig om detta)

Vi har matats med litteratur om tematisk undervisning tills vi nästan storknat och sen kommit ut på våra vft-platser och (de flesta) har sett ytterst lite av tema, ämnesövergripande projekt eller holistiskt lärande. Flera har försökt att arbeta i teman under sin vft menvi önskar också att få SE någon professionell som försöker sig på tematisk undervisning. Och nu upptäcker jag att jag har ju varit med om det! I ett helt år! Jag minns att jag har tänkt tanken förut, men glömt det igen. Nu ska jag ta vara på denna erfarenhet lite bättre.

Vi arbetade hela tiden mot målet att ha så pass mycket kunskaper i språk, historia, bistånd, internationella relationer, mänskliga rättigheter och landets kultur för att få ut så mycket som möjligt av vår studieresa till ett u-land. Motivationen var på topp och den vanliga uppdelningen i ambitiösa MVG-elever och oambitiösa men (därmed) häftiga G-elever fanns inte.

Jag bedömdes efter detta år ha motsvarande kunskaper för godkänd nivå i steg tre i spanska, som jag tidigare bara hade läst en usel kvällskurs i. Detta på ett år! Snacka om bra undervisning och hög motivation! Och jag var verkligen inte den enda som utvecklades enormt snabbt. Stort tack till mina fantastiska lärare!

Något vi läser och pratar om mycket är hur grundskolan kan inspireras och lära sig av förskolan och tvärtom. Jag vill lägga till folkhögskolan som inspiration också! Där finns det äkta flum!

Read Full Post »

Vi skrattar och blir ett ”vi”

Ibland är skolan rätt jobbig. Tufft att få massa kritik. Jag känner mig dum när jag inte fattar. Ibland kan relationerna till lärare och studenter halta och försvåra allt allt allt.

Idag skulle min basgrupp diskutera och kritiskt granska varandras texter. Det är så svårt med respons, vad är lagom mycket, och på vilket sätt ska jag säga det? Vi känner inte varandra så väl och jag märkte att jag hade ganska mycket negativt att säga, som jag kände mig tvungen att säga för deras skull, och jag var rädd att det skulle bli ett sånt där jobbigt tillfälle. Men inte! Det var riktigt trevligt och intressant och jag tror inte att någon kände sig sågad. Vad var det då som gjorde att det gick så pass bra? Det var säkert massor av olika anledningar till hur det gick men det jag nu minns och får mig att le är humorn! Vi skojade och fnissade, överdrev och gick precis inte över den gränsen som finns för just denna grupp. Jag tycker humor är fantastiskt! Skrattet inte bara lättar upp och får hela kroppen att slappna av och fungera som den ska utan vi kan genom humorn ibland prata om saker som inte går att prata om (just då) på något annat sätt. Humor är en av de saker som är svårast på ett nytt språk. Det är avancerat och rymmer ofta outtalad information som alla antas veta. Det kan därför även verka uteslutande. Men när man väl fattar kan det bli som en magisk hemlig sak som vi har gemensamt. Först tänker jag att ja så är det när jag skojar med barn, men nej jag kan känna samma känsla med vuxna, tack och lov! Fram för humorn!

Read Full Post »

Korvstoppning, TP och flum

När jag läste en kurs om läs- och skrivinlärning fick jag en stor insikt om mig själv. Vi pratade om att barn lär sig att läsa på olika sätt och att många använder antingen ljudningsmetoden eller helordsmetoden mer än den andra i början. Jag visste utifrån mina minnen och mina föräldrars berättelser om hur jag lärde mig läsa att jag använde främst helordsmetoden. Jag började fundera på det där, varför jag gick från helheten till delarna och inte tvärtom. Och jag började skönja ett mönster. Jag lär mig väldigt mycket i helheter och har så svårt att komma ihåg detaljer, speciellt om de inte finns i ett meningsfullt sammanhang.

Jag minns från min skolgång att jag tyckte det var frustrerande. Jag passar in i skolan och är bra på det som bedöms värdefullt: logik och skriftspråk. Jag kunde proppa in mycket fakta och minnas det ungefär till provet och några dagar till. Sen var det borta. (läs Ingrid Carlgrens utmärkte artikel om korvstoppningsskolan) Jag förundrades över andra som på något magiskt sätt långt senare kunde plocka fram de där lösryckta årtalen och namnen. Jag har alltid varit usel på TP. Att lära sig minnas en berättelse med alla dess detaljer eller en låttext (i alla fall om någon frågar mig hur andra versen börjar) är för mig otroligt svårt.

