Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘bildning’ Category

Youtube har börjat smyga sig in i min utbildning, tack och lov! Där finns så mycket kul och användbart att hitta. Bäst är det när vi måste använda Youtube som källa och bibliotek för då tvingas alla att använda sig av det.

Jag väntar ivrigt på den dag då vi ska hitta en TED-föreläsning kring det aktuella ämnet och använda det på något sätt. Eller söka artiklar och blogginlägg kring ämnet. Varför inte slänga ut en fråga på twitter och undersöka de olika svar vi får?

Fast det skulle kanske blir obehagligt. Då skulle ju väldigt många olika perspektiv kunna bli synliga. (Måste högskolan predika om det som är i ropet just nu, just här, bara? Har det alltid varit så? Kommer det alltid vara så?)

Annonser

Read Full Post »

Fotnoten fortsätter sin följetong om estetiska läroprocesser med att intervjua Anders Marner som är professor i bilddidaktik vid Umeå universitet (länk). Förutom artikeln rekommenderar jag två böcker där Marner är medförfattare: Möten och medieringar och En kulturskola för alla. 

Marner definierar estetiska läroprocesser enligt följande:

I dem förenas konst och vetenskap, som han menar har sinsemellan motsatta syften. Enligt honom strävar vetenskap efter att få grepp om det generella, medan konst – och, i bästa fall, estetiska lärprocesser – strävar efter att få grepp om det specifika.

I artikeln säger Marner att han är rädd att begreppet kan marginalisera de estetiska ämnena i skolan. När estetiska läroprocesser kan ske i alla ämnen tror han att det finns en risk att de estetiska ämnena upplevs som överflödiga. Men för att kunna uttrycka sig genom ett medium måste man förstå sig på det och kunna använda det.

– Man måste gå i närkamp med mediet – i första omgången kanske det gör motstånd, man blandar fel färger, ställer in kameran på ett konstigt sätt eller kan inte redigera en film för att man inte har lärt sig programmet. Det är inte bara eleven som gör något med mediet, mediet gör något med eleven också!

Han menar att begreppet estetiska läroprocesser kommer från en brist i skolan.

– Det som utmärker samhället i dag, är den stora mångfalden av medieringar – foto, rörlig bild, musik och så vidare. Men i universitet och skola, där är det fortfarande skrift- och talspråk som regerar. Därför är skolan på efterkälken, om man ser på samhällets utveckling i stort.

Marner problematiserar också indelningen och benämningen estetiska ämnen:

– För om man säger att det finns estetiska aspekter i bild, slöjd och musik, då kan man också säga att det finns i språken. Varje språk har ju ansvar för sitt språkområdes litteratur, som ska förmedlas inom ämnet, men man tänker inte på språken som estetiska ämnen. Varför inte?

Jag tycker om Marners tal om medier eftersom det gör att samtalet kan handla om fler områden och ämnen än de estetiska. Det sträcker sig utanför skolan och finkulturen och jag undrar just vart gränsen går. Vad kan egentligen räknas som ett medium för kommunikation?

Read Full Post »

Mellan teaterprojekt, lektionsplanering, läsning av böcker om läsinlärning, drama och vetenskapligt skrivande, organisering av mitt material från min undervisning och resten av mitt liv har jag läst den lilla godbiten Skola i normer. Konstigt nog har jag känt att det är väldigt avkopplande att läsa denna kloka bok trots att det är kurslitteratur. Den är lättläst, intressant och kontroversiell!

Jag läser om hur läraren bland annat beskrivs som en representant för ett obligatorium, som en förlängning av staten, samt en representant för föräldrarna (Didi Khayatt 1992).

Dessa två aspekter gör att många upplever att läraren ska representera normen, en allmänt accepterad föreställning om vad en neutral lärare och människa ska vara. Konsekvensen, skriver Khayatt utifrån sitt kanadensiska perspektiv, är att lärare antas vara bland annat heterosexuella. (s. 63)

Författarna fortsätter att beskriva och analysera hur skolan fungerar som en ytterst normerande verksamhet. Läraren får under sin utbildning och i Skolverkets dokument läsa om hur man ska arbeta med värdegrundsarbete. Där ska läraren vara upplyst, tolerant och arbeta för att motverka de traditionella könsrollerna. Subjektet är läraren som ska vara neutrala och visa vägen för och föra över värderingar åt det stackars objektet eleven. Författarna önskar en medvetenhet om att lärarna i sig utgör en stor bredd av människor som inte kan betraktas som neutrala. De menar också att  normbrott sker i hela samhället, både bland lärare och elever. På detta sätt avslutas boken:

Målet för dekonstruktioner och ifrågasättandet av dominerande normer är inte att skapa en ny värdegrund som alla kan vara överens om. Som vi skrev i inledningen innebär iscensättningar och materialisering av normer alltid att något eller några kommer att bli uteslutna, betraktade som onormala eller marginaliserade. Därför är det också omöjligt att uppnå fullständig enighet om en viss uppsättning av normer så som giltiga och värdefulla för alla. Tvärtom, menar vi, att det är viktigt att aldrig ge upp den normkritiska blicken, och att hålla normstriderna vid liv och göra dem legitima, inte minst i skolan.

Författarna motsätter sig därför de genusprogram där flickorna ska lära sig att ta mer plats och killarna att prata om känslor. De menar att upplägget förstärker den gängse normen genom att säga att ”ni som flickor/pojkar är (ska vara) dåliga på detta” och ger dem samtidigt en ny norm att försöka passa in i: ”alla flickor ska ta mer plats och alla pojkar måste prata mer om känslor”. De ställer många nyttiga frågor att ta med sig:

Vem manas att handla?

Vem görs till subjekt i de här normupprepningarna?

Är det den heterosexuelle som ska fås att ”tolerera” den homosexuelle – och vad ligger det för makt i en sådan ambition?

Vad gör man själv till norm i sitt sätt att arbeta och vara?

Jag tackar för den intressanta förvirring boken har försatt mig i. Fortfarande vet jag inte hur jag ska arbeta praktiskt med normer men jag känner att det är något som växer någonstans i kroppen och som just fick utmärkt växtnäring. Flera stora droppar.

Read Full Post »

Följetongen om estetiska läroprocesser i tidningen Fotnoten fortsätter och i det senaste numret får Efva Lilja, rektor vid Dans- och cirkushögskolan, berätta vad hon anser om ämnet (länk). Hon menar att:

Estetiska ämnen representerar mellanmänsklig kommunikation. Och det i sin tur är avgörande för utvecklingen av oss som individer och av vår kultur, och i förlängningen för det som ska ge oss ett gott, starkt demokratiskt fundament.

Hon talar om att vårt till synes väldigt rationella och ordnade samhälle bygger på komplexa överenskommelser som kommuniceras genom subtila signaler. De språk, som inte är det talade och skrivna, tränas man i att förstå och använda medvetet i de estetiska ämnena.

Jag tror att genom att medvetandegöra oss om det betydelsebärande i till exempel estetiska praktiker och konst så blir vi också bättre medmänniskor. Vi blir bättre lyssnare och bättre på att uttrycka oss.

Konsten behövs för att hålla en balans i tillvaron, med alla de rationella krav som ställs för att vi ska klara av att leva i samhället och bli starka, produktiva individer. Den ordlösa gestaltningen fokuserar på känslointryck och ger form och mening till det man annars kan uppleva som ogripbart; det irrationella, det som inte låter sig inordnas, struktureras eller produktorienteras. Det djupast mänskliga. Drömmar, längtan och det som håller drömmen vid liv. Mellanmänskliga processer som tillåter att det händer något annat än det planerade, och ger rum för barn att ifrågasätta och formulera sig i helt andra riktningar än läraren hade tänkt, menar Efva Lilja.

Liljas ord om estetiken för mina tankar tillbaka till boken Den radikala estetiken där författarna menar att estetiken kan bli hotfull för skolan och i förlängningen samhället eftersom den låter barnen och ungdomarna komma till tals och ifrågasätta. Jag ser en rädd lärare som vill ha kontroll. Om du låter dina elever vara människor och hjälpa dem att bli de den själva vill kan du inte ha full kontroll. När vi tar ner läraren från vetandets piedestal och istället efterfrågar vägledning och givande relationer tillsammans med den där kunskapen förstår jag att det känns tryggare att knuffa in de där flummiga hotande estetiska ämnena i ett hörn och säga att de nog inte är så viktiga. Och att de ju faktiskt är väldigt speciella och helst inte ska blandas med andra saker. Som riktig kunskap. Matte och sånt.

Estetiska läroprocesser är nog lite farligt. I alla fall om man det viktigaste är ordning och reda, kontroll och mätbarhet.

Read Full Post »

Jag tror jag har drabbats av akut bloggabstinens efter att knappt hunnit blogga alls under denna kurs. Så, mer om den nya läroplanen. Jag söker efter det nya i den nya läroplanen och hittar en del godbitar samt återupptäcker de gamla riktigt bra formuleringar som sparats. Här är två nya meningar:

Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. […]

Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéeroch lösa problem.

Man lägger alltså större vikt vid elevernas kreativitet och nyfikenhet, det passar mig utmärkt! Jag ser ett större fokus på prövande, utforskande, problemlösande och upptäckande. Jag ser en skola där eleverna erövrar världen snarare än får den serverad.

Jag hittar också ett tillägg som gör mig mycket glad. I Lpo94 såg det ut såhär:

Ingen skall i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuellläggning eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling.

I Lgr11 ser det ut såhär:

Ingen ska iskolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling.