Det har irriterat mig otroligt att jag har så svårt att lära mig idiotfakta men nu ser jag faktiskt har användning för det! Jag hoppas kunna använda denna förmåga eller kanske oförmåga till att tillsammans med mina blivande elever skapa en skola och en undervisning som inte bygger på Jan Björklunds fasta fixa kunskap. För den finns inte! Jag läser Olle Holmbergs artikel Om flum och njuter. Jag kände en sån frustration under större delen av min skolgång att jag inte lärde mig det som var viktigt och att jag inte ens kunde komma ihåg det jag skulle lära mig enligt lärarna. Så skönt att se en möjlig förklaring! Vet fortfarande inte hur mina drömmar kan förverkligas men det känns bättre när jag äntligen läser ett vettigt inlägg i skoldebatten i media (då räknar jag inte alla kloka bloggar). Fram för flumskolan och bort med TP-skolan!

Read Full Post »

Kreativ skola

Testar nu för första gången att läsa en distanskurs (Matematik från början I) samtidigt som jag läser en heltidskurs (Pedagogiskt drama I) och ägnar dagen till att läsa kurslitteratur till de båda kurserna parallellt. Det är så berikande att läsa dessa till synes väldigt olika ämnen samtidigt! Jag ser att den(för mig) nya pedagogiken inom matte, där olikheterna i elevernas sätt att tänka används i undervisningen, är ett sätt att göra matten mer kreativ, personlig och individuell som mer kan bekräfta dem som personer. Barnens olika tankar uppmärksammas och samarbete uppmuntras. Ojoj det låter nästan som ett flerstämmigt klassrum, Olga Dysthes begrepp som jag brottats med i flera kurser tidigare. Jag läser i dramakursen om en undervisning som också verkar flerstämmig, där alla är viktiga och tillsammans skapar kunskap och hjälper varandra att vara människor. Jag läserom kritik mot skolans indelning i kreativa ämnen och okreativa ämnen och ser, mycket tack vare min dramakurs, hur jag kan arbeta kreativt med matematik. Jippi!

Spånar på en matteuppgift till denna härliga bild från den lagliga graffitiväggen vid Folkets Park i Malmö. Eller kanske eleverna ska få hitta på en uppgift?

Jag har tidigare tyckt att det är väldigt skönt att endast läsa en kurs och inte ha tio (eller var det fler?) olika ämnen som på gymnasiet högstadiet, men när jag nu hittat en studieteknik som passar mig och börjat få ordning på det jag läst hittills och kan göra de där kopplingarna som i början verkade sååå avancerade och nästan mystiska, är det (i denna stund) fantastiskt givande att växla mellan två ämnen!

Read Full Post »

Drama, teater eller både ock?

Arbetar just nu med min första examination som består av att i en kort text utreda vad pedagogiskt drama är för något. Vi har läst och fått genomgångar om historiken bakom ämnet och bekantat oss med de stora namnen och deras sätt arbeta med drama. Vi har diskuterat och försökt förstå de fyra perspektiv Mia Marie Sternudd urskiljt ur sin studie av pedagogiskt drama genom tiderna: det konstpedagogiska, personlighetsutvecklande, kritiskt frigörande och holistiskt lärande perspektivet. Vi har också utmanats att försöka se vilket eller vilka perspektiv vår egen dramaundervisning skulle utgå från. Och där kommer vi till det spännande! Vi är så olika i klassen. Vi har väldigt varierande bakgrunder vad gäller drama och teater men förstås när det gäller allt annat också. Olika åldrar, kön och nationaliteter är representerade. Vi har flera olika sorters blivande och färdiga lärare med olika huvudämnen och ålderskategorier men även socionomer, präster, skådespelare och en grupp som inte riktigt vet vad dom ska bli. Vilket fantastiskt startfält! Det blir svårare att fastna i föreställda gemenskaper och diskussionerna har hittills varit sprudlande spretiga.

Jag ser en tydlig meningsskiljaktighet i klassen då det gäller teater. En stor del av klassen har inte hållit på med teater och är inte bekväma i det tänket eller är av andra anledningar inte intresserade av att arbeta med teater med betydelsen att sätta upp en föreställning och visa den för en publik. En mindre del av klassen är sålda på teater och vill arbeta med utgångspunkt i teatern. Jag är en av dem som är lite skraja för teatern. Jag har haft flera dåliga upplevelser genom min skolgång då jag utan någon som helst vägledning har fått gestalta olika karaktärer i pjäser som jag inte förstått meningen med att sätta upp. Men samtidigt har teaterapan i mig njutit. Jag är trött på den fina teatern med sina speciella teateruttryck som jag känner att jag inte förstår och blir berörd av. Därför är jag så glad att jag har flera teaterivrare i min klass som kanske kan få mig att bli vän med teatern igen. Jag tror jag tycker om den egentligen, måste bara hitta mitt sätt att arbeta med det. Och hitta tillbaka till den teater som jag ju faktiskt tycker om och strunta i den jag inte gillar.

Read Full Post »