Tillägget handlar alltså om könsöverskridande identitet eller uttryck samt ålder. Det glädjer mig att detta nu finns med eftersom det absolut är något som man kan se i samhället och som verkligen måste motverkas.

Read Full Post »

Lärarförbundets tidning Fotnoten om drama-,teater-, musik- och danspedagogik fortsätter sin följetong om estetiska lärprocesser med Ambjörn Hugart, lektor i musikpedagogik på Kungliga musikhögskolan i Stockholm (läs här).

Egentligen, menar Ambjörn Hugardt, är estetiska lärprocesser jätteflummigt och att försöka förklara det är som att försöka förklara kreativitet. […]

Att använda estetiska ämnen för att ”bli bättre i matematik” går absolut, menar han, bara man vet varför man använder det och inte tror att man kan lära sig matte snabbare.

Och att en estetisk lärprocess inte heller kan snabbas på; ibland går den fort, men lärande generellt tar tid om det ska sjunka in. Man måste också veta att ett ämne inte kan vara hjälpämne åt ett annat, båda måste få lika utrymme och tas på lika stort allvar. Gör de det kan man gifta ihop kunskaper i olika former, estetiska ämnen och icke-estetiska. Fast Ambjörn Hugardt menar att alla ämnen är estetiska och att en estetisk lärprocess inte enbart måste ske i ett estetiskt ämne, utan att det kan förekomma i alla ämnen. Eller snarare ser han ordet ”ämnen” som problemet. […]

– Jag tror att om vi går till botten med vad estetiska lärprocesser är, om vi rensar bort alla ord och förklaringar, då kommer vi till det som är mänskligt. Kom ihåg att ”play” betyder både spela och leka på många språk.

Ju mer jag läser om hur man kan tolka begreppet estetiska lärprocesser ju mer komplex bild får jag av det. Två parallella processer sker i min förståelse av det: den ena handlar om att förståelsen stoppar ner fler och fler delar, bilder, områden, aspekter och perspektiv och närmar sig begreppet genom att bredda och förlänga förklaringen medan den andra processen handlar om att misslyckas med att få ihop de vitt skilda kopplingarna och hänfalla till en trött förvirring.

Jag tycker om att Hugardt jämför estetiska lärprocesser med kreativitet, ett begrepp som jag ständigt arbetar med att försöka förstå men på något sätt accepterat att jag kanske aldrig kommer hitta en fullständig förklaring till. Jag lockas av Hugardts tankar om stark och svag estetik men börjar genast tvivla. Vem bestämmer vad som är vad?

Ambjörn Hugardt och många andra har skrivit och talat om svag respektive stark estetik. Svag estetik är estetik som redan finns och som kan sägas vara ”utsmyckande”. Stark estetik kan vara att man skapar något själv, eller estetik som ifrågasätter rådande normer eller förväntningar, kanske till och med är olagligt.

Kanske bara människan som själv skapar kan säga om det är stark eller svag estetik? Samtidigt behöver jag som lärare undersöka och försöka förstå vilka förutsättningar som gynnar respektive missgynnar stark eller svag estetik och vilken det är jag vill gynna i ett specifikt lärotillfälle.

Read Full Post »

Skolan ska främja elevernas harmoniska utveckling. (ur Lgr 11 och Lpo 94)

Denna mening har hängt med i den nya läroplanen och redan då undrade jag vad som menas med harmonisk utveckling? Varför måste själva utvecklingen vara harmonisk? Är det den bästa utvecklingen? Eller den som är lättast att hantera/organisera i skolan?

Utveckling är ett stort ord. Vad räknas som utveckling? Jag tänker genast på personlig utveckling, vad det nu är för något egentligen. Jag tänker, vad skulle hänt om jag bara hade främjat den del av min personliga utveckling som varit harmonisk? De exempel ur mitt minne på utveckling hos mig själv som varit störst och viktigast har knappast varit harmoniska.

De känslor jag får när jag läser meningen är bilden av den perfekta familjen där allt är trevligt och fridfullt. Inget sticker ut, ingen blir arg och alla beter sig normalt och anpassat. Jag får också bilder av meditation, lustfyllt samspel och en levande dynamisk värld. Men är all utveckling så trevlig? Ska den vara det? Vill vi att den ska vara det?

Lärande, är det alltid någon slags utveckling?  Om det är så, ska vi då framför allt främja det harmoniska lärandet?

harmo´nisk, som kännetecknas av (inre) balans och frid (om person eller omständigheter av betydelse för person). (NE)

Är det balanserad, fridfull utveckling som ska främjas? Utveckling som kännetecknas av inre balans? Varför skulle den vara värd att främjas mer än dramatisk, kaotisk, och omvälvande utveckling?

Har jag missuppfattad? Vad menas egentligen med detta?

Read Full Post »

Older Posts »